Sunday, 7 October 2018

Despite repeated warnings


"Despite repeated warnings 
Of dangers up ahead
The captain won't be listening
To what's been said”

These are the first lines of Paul McCartney new song from his latest album. Listen to the words. Take them to your heart. Our political leaders have been warned. But they are not listening to the dangers of climate change.

The warnings have been clearly articulated for decades, with more strength for each passing year. For every IPCC report, for every research publication on the subject of climate change, the message has been more urgent. Still carbon emissions keep going up despite the promises made when the Paris accord was signed. Economy and endless growth is still allowed to rule over the physical world. 

There has been some comments that recent severe weather events like Hurricanes Harvey, Irma and Florence gives us a glimpse of the future. That is not true, they show us the present as bad as it is. The future will be much worse, how bad it'is not possible to say. Science can not yet tell us exactly when further temperature increase will result in vicious feedback cycles that will fundamentally destabilise our climate.

But by looking into the past, we can understand the future. The figure below describes the unknown era we are entering into in one graph. The red and blue lines shows carbon dioxide and temperature going up and down together as the planet has moved in and out of ice ages during many millennials. The correlation is clearly visible; as CO2 has varied between 180 and 280 ppm, the temperature has been about 4°C colder during ice ages as compared to present times. 


Atmospheric CO2 from Antarctic ice cores (Jouzel et al., 2007) and modern NOAA measurements, and global surface temperature change estimated from ocean core data of Zachos et al. (2001) using an approximation described in our Climate Sensitivity’ paper for converting ocean core δ18O to surface temperature. 

On the far right end of the graph however, the time scale has been expanded to show what has happened during the last 150 years. Two things are bluntly obvious: The present rate of change in carbon dioxide level is far quicker than at any time during the last 800,000 years. And the temperature is lagging behind, which means that we have seen only a fraction of the warming that will happen if carbon dioxide continues to rise in the atmosphere. 


The sad fact is that no graph however convincing to the people who care about our collective future is enough to be a wake up call for those who pretend to be sleeping. Climate scientist have gone from concerned to engaged, even enraged at the lack of political will and action. They know that continued emissions will lead to meters of sea level rise, unpredictable conditions for agriculture and mass extinction of both plants and animals. That in turn will disrupt civilisation as we know it. 

In Sweden, the Conservative party leader is trying to form a new government after the recent parliamentary elections which gave a very complicated outcome, with no clear majority to back a new prime minister. During the election campaign he claimed to take the role of "the grown up in the debate”. Yet at no time has he talked about the climate crisis as a fundamental factor when forming a new government. He articulates no understating of the connection between his stated ambition to reduce immigration and the fact that continued climate change will drive hundred of millions of people from their homes. 

Instead of the so called grown ups, it has been from youth that we have received the call to action. Greta Thunberg is a 15 year old girl who in the lead-up to the election decided to go on strike from school. By sitting outside the Swedish parlament, she called attention to the bizarre situation that she was obliged to learn facts in school that our politicians choose to neglect. Her question was both simple and clear: “Why don’t we treat climate change as the crisis it is?” Greta was recently interviewed in the New Yorker by Masha Gessen who wrote "Thunberg is a voice of unaccommodating clarity".

There is a link between the (mostly male) leaders unwillingness to act on the climate threat and what we have seen during the recent process to confirm Brett Kavanaugh to the US Supreme Court. What Kavanaugh demonstrated above all was his scorn towards the demand that he should to take responsibility for his actions. He very clearly felt entitled to drink, harass and abuse as much as he wanted as a youth, without it having any repercussions later in life. It was clear that he sees himself as belonging to a group of (again mostly) men who deem themselves superior to others, especially women. But the same attitude can also be seen in these groups in how they view nature, the environment and our climate. Trump and his accomplices demonstrate a total lack of comprehension why they should in any way restrict themselves for the sake of our common future. Risk of 4 C warming? Then we might as well burn some more coal! A business deal with an asbestos producer? Who cares about a little cancer?

The saying "Après moi, le déluge” by Louis XV clearly fits in with Trump and similar “leaders” who hold on to power and enrich themselves by degrading both society and nature. They are a clear threat, both directly and because they drain our energy and the resources we need to fight for a liveable climate. So should we give up? Absolutely not, instead we need to muster the courage to confront both the climate change deniers and the authoritarian tendencies in our time. Sweden is not the US and the struggle will look different in different parts of the world. "We should only lament our future if we lack the will to fight for it” writes David Rothkopf. Being a man, I can do my part, but I think a large part of the fight will need to be taken by all the women who have found their strength and anger during the last year. And by young people like Greta, who’s questions we must answer. 

It is time for our leaders to listen to the warnings. When the water starts to rise, there will be a reckoning time.


"Oh, but he should have listened 
To the will of the people"

Monday, 1 October 2018

Det är allvar nu

"Det är allvar nu” står det på Expressens ledarsida och för ett ögonblick vill jag tro att nu, nu har även Anna Dahlberg förstått klimatkrisens verkliga dignitet och följderna av stigande hav och skördar som regnar eller torkar bort. Men nej, Anna D verkar inte ha läst DN, en tidning som produceras i samma hus. I en värld där vi inte hejdar klimatförändringar kan hundratals miljoner människor drivas på flykt. Den flyktingkrisen blundar Anna D för.

