Det går att göra bättre val

I en intervju i Göteborgsposten lördag 2/7 berättar Ragnhild Larsson varför hon inte tänker rösta på Miljöpartiet i höstens val. Ragnhild är en känd person bland klimatmedvetna personer, främst genom sitt arbete med Klimatpodden. De senast åren har Ragnhild profilerat sig som klimataktivist och talesperson för Extension Rebellion (XR). Trots detta är det ändå märkligt att läsa hennes argument för att personer som bryr sig om klimatet skall kasta bort sina röster och uppfylla högeroppositionens våta dröm om att få bort Mp från riksdagen. Hur viktigt detta är för dem tydliggörs på DN Debatt, där partiledarna vill införa en ”lex MP”, för att säkerställa att det byggs mer kärnkraft i Sverige.

Varför är då Ragnhild så missnöjd med Mp? Självklart finns det alla skäl att tycka att klimatpolitiken i Sverige och världen är lam och inte i närheten av vad som behövs. Jag är själv väl inläst på och har debatterat klimatfrågor i många 10-tals år och vet vad forskningen säger om hur fort och radikalt vi behöver ställa om för att bibehålla ett rimligt stabilt klimat. Många i Sverige både bland medborgare och politiker tror nog fortfarande att vi kan komma undan med marginella livsstilsförändringar och behålla både livsstil och flygsemestrar. Det blir en negativ växelverkan mellan politiker som inte vågar leda och människor som inte har behövt offra något för sig själva eller framtiden. Då har Miljöpartiets försök att både tala om personlig omställning och att ta ansvar i regeringen lönats illa av både media och väljare. Men, som klimatpsykologen Frida Hylander säger "Narrativet om att klimatomställningen inte ska påverka vanliga människor är förödande för möjligheten att driva igenom de stora politiska reformer som just de som efterfrågar mindre individfokus efterfrågar".

Samtidigt så erkänner Ragnhild själv att det pågår en smutskastningskampanj mot Mp. Det lilla parti får alltså dels klander av klimataktivister för att inte ha genomfört tillräckligt mycket radikal klimatpolitik under sin tid i regeringen samtidigt som från andra hållet sägs vara roten till allt ont som hänt de senaste 8 åren. Ändå är det rätt tydligt att Mp påverkade mer än vad som syntes utåt, med tanke på hur Socialdemokraterna när de fick regera på egen hand tex började älska gruvor. Detta erkänner också Ragnhild, när hon säger att "det vore katastrof om Sverige blev utan ett klimatparti". Det är lätt att hålla med om när man ser Naturskyddsföreningens sammanställning av partiernas vallöften kring klimat.

Det alternativ som Ragnhild pekar ut inför valet är Klimatalliansen, en grupp som inte ens syns i opinionsundersökningarna. Att detta parti skulle skena över 4%-spärren fram till september är inte rimligt. En av Klimatalliansens ledargestalter är Gudrun Schyman, fd partiledare för Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ. Det är det svårt att tro  hon är en valvinnare i de tider av inte bara klimatkris, utan även krig och konflikt som vi nu lever i. Nedrustning  är just nu knappast lockande med tanke på Rysslands aggressiva anfallskrig mot Ukraina och hot mot andra länder. Både krig och klimat är kriser som måste hanteras samtidigt. Det har jag skrivit om sedan 2015.

Det som framför allt stör mig är idéen bland vissa klimataktivister att Mp kommer att återfödas som ett radikalt alternativ om partiet röstas bort ur riksdagen. Det bygger på en i mitt tycke naiv föreställning kring hur snabbt även små framsteg kan ryckas undan. En M/KD/SD-regering (i det fallet med stöd av V!) har redan lovat att öka klimatkrisen genom sänkta bränslepriser; dessutom vill de stoppa satsningar på vindkraft och järnvägar. Med tanke på hur bråttom det är med den nödvändiga omställningen behöver vi kämpa för varje beslut som minskar klimatkrisen, inte kasta bort minst 4 år på en tillbakagång som bara förvärrar läget.

Ingen klimatmedveten person som lägger sin röst på Mp tror att det räcker för att bryta utvecklingen och på allvar hantera klimatkrisen. Det kommer under lång tid att behövas en stark klimatrörelse som trycker på politikerna. Men så länge vi lever i en parlamentarisk demokrati kommer inget att hända utan politiker som kan fånga upp detta tryck. Istället kan maktfullkomliga politiker tvärtemot vad människor vill och önskar vrida klockan tillbaka och ta bort redan vunna segrar. Det ser vi just nu i USA, där politiskt tillsatta domare just nu river sönder inte bara aborträtten för kvinnor utan även statens förmåga att begränsa klimatutsläpp.

