Saturday, 19 May 2018

(M)odlösheten(s) apostlar

Klimat och migration är två frågor som kommer att vara avgörande för vår gemensamma framtid på det lilla klot som vi bebor. Vi vet att klimatet ändras och vi vet att det tveklöst beror på mänskliga utsläpp av framför allt koldioxid. Vetenskapen visar glasklart att på grund av detta ökar temperaturen globalt, vilket bland annat leder till smältande polarisar och stigande havsvatten, men också än mer kännbart stormar och vilt varierande väder. Den stora skillnaden är att ändrat klimat inte längre handlar om “någon annan gång, någon annan stans, några andra drabbade”. Förändringarna kommer snabbare och har större konsekvenser än vad forskningen visade för bara några år sedan.

Ändrat klimat handlar inte längre om isbjörnar, det berör grundvalarna för mänsklig existens och samverkan. Både ändrat klimat och påtvingad migration är var för sig svåra frågor att hantera och tillsammans kan de destabilisera våra samhällen. Vi vet hur illa Europa har hanterat flyktingkrisen som följt i Syrenkrigets spår. Ändå är det bara en föraning om de folkförflyttningar som kan komma när klimatet ändras allt snabbare. Det är naivt att tro att vi i vår del av världen skall kunna sitta oberörda i en beväpnad livbåt, vi är en del av världen. 

I den situationen, när hot växer vid horisonten så är det mod och ledarskap som behövs. Tyvärr visar vare sig den nuvarande statsministern Stefan Löven eller hans utmanare Ulf Kristersson upp något mod att tala om. Man kan undra vad dessa herrar vill bli ihågkomna för? I alla situationer där hot tydligt syns på horisonten men våra ledare inte svarar upp mot utmaningarna är det lätt att tänka på Churchill och Chamberlein. Den förre sa 1936 att “The age of procrastination is over and the age of consequences is here”; den senare viftade 1938 med ett värdelöst papper och utropade “Peace in our time”. Om herrar Löfven och Kristoffersson suttit vid makten 1939, hade de stängt gränserna och givit upp? För vad Churchill utlovade vad inte “ordning och reda” utan “blod svett och tårar”. Segrar vinns inte utan ansträngning. 

”Sverige skall göra sin del och inte mer” sa Löfven i partlledardebatten. Som om vi som ett av världens rikaste länder skulle kunna klara mer? Men, som ett antal etikforskare skriver på DN-debatt; “Svensk politik har förlorat sin moraliska kompass”. 

Det ämne som inte heller etikforskarna skriver om är klimatförändringen, den troligen största utmaningen när det gäller ledarskap. Mot naturen har man inga ess i rockärmen eller utspel att göra, kolbudgeten är inte förhandlingsbar om vi skall klara oss i närheten av tvågradersmålet. Egentligen är det ganska enkelt:
  • Den som lever i Sverige idag påverkas redan av klimatförändringar
  • Livet för våra barn (inkl redan födda) i Sverige kommer att styras av klimatförändringen
  • Våra barnbarns liv kommer att vara svårt och begränsat om vi inte aggressivt bromsar klimatförändringarna 
  • För ytterligare kommande generationer kommer livet att vara helt oförutsägbart, eftersom klimatförändringen inte upphör år 2100

Detta är den fråga som borde hålla våra ledande ledare vakna om nätterna. Men istället…. 



Ibland tänker jag på S&M som om de hade inlett ett sadomasochistiskt förhållande att driva oss mot en samhällelig utförsbacke. Tiden är mogen för verkliga ledare som vågar tala klarspråk om vad som kommer att avgöra vår framtid, istället för den femtioelfte debatten om invandring och migration. För att avsluta med PM Nilsson från Dagens Industri i en podcast nyligen: När det gäller klimatet spelar det roll att gå före. Och eftersom det är för sent för en enkel resa, krävs det mod. 


Tuesday, 1 May 2018

Dags att förlora klimathoppet och välja modet



  • “Klimatet har ändrats men det finns fortfarande hopp" 
  • "Teknikutvecklingen ger oss hopp att lösa klimatkrisen"
  • "Forskningen är hoppingivande men behöver fortsätta"

Visst vill vi alla hoppas. Hoppas att trots att ändrat klimat är det som oroar oss mest (enligt senaste SOM-undersökningen) så skall allt lösa sig på något sätt. Vi hoppas att i stort få behålla vårt sätt att leva, om än möjligen med elbilar istället för diesel-SUVar och mer grönsaker och mindre kött på sommargrillen. Tyvärr, det är nog dags att förkasta den sortens hopp.

Parisavtalet kring att hålla temperaturökningen "väl under två grader" hyllades när det slöts 2015 men det bygger på vaga förhoppningar kring hur vi skall klara detta. En faktor som det pratats lite om är det som kallas “negativa utsläpp”, att vi i stor skala skall kunna få bort koldioxid ur atmosfären. Det främsta magiska tricket kallas BECCS, "bioenergy carbon capture and storage". En akronym som betyder odla skog, elda skog, skilj bort koldioxid från röken och begrava den i marken några tusen år. En teknik många hoppas skall rädda oss “sen” för att vi skall slippa bita i det sura äpplet och verkligen minska våra klimatutsläpp nu.