Istället är det samma gamla visa om att säkra gränserna mot immigranter och mera resurser till rättsväsendet. Men Anna D verkar också ha missat vilka åtgärder som ger effekt för att förbättra livet i ett “utanförskapsområde”. Gårdsten, en stadsdel i nordöstra Göteborg, är på väg att lämna den kategorin, framför allt genom att de som bor i stadsdelen får ta större plats och ansvar. Då kan det kommunala bostadsbolaget samverka med polisen och lokala eldsjälar kan driva kampanjer som ökar valdeltagandet. Ingen klanröstning, bara vanligt demokratiarbete.

Det är märkligt att just politiska journalister verkar ha så svårt att ta in det som Björn Wiman kallar världens genom tiderna största nyhetEtt skenande klimat kommer att kunna både förstöra och förändra hela den mänskliga civilisationen. Kanske beror den bristande insikten på att spelet har blivit så viktigt inom politiken; allt handlar om kampen kring makten. Men naturen och fysiken förhandlar inte, de förändringar som våra utsläpp orsakar kan vi inte kompromissa bort genom listiga politiska överenskommelser. Det spelar ingen roll vad vare sig väljare eller politiker “tycker”, ändrar vi klimatet får vi ta konsekvenserna. Den omutliga insikten verkar passa de politiska journalisterna illa.

Det hjälper inte heller att hävda att det blir “billigare” att minska utsläppen någon annan stans. Klimatkrisen kommer att beröra alla och vi i Sverige ligger i topp när det gäller utsläpp per person. Det finns ingen chans att vi kan “sitta i orubbat bo” och hoppas på att att Kina skall fixa klimatet åt oss. Det är bara genom att leda utvecklingen som vi kan få respekt och vinna tid.

Och vi är inte chanslösa! Att bryta utsläppskurvan är tekniskt möjligt, tack vare ny teknik som solceller och elektrifiering. Sverige har möjligheten att visa att det går att transformera samhället under ordnade former innan klimatkrisen ställer om genom kaos. Det räcker dock inte med ny teknik, det allra snabbaste sättet att minska de klimatpåverkande utsläppen är minskad konsumtion av varor och resor. Tiden för både ständiga köksrenoveringar och ohämmat flygande är över och grön tillväxt är en illusion skriver tex Foreign Policy. Den insikten borde både svenska politiker och journalister debattera istället för att låtsas som världen väntar på oss. För det är allvar nu. 

Wednesday, 19 September 2018

När blå kommuner blir verkligt blåa

Klanröstning! Det har varit ett skällsord som plötsligt dykt efter valet när vissa journalister, politiker och andra tyckare skall förklara varför S och V har fått höga röstetal i en del så kallade utanförskapsområden. Kanske borde de istället ha funderat på hur lockande det är att rösta på partier som mest visar intresse för människorna som bor där när brott som bränder eller skjutningar skett. Då brukar det inte heller handla om vad man kan göra för invånarna, utan mer vad man kan göra åt dem i form av övervakning, straffskärpning och utegångsförbud. Förmodligen inte det mest effektiva sättet att locka nya väljare.

Självklart finns det tendenser till grupptänkande och det är viktigt att varje person röstar efter sin övertygelse. Men istället för att misstänkliggöra Leila Ali Elmi, den unga kvinna med somalisk bakgrund som blev inkryssad i riksdagen från Miljöpartiets lista i Göteborg borde man se möjligheterna. Om ett stort antal människor med somalisk bakgrund blir engagerade i den politiska processen och börjar följa riksdagens arbete tror jag det är enbart positivt för den svenska demokratin. 

Grupptänkande är inte heller något som är begränsat till områden med låg ekonomisk status, röstandet i Djursholm eller Saltsjöbaden brukar vara rätt homogent borgerligt. Några andra solitt “blåa” områden är Skanör, Falsterbo och Höllviken i Vellinge kommun och Torekov i Båstads kommun. Där röstar man i huvudsak på M men med hjälp av KD når man 50-60% av rösterna. 

De senaste dagarna har delstaterna Syd och Nordkarolina på USA’s östkust drabbats hårt av orkanen Florence, med massiva översvämningar och kollapsade samhällsfunktioner i stora områden. Staden Wilmington på Sydkarolinas kust har i praktiken förvandlats till en ö utan kontakt med omvärlden. Denna orkan såväl som tidigare Harvey i Houston och Katrina i New Orleans brukar framför allt drabba de människor som redan är utsatta, de som bor i “mobile homes” och som inte har ekonomiska resurser att ta sig bort när en orkan hotar.

I Sverige däremot är det dyrt och fint att bo i områden som just ovan nämnda skånska kommuner, för strandläge och havsutsikt är mycket eftertraktat. Men dessa områden ligger dåligt till när klimatet ändras och därför har “marknaden” börjat korrigera detta. Ett exempel är Länsförsäkringar i Skåne som inte kommer att försäkra nya fastigheter som ligger i områden som Länsstyrelsen har markerat som riskområden för kommande havsvattenhöjning och översvämningar.

Men istället för att ta detta som en signal om att kommunernas byggande måste anpassas till ett ändrat klimat har detta lett till ilskna protester mot Länsförsäkringar. På kommunal nivå har man inte förstått konsekvenserna av ett ändrat klimat eller att Länsförsäkringar är ett bolag som inte skall ta risken att förlora pengar på felplacerade bostadsområden. Marknadens korrigerande hand är tydligt inte rätt medicin just här.

För M och KD som har så stort väljarstöd i dessa områden borde detta leda till eftertanke. När den första vinterstormen kommer som svämmar över Skanör-Falsterbo så kommer värdet på husen i området att falla drastiskt. Frågan är då om människorna där kommer att tacka partier som M och KD för att de inte tagit hotet om ändrat klimat på tillräckligt allvar? Met troligt kommer man att förbanna politikerna som inget gjort och samtidigt tyvärr blunda för att man själva inte brytt sig om att förstå vad ett ändrat klimat verkligen betyder. Det är också en form av grupptänkande; att tro att man med ekonomiska resurser kan köpa sig fri från konsekvenserna av klimatförändringen.

När “blå” kommuner blir verkligt blåa av stigande vatten kan den politiska spelplanen ändras rejält. Det borde Ulf och Ebba tänka noga på inför det spel som pågår om regeringsmakten. Det är en nåd att stilla bedja om men mer troligt en utopi. Välkommen till Crazytown som Björn Wiman skrev:

Alla de svenska partiledare som är inblandade i regeringsbildningen vet nog innerst inne vad klimatförändringen innebär – men ingen av dem visar att de förstår. Den regering vi (eventuellt) får nu kan vara den sista med makt att från svensk horisont göra något åt klimatkrisen, innan vi kastas in i en oåterkallelig utveckling.

Saturday, 8 September 2018

Valrörelsen börjar på måndag!

Om två dagar är det måndag och valet är över. Detta skrivs alltså innan resultatet är klart så jag vet inget om vem som ”vann” valet, inte heller om vilken grad av politiskt kaos som kommer att bryta ut. Det jag vet är att det har varit en valrörelse som handlar om allt och inget och som framför allt inte på allvar berört framtiden. De visioner om Sverige som det två huvudkombatanterna om statsminsterposten lagt fram, ett nytt jobbskatteavdrag ställt mot en extra semestervecka har inte imponerat. Den tredje aspiranten i form av mannen utan minne längtar tillbaka till en dåtid som inte fanns och är villig att rasera allt för att vandra tillbaka dit. Så det är inte konstigt att man kan drabbas av denna känsla.

Kanske har vi fått vad vi förtjänar genom att låta valrörelsen vara det enda tillfälle då vi förväntas agera inom vår demokrati. På samma sätt som vi har outsourcat mycket av vår produktion till andra länder så har vi låtit politiken bli något för partistrateger och kommunikatörer, istället för att självklart beröra oss alla. Vi har låtit oss förvandlas till röstboskap istället för att vara aktiva medborgare.

”Democracy dies in darkness” har varit mottot för Washington Post ända sedan Donald Trump valdes till president. Tidningen har arbetat hårt för att sätta ljuset på de många skandaler som följt i Trumps spår. Men både i USA och här i Sverige ser vi att demokratin också kan förfalla mitt framför våra ögon. Samtal och kompromiss har ersatts av hätska utfall och hatdrev på nätet. Det blir allt mer tydligt att det inte räcker med att tycka eller dela information, den når inte fram. Sverige har varit ett land av folkbildning och folkrörelser, nu saknar vi den allmänna bildning som knyter oss samman. Det är inget vi kan återskapa genom en litterär kanon; en lista på böcker att läsa räcker inte långt. Vi behöver en ny “provisorisk utopi” att arbetat tillsamman för.

Det finns en sak till som faller sönder framför våra ögon och det är vårt klimat. Trots den extremt varma sommaren har de flesta politiker såväl som merparten av media återgått till att agera som om klimatförändringen handlar om “någon annan, någon annan stans, någon annan gång”. Men ingenting har hänt som motiverar att vi slutar agera på den akuta utmaning som klimatförändringen innebär. Som inför andra världskriget vill vi inte se varningstecknen; inte lyssna på Churchills ord om att “The age of procrastination is over and the age of consequences is here”. Vi går och handlar i affären som vanligt, knappt medvetna om att halva den svenska skörden torkade bort i sommarhettan. För 100 år sedan hade det betytt svält och kravaller på gatorna. Ännu ett tag är vi rika nog att kunna köpa vår mat och ännu en tid finns det överskott på mat att köpa. Det är inte givet att det gäller nästa gång.

En person har genom direkt aktion starkt bidragit till att hålla frågan levande och det är Greta som i tre veckor skolstrejkat framför riksdagshuset. Hennes aktion har uppmärksammats över hela världen med intervjuer i internationella medier. På många ställen både i Sverige och utomlands har också både skolelever och vuxna strejkat i solidaritet med henne. Men kan vi fortsätta lägga ansvaret för framtiden på de som knappt haft en chans att uppleva nutiden?



Så vad skall vi göra? Självklart fortsätta ta del av politiska livet och avslutningen av årets valrörelse. Att rösta är något som många människor dött för så att lägga sin valsedel är att vara en del av samhället. 