Vi pratar om kommande tider och det är viktigt att ha mål för det som måste göras, vare sig det kallas fossilfritt 2030 eller koldioxidneutralt 2045. Här händer det verkligen positiva saker inte minst inom industrin. Men som längst pratar vi om år 2100. Då skall vi ha stabiliserat utsläppen, transformerat till en fossilfri värld, skapat all den infrastruktur som krävs för negativa utsläpp och dessutom löst detta så att vi också kan försörja ytterligare ett par miljarder människor med mat. Vi kan tycka att 2100 är långt borta men om jag får barnbarn kommer de år 2100 att var yngre än jag är nu. Vad kommer att finnas kvar för den generationen?

Vi vet redan att de processer som följer av våra utsläpp av koldioxid och den därmed stigande temperaturen ändras snabbare och i större grad än vad vi trodde för bara några år sedan. Det gäller vare sig vi studerar smältande glaciärer, stigande havsvatten eller döende koraller. Ingen tänkande människa förnekar längre att vi människor påverkar klimatet. Vad vi inte vet är om om vi har passerat en eller flera “tipping points”. Därför gäller det att gå från ord till handling.

Denna helg är jag tillbaka vid havet och njuter av de första vårkvällarna med koltrast och vitsippor. Här laddar jag som så många gånger förr upp mina egna själsliga batterier. Här  finns en stillhet som jag behöver. Men även denna plats är annorlunda än när jag var barn. Det surrar tex mycket mindre i luften än vad jag minns.


För det är inte bara när det gäller klimatutsläpp som vi behöver en total omställning. Vi människor förgiftar världen på många andra sätt och vi är på väg att att trasa sönder den livets väv där insekterna är en viktig del. Men tack vare de många människor gått från ord till handling och påverkat politiker så tog EU förra veckan ett beslut att förbjuda neonicotinider, ett av de värsta insektsmedlen för bin och andra pollinatörer.

I radio kunde man då höra ett samtal mellan en representant för böndernas organisation LRF och en insiktsfull och djupt tänkande biodlare. LRF-representanten hade svårt att se värdet i att skydda bina, utan ängslades mer över marginella prisökningar på maten och förlorade marknadsandelar. Biodlaren var mer rakt på sak, några måste ha modet att gå före och tydliggöra att valet i förlängningen står mellan en levande miljö med blommor, fåglar och insekter eller en platt-TV till.

Kanske är det bristen på välformulerade alternativ som gör att vi hänger oss kvar vid ett vagt hopp istället för att ha modet och handla. Till hösten står vi inför val, där flertalet partier talar tyst om de frågor som medborgarna verkligen oroar sig för. Trots intensiv propaganda och en totalt ensidig debatt är vi enligt SOM fortfarande mer rädda för främlingsfientlighet är för främlingar, ändå är migration och integration ständigt återkommande i den politiska debatten. Men den fråga som både de flesta politiker och politiska kommentatorer skyr mest är klimatet, för där krävs lösningar som lämpar sig illa för förenklad retorik och politisk spelteori.
Jan Guillou i Expressen april 2018


Än så länge så är de få aktiva politiker som vågar tala om de verkliga riskerna med ett ändrat klimat. Så vi behöver mod för att starta vår egen förändring och bli det exempel vi kanske hade hoppats andra skulle vara. Vårens debatt om att avstå flygresor börjar sätta spår, långresor är inte lika glamorösa längre och tåg till Europa väcker istället reslusten. Vi behöver också ingjuta mod i våra politiker men även utmana dem och ställa krav på både ledarskap och insikt. Men framför allt behöver vi se igenom de populister som kraxar ur sig samma enkla “lösningar” på alla problem, de är charlataner som inte kommer att hjälpa oss. Det valet har vi ett personligt ansvar för den 9:e september, för ingen kan väl påstå att vare sig Brexit eller Trump var exempel att följa? 

Så var börjar vi? Med det personliga ansvaret och handlingen eller med politiken? Kanske just det är ett val vi inte längre har, nu gäller "Allt genast”. Och att förlora hoppet betyder inte att ge upp utan att trots det ta ansvar och behålla modet. Det är en resa vi skall ut på, den börjar med ett första steg




Saturday, 24 March 2018

"Jag beklagar...."

”Jag beklagar sorgen”

Varför det? Varför beklaga sorgen? Sorgen är sund, sorgen visar att vi saknar, att vi har berörts av den vi precis förlorat. 

Förlusten kan vi beklaga. Förlusten är olika, ibland både orättvis och oförutsedd. Men förlusten och saknaden kan vara lika stor och lika svår även när den är väntad. 