Men det räcker inte! Vi måste återerövra politiken från politikerna, se att det är något som berör oss och avgör hur vårt framtida samhälle skall se ut. Den senaste veckan har jag pratat med olika partiföreträdare, några insatta och insiktsfulla även om vi var överens om att inte vara överens i sakfrågorna. Men jag har också mött aggressiv okunskap och hybris, en närmast religiös övertygelse om att ha rätt. Den onda cirkel som skapas av okunskap och rädsla leder till egoism och i förlängningen även hat mot “andra”. 

I veckan kom en studie om ekonomi och hur den nyliberala ekonomiska vågen drivit människor bort från de traditionella partierna. Problemet med den rimliga analysen är att den utelämnade hur partier som SD och deras ytterkantsbröder AfS och NMR har vänt ekonomisk oro från berättigade krav på rättvisa till att finna syndabockar som kan anklagas för det som hänt. Hellre sparka nedåt än ta strid uppåt, det är det fega budskapet hur mycket man än hävdar sig vara emot etablissemanget. 

Syndabockarna är invandrare och främlingar och lösningen är “återvandring", ett mildare uttryck för slänga ut människor med annan bakgrund. "De passar inte här", som Jimmie Åkesson hävde ur sig i den avslutande partiledardebatten. När den retoriken sprids får så småningom människor plikta med sina liv. Det hände den rumänska tiggaren Gica som slogs ihjäl av svenska tonåringar i Huskvarna. Och det är därför som svenska militära veteraner från krigen på Balkan har gått ut med sitt upprop att säga nej till främlingsfientlighet. De har med egna ögon och med livet som insats sett vad som händer när människor lockas till att börja hata och se ned på sina medmänniskor.

Men om de skulle lyckas, om den miljon människor som Jimmie Åkesson vill förpassa från Sverige verkligen skulle försvinna, då vore inte mycket sig likt i Sverige. Ekonomin i trasor, sjukvården i ruiner, kulturen reducerad till knätofs. Vem skall de då skylla på när nästa värmebölja kommer, skördarna torkar bort och det inte självklart finns någon som vill sälja sin mat till oss? Vilka står näst i tur när det gäller syndabockar? En inte alltför vild gissning är att kvinnorna ligger risigt till i Åkessons framtid, mer lik Handmaids Tale än lika lön för lika arbete.

Det finns ingen väg tillbaka. Den otidsenliga framtid som SD längtar efter löser inga problem. Därför är uppgivenhet inte en möjlighet, vare sig när det gäller klimat eller demokrati. Men vi kommer inte att klara de utmaningar som väntar oss genom att sitta ned och vänta. Det kommer inte heller att vara vare sig enkelt eller smärtfritt att styra om utvecklingen - men alternativen är så mycket värre. 

Den danske författaren Carsten Jensen skrev nyligen en serie artiklar och varnade oss för att vandra den danska vägen och normalisera hatet mot det främmande. För att klara det måste vi återuppliva demokratin bortom röstandet.

På ett eller annat sätt är det tvingande nödvändigt att åter knyta ihop banden mellan den direkta demokratin och den representativa, och det innebär också en återupptäckt eller kanske till och med ett återuppfinnande av själva tanken med att vara medborgare i en demokrati.

Den arbetshypotes för vårt framtida samhälle som Carsten Jensen lade fram var “Klimatstaten”, ett öppet samhälle bortom den exkluderande välfärdsstaten.

Den stängda dörren, inte den öppna, har blivit välfärdsstatens symbol, och det är alltid dess överlevnad som används som argument när utlänningar ska hållas borta från landets gränser. Det går ingen väg tillbaka, varken till nationalisternas dröm om ett skyddat land bakom stängda gränser eller, för övrigt, till den klassiska välfärdsstaten. Det finns bara en väg, och den går framåt. Välfärdsstatens nödvändiga efterföljare vill jag i väntan på det officiella dopet kalla Klimatstaten, och det är bara för att jag just nu inte har något bättre namn.Klimatstaten har en annan uppgift än den välfärdsstat som skulle ställa skeppsbrutna befolkningar på fötter igen efter andra världskriget. Den ska förhindra en hel arts kommande utplåning.


Vår beredskap är god, sade Per-Albin på sin tid. Det var den inte och det är den inte nu heller, vi är inte beredda på de omvälvningar som kommer. Desto större anledningen att inte skjuta upp arbetet till 2022. Arbetet med att återerövra politiken börjar på måndag - är du med?

“If we go on our own it will be to little. If we wait for politicians it will take too long time. But if we work together, it might just be enough and in time to solve the problems" 

Sunday, 26 August 2018

Små val och stora

Vi lever i valfrihetens tid. Allt kan och skall väljas, från elbolag och försäkringar till skolor och sjukvård. Mer tid kan gå åt för att sålla bland alternativen än att verkligen utnyttja dem. För att ‘underlätta’ våra val blir vi också mer eller mindre frivilligt medlemmar i diverse bonus och kundklubbar som skall ge oss ett sken av att tillhöra de utvalda. Risken är att de förment fria valen kan både dölja orättvisor och hindra oss agera tillsammans, eftersom det får oss att tro att just vi kan välja lite smartare än andra och därmed få en liten extra fördel. Men när det väl gäller och ditt barn är sjukt, är det viktiga inte att kunna välja utan att få vård.



De små valens tyranni riskerar också att påverka de större och viktigare valen. Om billigast och bäst för mig blir mantrat, försvagas förmågan att se utanför mig själv. Då är det lätt att den pekuniära egoismen blir normen även i de större valen. Bara om JAG får det jag vill ha är jag nöjd, till minsta möjliga kostnad och besvär.



Självklart är det inte så att jag längtar tillbaka till den tid då tex Televerket i sin nåder lät oss välja mellan två sorters telefoner. Men jag tror att det överdrivna väljandet har skapat en missuppfattning att valfrihet innebär att inget skall kosta mig ansträngning och att belöningen skall vara omedelbar. Det är en farlig attityd i en tid när stora och snabba utmaningar väntar oss. För den elefant i rummet som vi inte kan välja bort är klimatförändringen som mänsklig aktivitet har skapat. 

Den gångna sommarens hetta och torka, inte bara i Sverige utan i många delar av världen har därför en skapat en rimlig och välgrundad oro. Det kommer att krävas svåra val och prioriteringar även på kort sikt. De val vi gör nu kommer att avgöra vårt eftermäle och inte minst våra politikers. Frågan är vilka av dem som kliver fram och vågar berätta att tiden för gratisluncher på klimatets och naturens bekostnad är över; att det är tid att börja betala av skulden. Till skillnad från de politiker som kommer att fortsätta att ängsligt gissa vartåt opinionsvindarna blåser och rusa framför dem, eller kanske snarare köra över stupet i en blå sportbil. 

Det är två veckor kvar till vårt nästa viktiga val, ett val som kräver långt mer eftertanke än byte av mobilabonnemang eller nya vitvaror till köket.  Hur vill du att man skall se tillbaka på detta val i framtiden? Som ett val där rädsla för det okända blev omsatt i ett egoistiskt tillbakablickande, eller som starten på en svår men nödvändig resa mot en bättre och förhoppningsvis även mera rättvis värld? För en sak helt klar, vi kan inte lösa de utmaningar vi står inför genom att stänga oss inne och tro att vi inte berörs av det som händer långt bort.

Du har en röst, den betyder mer än du tror. 


Tuesday, 17 July 2018

Hav och hetta

Härom veckan var jag ute och seglade. En kväll satt jag på en klippa och tittade ut över havet. Utsikten mot horisonten var lika vacker som alltid, granitklipporna lika rosa som de brukar vara i Bohuslän norr om Sotenkanalen. 



Seglatsen till denna plats hade gått utomskärs, långa kryssbogar förbi kända märken som Hållö fyr. Men det var något som inte stämde med hur det brukade vara på havet. Vinden svalkade inte, ingen frisk havsbris träffade mina kinder, det var snarare heta pustar som mötte mig. Visst är det skönt att segla i shorts, men det var märkligt att mer behöva tänka på överhettning och uttorkning än seglarställ och extra kläder. Ett avkylande dopp var nödvändigt när jag hade lagt till, så kylande ett bad kan bli när havet är 22°C. Den korta promenaden från båten ut på klipporna var också svettig och fylld med tecken av hur onormalt varm denna sommar är. Ljungen var torr och bränd, björnbären snart mogna flera veckor tidigare än normalt.



Hettan under min seglingsvecka var inte någon normalvariation, den underlättades och förstärktes av den klimatförändring som våra utsläpp orsakar. Det är inte bara i Sverige som vi har haft långvarig värmebölja och torka, i stora delar av världen har nya värmerekord noterats. Som Martin Hedberg skriver "I och med att temperaturen har stigit så har vi skapat en situation där värmeböljor är 100 gånger så sannolika som de var på 50-, 60- och 70-talet. Hundra gånger så sannolikt!” 

De våldsamma bränder som denna sommar pågått i Sverige och på andra håll i världen visar tydligt att ett varmare klimat inte betyder ”lite skönare” utan opålitligt och oförutsägbart. Kanske men bara kanske kan dessa bränder i kombination med felslagna skördar och djur utan foder få oss att vakna upp. Denna nyhetssammanfattning visar tydligt att ändrat klimat inte handlar om “någon annan gång, någon annan, någon annan stans”. Klimatförändringen är här och nu, även i Sverige. Det kommer att krävas både mod och tydligt ledarskap om vi skall hinna ändra vår livsstil i tid för att bryta denna utveckling. 



Ansvaret för hur den klimatkris som vi befinner oss i är inte jämnt fördelat. Både politiker, företag och olika lobbygrupper har gjort sitt bästa för att förringa klimathotet och skapa tveksamhet kring klimatforskningens resultat. Men det finns också ett personligt ansvar som har mycket med pengar att göra. Att klimatpåverkande konsumtion ökar med inkomst har forskning på Chalmers visat. När man är ute och seglar blir också variationerna i livsstil oerhört tydliga. Jag seglar en liten båt med få tekniska bekvämligheter. Att fixa till båten efter en dags segling tar en stund. Segel skall beslås och vikas, utombordaren hissas upp och linor kransas. Men när jag är ute och seglar så gör jag just det, seglar mest hela tiden vare sig vinden blåser med eller mot, lite eller mycket. Många av mina båtgrannar far istället runt i flytande fyrtiofotsfarkoster, med alla bekvämligheter ombord plus medsläpad följebåt och paddleboard. 