”Jag beklagar sorgen”. Vem beklagar du? Den som försvunnit eller de som finns kvar? Eller kanske den egna rädslan för den oundvikliga döden.

Gunnar Ekelöf skrev i sin dikt Eufori: 

”Jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika”

Kanske är det snarare så att vi är lika i att vi skall dö, men vägen dit och ögonblicket när döden når oss är så olika. I sina extremer och i den värld vi lever i så sträcker sig ytterligheterna mellan att fridfullt somna in och att ångestfullt slitas i bitar under en bombmatta. Olika vägar, samma slut.

Vi undkommer inte döden och för oss som är kvar förändras spelet när en av pjäserna har slagits ut. Ibland uppstår nya öppningar när ett osett hinder försvinner. Andra gånger kan det som var väl balanserat plötsligt rämna. 


Döden kan vi bara acceptera, hur vi hanterar varandra när vi står utan den som stod oss nära berättar något om vem vi är. Den resan är svår att förutsäga. 



Sunday, 11 February 2018

Beyond the olympics: Saemangeum, the Korean story you never heard about

For a Swede, the 2018 winter olympic games got of to a good start with Swedish cross country skier Charlotte Kalla being awarded the games first gold medal. But while we salute her and continue to watch the olympic competitions, there are other things to think about. Sadly, it might be hard to host winter olympics in the future due to climate change. But I want to tell you about another story, little known but of great significance.

Even though it’s still winter, the light is slowly returning at northern latitudes and we start to look forward to the coming spring.  One of the most revered signs of spring is the return of migratory birds on their way to breeding grounds high up in the Arctic.  The long summer days will help them as they feast on the abundant food they need to bring up their offspring and prepare them for the long flight southwards when autumn comes. It is hard to understand how a bird, 15 cm in length can endure a journey of 5-6000 km. A crucial factor is the availability of “refuelling stops” on their journey. For wading birds, such as the spoon-billed sandpiper these pitstops are found along the shores and especially on tidal mudflats, where the coming and going of the tide both replenishes and makes available food in the form of snails, mussels and other invertebrates.



So what has this to do with Korea? More than 10 years ago, on the altar of economic “development”, a man made ecological catastrophe occurred in South Korea. To foster “economic growth” an area of “useless land” was reclaimed from the sea. Across the mouth of the great Saemangeum estuary a sea wall was built that closed it of from the sea. Many square kilometres of the estuary's tidal mudflats were turned into a desert of dry grass. Where previously the calls from hundreds of thousands of wading birds had been heard as they made a stop over on their way to and from the Arctic, there was now silence and rotting carcasses of birds that had starved to death. At the end point of their flight to winter quarters, ornithologists found numbers of birds suddenly plummeting. 





I was myself completely unaware of this catastrophe until I started reading Michael McCarhty book “The Moth Snowstorm”. McCarthy grew up by an estuary close to Merseyside in England and fell in love with the wilderness and the birds coming to feed on the mudflats richness of food. Knowing in his heart what the Saemangeum estuary had looked like and witnessing how it now had been turned into a deadscape was nauseating for him, causing a combination of grief and anger. All the more since it was a both a manmade and a totally unnecessary accomplishment, since the reclaimed land still lay barren a decade after the sea wall had killed it. 


 
The Saemangeum sea wall is an unseen tragedy since the effects are mostly felt far from its origin. It is also one of many causes for the ongoing thinning of biodiversity and species. Long before a species goes extinct, it starts to decline in numbers, but we often don’t notice it. Only when a species like the spoon-billed sandpiper becomes critically endangered do we act, putting breeding programs in place if this species its deemed important or attractive enough for us, humans, to keep. Then it is often to late and even if we “succeed” we don’t know how many other species that disappear unseen.  

Saemangeum is on the east side of the Yellow Sea, a semi enclosed bay with China on one side and the Koreas on the other. Both China and South Korea have been very active in draining and building in their coastal zones, turning them into ports and industrial parks. Paradoxically for the migratory birds in Asia, North Korea might be their best hope for the future, because the lack of industry and low tech agriculture has left large areas of the North Korean cost in a more natural state. Therefore, a future democratic North Korea must be given guidance to protect what is left of nature in order not to succumb to the growth and development paradigm. 

We should not put all the blame for the Saemangeum tragedy or what has and is happening in other areas around the Yellow Sea on South Korea and China. We are complicit. As we watch the olympics on our Samsung mobile, we are fuelling the powers of consumerism, growth and economic development. We have a choice. Do we want future children to grow up and like Michael McCarhty be awed by the contact with nature, or do we want to show them what nature once looked like on our new flat screen TV? In order to even be able to make that choice, stories like that of Saemangeum needs to be told. 


Monday, 22 January 2018

Jag tror inte att Alexander Bard kan dansa tango

Få har väl kunnat undgå den högröstade bardens orerande under den senaste tiden. På Twitter har “bardissimo” uttryckt sitt ogillande om det mesta men framför allt är det #jagärhär, #metoo och kvinnor i allmänhet som han siktar in sig på.