Även om dessa människor befinner sig på samma hav som mig blir upplevelsen en annan när upplevelsen filtreras bakom tonade rutor och ingen fysisk ansträngning krävs för att manövrera båten. Kanske är det en anledning till att många med gott om pengar ogärna delar med sig. Det blir tragikomiskt när miljonärer och miljardärer vars lyxyachter ligger på redden utanför St Tropez på den franska rivieran inte vill bidra till en ny räddningsbåt… 

Vi behöver självklart sätta press på företag och regeringar för att få till stånd de gemensamma lösningar som Christian Azar skriver om på DN Debatt. Likafullt är det så att förändring krävs även på det individuella planet. Den rikaste tiondedelen av jordens befolkning står för hälften av utsläppen, genom sin livsstil och konsumtion. Där skulle det gå att minska klimatutsläppen snabbt - om viljan finns.








Saturday, 19 May 2018

(M)odlösheten(s) apostlar

Klimat och migration är två frågor som kommer att vara avgörande för vår gemensamma framtid på det lilla klot som vi bebor. Vi vet att klimatet ändras och vi vet att det tveklöst beror på mänskliga utsläpp av framför allt koldioxid. Vetenskapen visar glasklart att på grund av detta ökar temperaturen globalt, vilket bland annat leder till smältande polarisar och stigande havsvatten, men också än mer kännbart stormar och vilt varierande väder. Den stora skillnaden är att ändrat klimat inte längre handlar om “någon annan gång, någon annan stans, några andra drabbade”. Förändringarna kommer snabbare och har större konsekvenser än vad forskningen visade för bara några år sedan.

Ändrat klimat handlar inte längre om isbjörnar, det berör grundvalarna för mänsklig existens och samverkan. Både ändrat klimat och påtvingad migration är var för sig svåra frågor att hantera och tillsammans kan de destabilisera våra samhällen. Vi vet hur illa Europa har hanterat flyktingkrisen som följt i Syrenkrigets spår. Ändå är det bara en föraning om de folkförflyttningar som kan komma när klimatet ändras allt snabbare. Det är naivt att tro att vi i vår del av världen skall kunna sitta oberörda i en beväpnad livbåt, vi är en del av världen. 

I den situationen, när hot växer vid horisonten så är det mod och ledarskap som behövs. Tyvärr visar vare sig den nuvarande statsministern Stefan Löven eller hans utmanare Ulf Kristersson upp något mod att tala om. Man kan undra vad dessa herrar vill bli ihågkomna för? I alla situationer där hot tydligt syns på horisonten men våra ledare inte svarar upp mot utmaningarna är det lätt att tänka på Churchill och Chamberlein. Den förre sa 1936 att “The age of procrastination is over and the age of consequences is here”; den senare viftade 1938 med ett värdelöst papper och utropade “Peace in our time”. Om herrar Löfven och Kristoffersson suttit vid makten 1939, hade de stängt gränserna och givit upp? För vad Churchill utlovade vad inte “ordning och reda” utan “blod svett och tårar”. Segrar vinns inte utan ansträngning. 

”Sverige skall göra sin del och inte mer” sa Löfven i partlledardebatten. Som om vi som ett av världens rikaste länder skulle kunna klara mer? Men, som ett antal etikforskare skriver på DN-debatt; “Svensk politik har förlorat sin moraliska kompass”. 

Det ämne som inte heller etikforskarna skriver om är klimatförändringen, den troligen största utmaningen när det gäller ledarskap. Mot naturen har man inga ess i rockärmen eller utspel att göra, kolbudgeten är inte förhandlingsbar om vi skall klara oss i närheten av tvågradersmålet. Egentligen är det ganska enkelt:
  • Den som lever i Sverige idag påverkas redan av klimatförändringar
  • Livet för våra barn (inkl redan födda) i Sverige kommer att styras av klimatförändringen
  • Våra barnbarns liv kommer att vara svårt och begränsat om vi inte aggressivt bromsar klimatförändringarna 
  • För ytterligare kommande generationer kommer livet att vara helt oförutsägbart, eftersom klimatförändringen inte upphör år 2100

Detta är den fråga som borde hålla våra ledande ledare vakna om nätterna. Men istället…. 



Ibland tänker jag på S&M som om de hade inlett ett sadomasochistiskt förhållande att driva oss mot en samhällelig utförsbacke. Tiden är mogen för verkliga ledare som vågar tala klarspråk om vad som kommer att avgöra vår framtid, istället för den femtioelfte debatten om invandring och migration. För att avsluta med PM Nilsson från Dagens Industri i en podcast nyligen: När det gäller klimatet spelar det roll att gå före. Och eftersom det är för sent för en enkel resa, krävs det mod. 


Tuesday, 1 May 2018

Dags att förlora klimathoppet och välja modet



  • “Klimatet har ändrats men det finns fortfarande hopp" 
  • "Teknikutvecklingen ger oss hopp att lösa klimatkrisen"
  • "Forskningen är hoppingivande men behöver fortsätta"

Visst vill vi alla hoppas. Hoppas att trots att ändrat klimat är det som oroar oss mest (enligt senaste SOM-undersökningen) så skall allt lösa sig på något sätt. Vi hoppas att i stort få behålla vårt sätt att leva, om än möjligen med elbilar istället för diesel-SUVar och mer grönsaker och mindre kött på sommargrillen. Tyvärr, det är nog dags att förkasta den sortens hopp.

Parisavtalet kring att hålla temperaturökningen "väl under två grader" hyllades när det slöts 2015 men det bygger på vaga förhoppningar kring hur vi skall klara detta. En faktor som det pratats lite om är det som kallas “negativa utsläpp”, att vi i stor skala skall kunna få bort koldioxid ur atmosfären. Det främsta magiska tricket kallas BECCS, "bioenergy carbon capture and storage". En akronym som betyder odla skog, elda skog, skilj bort koldioxid från röken och begrava den i marken några tusen år. En teknik många hoppas skall rädda oss “sen” för att vi skall slippa bita i det sura äpplet och verkligen minska våra klimatutsläpp nu.

Vi pratar om kommande tider och det är viktigt att ha mål för det som måste göras, vare sig det kallas fossilfritt 2030 eller koldioxidneutralt 2045. Här händer det verkligen positiva saker inte minst inom industrin. Men som längst pratar vi om år 2100. Då skall vi ha stabiliserat utsläppen, transformerat till en fossilfri värld, skapat all den infrastruktur som krävs för negativa utsläpp och dessutom löst detta så att vi också kan försörja ytterligare ett par miljarder människor med mat. Vi kan tycka att 2100 är långt borta men om jag får barnbarn kommer de år 2100 att var yngre än jag är nu. Vad kommer att finnas kvar för den generationen?

Vi vet redan att de processer som följer av våra utsläpp av koldioxid och den därmed stigande temperaturen ändras snabbare och i större grad än vad vi trodde för bara några år sedan. Det gäller vare sig vi studerar smältande glaciärer, stigande havsvatten eller döende koraller. Ingen tänkande människa förnekar längre att vi människor påverkar klimatet. Vad vi inte vet är om om vi har passerat en eller flera “tipping points”. Därför gäller det att gå från ord till handling.

Denna helg är jag tillbaka vid havet och njuter av de första vårkvällarna med koltrast och vitsippor. Här laddar jag som så många gånger förr upp mina egna själsliga batterier. Här  finns en stillhet som jag behöver. Men även denna plats är annorlunda än när jag var barn. Det surrar tex mycket mindre i luften än vad jag minns.


För det är inte bara när det gäller klimatutsläpp som vi behöver en total omställning. Vi människor förgiftar världen på många andra sätt och vi är på väg att att trasa sönder den livets väv där insekterna är en viktig del. Men tack vare de många människor gått från ord till handling och påverkat politiker så tog EU förra veckan ett beslut att förbjuda neonicotinider, ett av de värsta insektsmedlen för bin och andra pollinatörer.

I radio kunde man då höra ett samtal mellan en representant för böndernas organisation LRF och en insiktsfull och djupt tänkande biodlare. LRF-representanten hade svårt att se värdet i att skydda bina, utan ängslades mer över marginella prisökningar på maten och förlorade marknadsandelar. Biodlaren var mer rakt på sak, några måste ha modet att gå före och tydliggöra att valet i förlängningen står mellan en levande miljö med blommor, fåglar och insekter eller en platt-TV till.

Kanske är det bristen på välformulerade alternativ som gör att vi hänger oss kvar vid ett vagt hopp istället för att ha modet och handla. Till hösten står vi inför val, där flertalet partier talar tyst om de frågor som medborgarna verkligen oroar sig för. Trots intensiv propaganda och en totalt ensidig debatt är vi enligt SOM fortfarande mer rädda för främlingsfientlighet är för främlingar, ändå är migration och integration ständigt återkommande i den politiska debatten. Men den fråga som både de flesta politiker och politiska kommentatorer skyr mest är klimatet, för där krävs lösningar som lämpar sig illa för förenklad retorik och politisk spelteori.
Jan Guillou i Expressen april 2018


Än så länge så är de få aktiva politiker som vågar tala om de verkliga riskerna med ett ändrat klimat. Så vi behöver mod för att starta vår egen förändring och bli det exempel vi kanske hade hoppats andra skulle vara. Vårens debatt om att avstå flygresor börjar sätta spår, långresor är inte lika glamorösa längre och tåg till Europa väcker istället reslusten. Vi behöver också ingjuta mod i våra politiker men även utmana dem och ställa krav på både ledarskap och insikt. Men framför allt behöver vi se igenom de populister som kraxar ur sig samma enkla “lösningar” på alla problem, de är charlataner som inte kommer att hjälpa oss. Det valet har vi ett personligt ansvar för den 9:e september, för ingen kan väl påstå att vare sig Brexit eller Trump var exempel att följa? 

Så var börjar vi? Med det personliga ansvaret och handlingen eller med politiken? Kanske just det är ett val vi inte längre har, nu gäller "Allt genast”. Och att förlora hoppet betyder inte att ge upp utan att trots det ta ansvar och behålla modet. Det är en resa vi skall ut på, den börjar med ett första steg




Saturday, 24 March 2018

"Jag beklagar...."