Att Bard är högljudd är inget nytt, redan för ett dussin år sedan kallades han åsiktsmaskin i en DN-intervju. Men nu vill han gå i bräschen för en ny mansroll, med mottot att "en komplett man är en man som har kuken mellan benen och kuken i huvudet". Ett reportage i DN beskriver hans filosofi vid ett mansläger under sommaren, där en huvudaktivitet var att bygga en totempåle i form av en kuk. I vilken riktning alla dessa kukar skall peka är oklart, men han beskriver det hela i stam-termer. Skillnaden mellan the “Golden One” och Bard är kanske mer stil än innehåll, men en snabb enkät bland mina kvinnliga vänner visade att ingen var intresserad av en man som gått i Bards skola. 

Kanske finns det under bardens floskler ändå en riktig kärna, som handlar om tydlighet, om vikten av att veta vad man som man vill och att kunna visa det.Det finns ett område där man som man om man är en manlig förare får möjlighet att testa sin roll och det är i dans; specifikt argentinsk tango. Tangon har inga färdiga turer eller givna sekvenser, det är en improviserad dans där varje steg är en unik del av flöde, sammanlänkat av musik i och ständig kontakt med danspartnern. Att föra i tango består inte i att styra eller bestämma över sin följare, det handlar om att visa en intention och en riktning. Direkt och i varje steg övergår detta till att lyssna in hur min partner tolkar mina signaler; jag följer följaren. Därför är en god tangoförare alltid samtidigt en följare, som vågar släppa sitt ego för att skapa en dans tillsammans. 

Så jag har svårt att tro att barden är en god tangodansare, trots att han är musiker. Men kanske att han skulle vinna på att våga prova. Det finns också ett större perspektiv kring dans. Jag minns en artikel för ett tiotal år sedan där den kvinnliga journalisten hade besökt Nobelfesten och studerat dansen under kvällen. Framför allt ägnade hon sig åt att titta på hur de manliga politikerna dansade och detta fick henne att utbrista “Vi styrs av män som inte ens kan dansa”. Kanske detta är en verklig brist hos dagens ledande manliga politiker, de vill visa sin styrka och tydlighet men saknar förmåga att lyssna in och lära. Den ene kommer med tondöva uttalanden om militär i förorterna, den andre ställer sig på tå och pratar om det mesta men glömmer klimatet, den största frågan för vår gemensamma framtid.

I 1920-talets Buenos Aires var det ofta män som dansade tango med varandra. Det vore spännande att se vilka av våra riksdagsmän som vågade sig på den utmaningen!

PS 


Det finns självklart många mycket goda förare inom tango och annan dans som inte är män. Det är bra och även män vinner på att öva sig i följarrollen kan jag intyga. 

Sunday, 21 January 2018

Girls and climate change

Last week it was confirmed that 2017 was the second warmest year measured globally and also the warmest without El Nino. Climate change / global warming is in full swing…  




We know that 2017 was one of the costliest years with plus U$300 Bn losses in the US alone. But there are other effects of the accelerating climate change that severely affect people and especially young girls in poor countries. For many families, extreme weather that destroy their livelihoods creates desperate situations. This cause them to marry off their daughters, often with devastating consequences for these girls.

Take the example of Bangla Daesh as described in a recent New York Times article by Nick Kristof. For a father whose home and land has been swallowed by the rising seas, the means to keep his daughter in school are no longer there. Nurul Haque may have to pull his daughter, Munni Akter, 13, out of eighth grade and marry her off to an older man looking for a second or third wife.  “I don’t really want to marry her off, because it’s not good for girls, but I’m considering it.” He insisted that if it weren’t for the rising waters and his resulting impoverishment, he wouldn’t think of finding a husband for her.



For every girl that is forced to quit school and be forced into marriage with an often older man it’s a catastrophe for her, especially since this will often result in having to many children far to early. But it will also cost developing countries trillions of dollars by 2030. Ending child marriage will instead keep girls in school and we know that educated women have fewer children later in life, which will increase women’s expected earnings and welfare for both them and their children.

Therefore, education of girls and women is instrumental to create development and prosperity. But we also need to combat climate change in order to enable all girls to receive a good education.



Saturday, 13 January 2018

The Good, the Bad and the Ugly side of Climate Change - and the Silver Lining on the Horizon

We are still in the early weeks of 2018, so this is a good time to both look back at 2017 and forward to the new year. So let’s take a look at what stands out as the Good, the Bad and the Ugly side of Climate Change - and what the possible silver linings on the horizon may be. And if the latter is what you need to hear, read the good news, then jump to the end bypassing the bad and ugly news! You can be sure that those stories will show up in the news anyway, sooner rather than later.

The Good

We are definitely entering the era of renewables! The cost of wind and solar energy keeps falling and their impact on energy production keeps increasing. Photovoltaic (PV) solar energy is especially interesting as it can be used both for mega utility sized installations as well as for micro installations for mobile phone charging. The big PV projects keeps driving down the cost per MW, while the small PV setups lower the threshold for clean energy. This also mean that in the developing world, solar power is bypassing the need for heavy grid installations.

Wind energy is increasingly becoming a backbone of energy supply. In countries like Denmark and Germany, there are days when wind energy provides the majority of power. Although it’s a “red” state, Texas is a US leader in wind energy simply due to economical factors.  

A crucial part of the renewable energy transformation is the development of battery technology, which again can be used in both mega scale and for individual users. The mega systems can act as stabilisers of the grid when other power fails which is exactly what happened in Australia when a coal power plant failed. The new Tesla battery backup saved the day.

The increasing supply of clean energy from wind and solar plus better batteries also drives the move towards electric vehicles. We are all aware of the Tesla saga and other car manufactures are following suit. But equally interesting is the development and implementation of electrical buses. The Chinese city Shenzhen has converted its entire fleet to electric buses and now probably have more electric buses than all of USA. That’s an example to follow.

In the Swedish city of Gothenburg, the Electricity buses are running silently enough to allow the acclaimed artist Zara Larsson to record a song on the bus!




Another positive sign is the movement towards sustainability in the corporate arena. An increasing number (albeit still too few) of companies are understanding that sustainability is a bottom line question. The Agenda 2030 sustainable development goals (SDGs) are becoming regular subject in economical articles. Even the financial sector is starting to move with investment in cleantech and divestment from primarily coal. New York City just the last week announced its plan not only to divest from fossil fuels but also to sue oil companies for the climate change damages they have caused. Finance, not politics, may thus turn out to be the soft underbelly of the climate monster.


The Bad

Sadly there are a lot of indicators that continue to point distinctly in the wrong direction. Sea levels keep rising and the effects are becoming more pronounced by the day. Flooding is already a regular phenomenon in a city like Miami, which is increasingly looking like a city doomed to become an Atlantis of the 21st century. Recent research also indicates that there is a clear risk that elevated temperatures in air and sea water will cause a massive discharge of ice from Antarctica due to ice cliff collapse.This would cause sea level to rise with many meters, forcing retreat from most coastal cities around the globe.

Water is not only coming from below. We have seen many extreme precipitation events during the last year, exemplified by the hurricanes over Houston and Puerto Rico. At time the hourly precipitations were equal to what's normally seen in days or weeks. At the same time other parts of our planet are suffering from droughts. Increasing aridness may be a widespread concern even if manage to stop global warming at 1.5°C. Such droughts will have a massive effect on food availability.

The combination of fire and floods can cause also combine to cause destructive mud flows as we have just witnessed in California.The force of water, whether coming from the sea or from the sky will overwhelm most of what comes in its way. Man made structures will succumb to the forces of nature.




Of course all of this is driven by the CO2 that we dump in the atmosphere from both fossil fuels and changes in land use. Very disturbingly after what looked like a plateau, the emission of CO2 increases again, as the graph below shows. We need to reach net zero emissions in just over two decades; yet emissions are still climbing.



It is thus not surprising but non the less extremely worrying that 2017 was the second hottest year recorded, this despite that this was not an El Nino year. The scary prospect of the future if we continue on this path is that parts of our world already by mid century may be to hot to handle. The combination of high temperatures and high humidity will make it impossible for humans (and wildlife) to stay cool enough to survive. This will be an additional cause of climate migration and we already know how badly we have coped with the present trickle of refugees.

The Ugly

As bad as all the above indicators are, the real ugly side is the continued ignorance of the increasing climate disruption; as well as the resistance to the real action needed in order to both reduce our emissions and prepare for the effects of higher temperatures and rising seas. Many politicians stick their head in the sand or make lukewarm attempts to call for action, but seem to be more concerned about keeping their electorate complacent that leading real change. Trump is of course that poster child for this attitude and his negative effects on both international treaties and the US EPA will only aggravate the situation. From Trump nothing good was to be expected while many other seemingly more benign politicians have so far failed to rise to the challenge. Leaders, where are you

Another group that must be held accountable is the media and the journalists that fail to do their job with communication. At this time of the year many lists are produced that claim to predict the fortune of the coming year. And ever so often, list like the "Top ten risk list” omit climate change from their scoreboard. 

It is especially the “political" journalists and self proclaimed pundits that fail the see beyond their own nose. In their world, it is all about “he said she said” and playing the political game. Still they fail to see the obvious links between climate change and politics both on the national and international arena. Fossil fuels have a tendency to promote oppression, corrupting both governments and business. Most of the oil producing countries in the Middle East plus countries like Russia and Venezuela are examples of this. Also in the USA, it is clear that the injection of enormous amounts of money from the fossil fuel industry has corrupted the political process. It is unlikely that Trump would have been elected if he had not received the support from funder such as the Koch brothers and very likely the Russian state.