”Jag beklagar sorgen”

Varför det? Varför beklaga sorgen? Sorgen är sund, sorgen visar att vi saknar, att vi har berörts av den vi precis förlorat. 

Förlusten kan vi beklaga. Förlusten är olika, ibland både orättvis och oförutsedd. Men förlusten och saknaden kan vara lika stor och lika svår även när den är väntad. 

”Jag beklagar sorgen”. Vem beklagar du? Den som försvunnit eller de som finns kvar? Eller kanske den egna rädslan för den oundvikliga döden.

Gunnar Ekelöf skrev i sin dikt Eufori: 

”Jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika”

Kanske är det snarare så att vi är lika i att vi skall dö, men vägen dit och ögonblicket när döden når oss är så olika. I sina extremer och i den värld vi lever i så sträcker sig ytterligheterna mellan att fridfullt somna in och att ångestfullt slitas i bitar under en bombmatta. Olika vägar, samma slut.

Vi undkommer inte döden och för oss som är kvar förändras spelet när en av pjäserna har slagits ut. Ibland uppstår nya öppningar när ett osett hinder försvinner. Andra gånger kan det som var väl balanserat plötsligt rämna. 


Döden kan vi bara acceptera, hur vi hanterar varandra när vi står utan den som stod oss nära berättar något om vem vi är. Den resan är svår att förutsäga. 



Sunday, 11 February 2018

Beyond the olympics: Saemangeum, the Korean story you never heard about

For a Swede, the 2018 winter olympic games got of to a good start with Swedish cross country skier Charlotte Kalla being awarded the games first gold medal. But while we salute her and continue to watch the olympic competitions, there are other things to think about. Sadly, it might be hard to host winter olympics in the future due to climate change. But I want to tell you about another story, little known but of great significance.

Even though it’s still winter, the light is slowly returning at northern latitudes and we start to look forward to the coming spring.  One of the most revered signs of spring is the return of migratory birds on their way to breeding grounds high up in the Arctic.  The long summer days will help them as they feast on the abundant food they need to bring up their offspring and prepare them for the long flight southwards when autumn comes. It is hard to understand how a bird, 15 cm in length can endure a journey of 5-6000 km. A crucial factor is the availability of “refuelling stops” on their journey. For wading birds, such as the spoon-billed sandpiper these pitstops are found along the shores and especially on tidal mudflats, where the coming and going of the tide both replenishes and makes available food in the form of snails, mussels and other invertebrates.



So what has this to do with Korea? More than 10 years ago, on the altar of economic “development”, a man made ecological catastrophe occurred in South Korea. To foster “economic growth” an area of “useless land” was reclaimed from the sea. Across the mouth of the great Saemangeum estuary a sea wall was built that closed it of from the sea. Many square kilometres of the estuary's tidal mudflats were turned into a desert of dry grass. Where previously the calls from hundreds of thousands of wading birds had been heard as they made a stop over on their way to and from the Arctic, there was now silence and rotting carcasses of birds that had starved to death. At the end point of their flight to winter quarters, ornithologists found numbers of birds suddenly plummeting. 





I was myself completely unaware of this catastrophe until I started reading Michael McCarhty book “The Moth Snowstorm”. McCarthy grew up by an estuary close to Merseyside in England and fell in love with the wilderness and the birds coming to feed on the mudflats richness of food. Knowing in his heart what the Saemangeum estuary had looked like and witnessing how it now had been turned into a deadscape was nauseating for him, causing a combination of grief and anger. All the more since it was a both a manmade and a totally unnecessary accomplishment, since the reclaimed land still lay barren a decade after the sea wall had killed it. 


 
The Saemangeum sea wall is an unseen tragedy since the effects are mostly felt far from its origin. It is also one of many causes for the ongoing thinning of biodiversity and species. Long before a species goes extinct, it starts to decline in numbers, but we often don’t notice it. Only when a species like the spoon-billed sandpiper becomes critically endangered do we act, putting breeding programs in place if this species its deemed important or attractive enough for us, humans, to keep. Then it is often to late and even if we “succeed” we don’t know how many other species that disappear unseen.  

Saemangeum is on the east side of the Yellow Sea, a semi enclosed bay with China on one side and the Koreas on the other. Both China and South Korea have been very active in draining and building in their coastal zones, turning them into ports and industrial parks. Paradoxically for the migratory birds in Asia, North Korea might be their best hope for the future, because the lack of industry and low tech agriculture has left large areas of the North Korean cost in a more natural state. Therefore, a future democratic North Korea must be given guidance to protect what is left of nature in order not to succumb to the growth and development paradigm. 

We should not put all the blame for the Saemangeum tragedy or what has and is happening in other areas around the Yellow Sea on South Korea and China. We are complicit. As we watch the olympics on our Samsung mobile, we are fuelling the powers of consumerism, growth and economic development. We have a choice. Do we want future children to grow up and like Michael McCarhty be awed by the contact with nature, or do we want to show them what nature once looked like on our new flat screen TV? In order to even be able to make that choice, stories like that of Saemangeum needs to be told.