Russia also tries to us its energy resources to achieve leverage towards its neighbours and the EU, by both providing and threatening to shut down the flow of natural gas.  For the EU, the best thing for both the climate and for resistance to Russian sabre rattling would be to rapidly go fossil free, thus depriving Russia of the economical means to be aggressive towards it neighbours. (Following that we would of course have to provide Russia with clean energy technology to both support their citizens and avoid a total collapse of the society.)

A huge problem that follows from the climate communication problem in media is the shifting baseline issue or, as it is sometimes phrased, the boiling frog problem. If not clearly stated we tend to forget what was normal just a decade ago and accept a very risk future. By acting little and late, or choices are restrained.



This also causes a bias in what is discussed as possible effects of climate change. We have a tendency to extrapolate linearly, forgetting that there are tipping points in natural systems. But, as the great climate communicator Katherine Hayhoe (@KHayhoe) puts it: "Self-reinforcing cycles, known and unknown unknowns - these are what keeps a climate scientist up at night".

 



The Silver Lining

So is there any silver lining on the dark climate change cloud?

During recent years there has been a lot of debate regarding whether scaring people with ugly facts or showing the possibilities with a green future is the best climate communication strategy. Last summer New York Magazine published an article that described the worst possible scenarios if global warming continues unabated. 

This article caused a large debate and many, even climate scientists, claimed that it was far to depressing to make people heed the necessary call for action. There has been somewhat of a consensus that we instead need to show the benefits of a fossil free future in order to motivate people; that it’s not facts that will move people and make them understand the prediction we are in.

This line of reasoning may have held back many scientist from talking about how bad the situation may be if we do not change path. Now, a new study shows that “When presented with factual information, people can heed the facts, even when doing so forces them to separate from their political attachments"

Thus, it may be time to stop selling false optimism and seeing everything as possibilities. In dire times and when survival is the issue, people can join force and do amazing things - if they are given the correct information and know that they are not alone in taking action. Compassion and community may be much more important than elusive possibilities, plus collaboration and leadership with courage. Storytelling helps but it must be without sugarcoating. And this quote from an environmental group i California summarises well what we need to do: “If we wait for governments to act it will be too late, if we act alone it will be too little, but if we act as communities it may just enough, just in time.”  

It is also a moral issue to act in the best interest of coming generations, something Pope Francis’ has underlined in his encyclical: A new prayer to help us commune with Nature (this notwithstanding his shortcoming in other areas such as reproductive rights for women).
One very encouraging effect that the combination of the Trump regime and the climate contrarians has had is that many scientists choose to accept the challenge and  become politicians. One such example is Jess Phoenix (@jessphoenix2018), a volcano scientist who is now a congressional candidate in California. Her platform is very much about climate change and we need many more aspiring politicians with a science background. This is absolutely needed also in Sweden!


   

So there might actually still be reasons to be optimistic. I think that the #metoo revolution last year can and should inspire the climate action movement. One direct link is that a key to the transition needed is the education of girls. This is probably the most cost effective way to promote development and resource efficiency. Education of girls and women world has consistently been shown to be a boon both for themselves and for societies.  

Finally, it is easy to become a cynic when looking at the problems ahead. But I prefer to be a “dystopian optimist”, because as @AlexSteffen, author of the Nearly Now blog puts is; "Cynicism is obedience to power”.


Or, as Malala Yousafzai described it in a recent Time Magazine column:

I think it’s pointless to be hopeless. If you are hopeless, you waste your present and your future.

Monday, 1 January 2018

Några korta tankar på årets första dag

Idag var jag ute och sprang i det gråmulna duggregnet, vilket tyvärr inte är något ovanligt i Göteborg. Det varmare klimatet gör också att det blir allt mer sällan som vi får något som liknar vinter här. Så västkustbo som jag är, så saknar jag vintrar med åtminstone några veckor med snö och kyla. 

När jag sprang passade jag på att lyssna tillbaka på ett avsnitt av @klimatpodden som jag missat. (Disclaimer: Jag var själv med i första avsnittet och även nu i höst då vi pratade om klimatångest). Det avsnitt jag lyssnade på idag handlade om Hagainitiativet ett företagsnätverk som agerar för att uppnå fossilfritt redan till 2030. Att skapa insikt om att en snabb omställning till fossilfritt också är bra för affärerna är något som Hagainitiativet arbetar mycket med. 

Det var två ämnen som speciellt intresserade mig när jag lyssande; branding och transporter. För företag är branding ett starkt skäl att vara klimat-aktiva eftersom det också gör dem attraktiva som arbetsgivare. Här tror jag tyvärr att universitetssektorn, där jag själv arbetar, har halkat efter. Skall vi attrahera de bästa studenterna så måste universiteten kliva fram och ta en mycket mer aktiv roll i den omställning som kommer att krävas. Det räcker inte att producera kunskap och utbilda som vi alltid gjort, vi måste vara aktörer och inspiratörer. Speciellt gäller nog detta för de tekniska högskolorna inklusive Chalmers. Detta var något som KTHs ledning tryckte på i en debattartikel nyligen:

De grupper som tekniska högskolor främst utbildar, som ingenjörer, arkitekter och samhällsplanerare, tillhör dem som kommer att arbeta i frontlinjen med att utveckla och bygga de strukturer som hållbara samhällen vilar på. Deras utbildning måste vara relevant och mångsidig. Hållbar utveckling handlar lika mycket om rättvisa, tillit och deltagande som om teknik och incitament. Studenterna behöver förstå begrepp som klimat och miljö från grunden som sociala, politiska och historiskt framvuxna problemkomplex.

Ett annat men närbesläktat ämne som diskuterades i podden var miljövänliga, säkra och pålitliga transporter, framför allt då på järnväg. Då är det verkligen inte hållbart att ett strömavbrott kan lamslå all fjärr- och pendeltågstrafik genom Stockholm som skedde dagen före nyårsafton. Jag var själv i Stockholm den dagen och det krävdes en del omvägar för att ta sig fram. Att jag sedan drabbades av ett trasigt tåg vid hemresan till Göteborg visar för mig att det är både nya spår och nya tåg som behövs om vi skall kunna ersätta inrikesflyget med tågresor. Genom att bygga snabbtåg för persontransporter skapas också plats för de godstransporter industrin är beroende av. Här vill industrin gå före men politiken sladdar efter. Kanske skulle vi utlokalisera riksdagen till Göteborg eller Malmö några månader, utan att ge riksdagsmännen möjlighet att använda flyg för sina resor? Jag gissar att det skulle snabba på processen ordentligt! 


Men även inom detta område kan och bör de tekniska högskolorna kliva fram och ta ansvar. Det räcker inte att ägna sig åt hypad teknik kring självkörande bilar, de kan inte ersätta tåg vare sig för långväga resor eller godstransporter. Skall vi klara omställningen behöver universiteten bättre analysera framtidens behov och vad de kan bidra med. Helt enkelt bidra med Academic Social Resonsibility.  

Saturday, 14 October 2017

We are killing the signature species of Antarctica

Penguins are the signature species of Antarctica and Adélie penguins must be considered “the” penguin. Pictures of these black and white penguins, hobbling around on the ice or standing on the ice edge before plunging into the water is a common illustration of life in Antarctica. But for most people, this is still an image from very far away, even if some of us have enjoyed meeting penguins at a zoo.



Many year ago, during a research cruise to Antarctica, I had the privilege to see Adélie penguins in their real environment. I watched rows of penguins tracking over the pack ice on their rout to the breeding colonies. I have even been to a colony like that, when we set foot on South Georgia. And I have been standing on an iceberg looking across crisp blue water meeting the gaze of a group of penguins huddling together on another iceberg.

I am both very much aware of and knowledgable about the ongoing climate crisis. But having this experience of meeting penguins in their own environment makes it gut wrenching to read the news about the recent catastrophe that has affected the breeding of Adélie penguins. In a colony with about 40,000 penguins, all but two (2!) chicks have died of starvation this year. I try to reconcile this message with my mental picture of tiptoeing around thousands of nestling noisy penguins; I try to imagine silence and emptiness. It’s hard and it’s sad.

Of course it is a complicated picture that has caused this disaster. Life in nature is a complicated web, you start pulling in many strings and at one point there will be a fracture, even if it is hard to see just what straw that broke the camels back. But we know many of the factors that has set the scene for this disaster:
  • Increasing fisheries of krill, the Antarctic shrimp depletes the food resource
  • Unusual changes of pack ice means a harder voyage for the parents when returning from search for food
  • Elevated temperature due to man made climate change causes freezing rain to fall, something the fluffy chicks can not cope with

We might think that the fate of penguins have no great effect on us in our urbanised and digitised societies. But the penguins are yet another canary in the coal mine. We do not know and are even ignorant and avoiding the knowledge about which factor that might break the back of our life as we know it. But beyond any rational thinking, any time we risk loosing a species or an ecosystem, we destroy some part of the beauty of our common planet. It is time we start asking ourselves if our lifestyle with its focus on quick rewards and material consumption is worth this sacrifice.

Monday, 17 July 2017

Larsen C - en personlig betraktelse av en dystopisk optimist

Efter månader av observationer via satellit vet vi nu att ett gigantiskt isberg har bildats i Antarktis. Det är större än Gotland, med en vikt av flera biljoner ton och har brutits loss från “Larsen C”; en shelf-is längs Antarktiska halvön. Shelfisar är de massiva flytande istäcken som omringar Antarktis glaciärer och skyddar dem mot direkt kontakt med havet. De agerar stötdämpare mot vågor och varmare havsvatten, så utan shelfisar kan glaciärerna börja skena ut i havet. 



Jag har varit i Antarktis och därför betyder dåliga klimatnyheter från polarområdena något speciellt för mig. För många år sedan deltog jag i en europeisk forskningsexpedition till Wedellhavet för att där studera marina mikroorganismer i isen. På vägen dit korsade vi “the roaring forties” för att sedan färdas runt bland isen under nära två månader. Jag har sett mängder av isberg, stått ovanpå isberg och på isflak med många tusen meter vatten under mina fötter. Jag har sett Adeliepingviner vandra i led över isen och beundrat kejsarpingviner på nära håll. Bilden jag bär med mig av Antarktis är en kritvit ispetrell mot den klarblå himlen.



Jag har inte bara varit i Antarktis, jag har också bott i Umeå som ligger längre norrut (latitud 64N) än vad vi nådde söderut ombord på Polarstern. I det subarktiska klimatet i norra Sverige var det i början av 80-talet inte ovanligt med veckor i sträck med kallare än -20°C varje dag. Jag har också arbetat med marin forskning i Bottniska viken, när det fortfarande regelmässigt var 1 m solid is i april. Så är det inte längre, även i Arktis stiger temperaturen rasande snabbt. 

Tillbaka till Larsen C. Betyder just denna händelse en omedelbar katastrof? Nej, eftersom shelfisen flyter på vattnet betyder det inte att havet stiger, men det är en varningssignal. Vi har redan höjt temperaturen med drygt 1°C genom våra utsläpp. Thwaites är en glaciärer i västra Antarktis som beräknas bli instabil om shelfisen försvinner. Hur fort en kollaps av Thwaites skulle kunna ske vet vi inte, bara att följderna vore dramatiska. Smälter Västantarktis stiger havet 6-8 m, till den nivå havet hade under Pliocen-epoken för 3 mijoner år sedan. Oroväckande nog var CO2-halten i atmosfären då densamma som vi med våra utsläpp har nått idag.

Om vi inte ändrar kurs går vi en het och blöt framtid till mötes. Läget är illa nog utan att ta till de minsta överdrifter och vI behöver samla kraft för att orka handla. Därför väljer jag att trots min dystopi att försöka hitta skäl till optimism, för samtidigt med larmrapporterna händer också mycket positivt. Omställningen från kol och olja till förnyelsebar energi från sol och vind pågår för fullt. Vad än Trump säger är kolets tid snart förbi. Kombinationen av allt billigare elektricitet och elektrifiering av våra bilar är ett exempel på disruptiv utveckling. Att kinesiskt-ägda Volvo satsar på elbilsutveckling ger hopp om att även Göteborg skall kunna bryta upp från beroendet av fossilindustrin.

Det finns också en allt större medvetenhet om behovet av hållbar utveckling bland både företag, folkrörelser och “folk i allmänhet”. Hundratals seminarier om hållbarhet hörs under årets politikervecka i Almedalen. Människor är allt mer medvetna om klimatförändringen och många vill göra något. Som Svante Axelsson utrycker det, fossilfritt ligger i tiden!

Men som dystopisk optimist måste jag också peka på riskerna. Det går inte att vara “dumoptimist” och tro att enbart goda marknadskrafter och “grön tillväxt” skall lösa problemet. Vi är på G, men det går alldeles för sakta. Det saknas dessutom insikt om att den nödvändiga omställningen blir just det, en omställning av vårt sätt att leva

For more than two decades, many people tried  to sell climate action 
 by arguing that it wouldn’t really demand much change, at all

Så glöm bort att vi kan fortsätta med Thailandsresor och obegränsade shoppingresor till London och Paris. Att flyg är en stor klimatbov vet vi redan och det visas tydligt i en ny studie från Lunds Universitet (Att vi i den rika delen av världen inte bör skaffa onödigt många barn var också en slutsats). Flygresor är både en reell riskfaktor för klimatet och en symbol för om vi är beredda att ändra beteende. Utan att försaka något av vår bekvämlighet och vår “rätt” att flyga till solen varje år kommer vi inte att klara klimatet.

Självklart räcker det inte med att vi agerar enskilt. Dessutom skiljer det sig mycket mellan individer när det gäller vilka utsläpp man är med och skapar. Till stor del handlar det om pengar, har man mer ekonomiska resurser tär man mycket mer på våra resurser och vårt klimat. Det gäller i en stad som Göteborg och det gäller globalt, där den rikaste tiondelen står för hälften av utsläppen. Därför måste en långsiktigt hållbar klimatpolitik även hantera ojämlikhet inom och mellan länder. 

Men det spelar roll vad vi gör och effekten ökar snabbt om vi är många som gör det. Vi kan sätta exempel som individer, påverka inom våra företag och organisationer och ingjuta mod i vankelmodiga politiker så att de vågar visa ledarskap. Vi har fortfarande möjligheterna - om vi har viljan och utmanar vi både vår egen bekvämlighet och trögheten i den politiska sfären. Och att vi kan lämna tron på den eviga tillväxten som enda rättesnöre för våra samhällen. Mer på det temat följer!