Att små grupper väljare kan ha stor betydelse visar också den moderna politiska historien i USA. I presidentvalet 2000 fick Ralph Nader som oberoende kandidat nära 100,000 röster i Florida, en delstat som George Bush vann med 537 röster. Det är inte troligt att Al Gore hade följt oljeindustrins lobbyister och invaderat Irak som Bush gjorde, något som verkligen har påverkat historien. Vid valet 2016 var det många i grunden demokratiska väljare som inte gillade Hillary Clinton och avstod från att rösta vilket ledde till Trumps valseger. Det i sin tur gav inte bara 4 förlorade år för klimatet utan en högerradikal högsta domstol som kommer att förvrida amerikansk politik i åratal framöver.

Inför den kris som ett ändrat klimat och de sammanlänkade hoten från minskad biodiversitet och sammanbrott i global livsmedelsproduktion är det lätt att bli uppgiven. Att ge upp är för mig inget alternativ, men jag har gjort ett annat val än Ragnhild och aktivisterna i XR. Jag har valt att engagera mig partipolitiskt i Miljöpartiet. Inte för att jag tycker partiets politik är perfekt eller fullständigt i linje med mina åsikter. Men jag är övertygad om att det är en röst som behövs och som skulle behöva vara mycket starkare för att nå ett politiskt genomslag för allvaret i klimatkrisen. Jag ser heller inte att XR utmanar den verkliga makten genom att blockera gator för privatbilister i Göteborg. Den händelse som i år mest av allt påverkat både klimat och ekonomi är Rysslands krig mot Ukraina. Det skulle göra större intryck på mig om XR gått i spetsen för protesterna mot Putin.

Vi kommer att tvingas omvärdera både vår tillväxtekonomi och stora delar av vårt sätt att leva och utforma våra samhällen om vi skall uppnå ett stabilt klimat och en god miljö. Till det behöver vi visioner om vad vi vill uppnå, precis det som diskuteras i senaste avsnittet av Klimatpodden. Men tiden är för knapp för att vi skall kunna vänta på att först hitta visionerna, vi behöver bygga dem på vägen. Den vägen måste leda bort från fossilsamhället, men hur vi gör detta är inte ännu skrivet i sten.

Jag hoppas att Ragnhild inte låter "det bästa" bli det godas fiende.

Ett nytt år, ett nytt klimat?

Julen är över, ett nytt år har startat och snart kommer vi att märka att ljusare tider är på väg. I alla fall när det gäller dagsljuset, för både I Sverige och världen är ljuspunkterna få och orosmolnen många. Det gäller särskilt klimatet, där nyårshelgens katastrofala bränder i Boulder, Colorado är ännu en av otaliga varningssignaler. Det borde varit en halv meter snö i Boulder, nu var det istället torka och varma stormvindar som drev på bränderna. I Europa var nyåret rekordvarmt, på många ställen 10-15 °C varmare än normalt.

Som världen ser ut idag är det lätt att drunkna i dåliga nyheter. För egen del har jag sedan länge förlikat mig med att vara en "dystopisk optimist" när det gäller klimatförändringen. Trots allt jag känner till om det skenande klimatet kan jag inte stanna i en katastrofkänsla. Framför allt är det viktigt att tänka att hopp är ett verb och att hoppet skapas med gemensamma krafter. Kali Andersson från Klimatpsykologerna uttrycker det väl när hon skriver i Dagens Nyheter: Minst hälften av det vi gör bör vi göra tillsammans med andra, om vi samtidigt vill skapa hopp. Historiskt sett har stora samhällsförändringar inte skett genom konsumentmakt och individansvar, utan genom aktivt medborgarskap och människoartens expertförmåga: samarbete.

För att vi skall kunna handla och förändra saker tillsammans behöver vi ändå se vilka motkrafter och hinder som finns. Ibland kan kulturen hjälpa oss med det. Jag avslutade julaftonen med att se på film. Men inte några av de klassiska julfilmerna, vare sig feel good med "Livet är underbart" eller "Die Hard" som blivit en svensk jultradition. Istället såg jag "Don't look up" en ny film fylld med både viktigt innehåll och många stjärnskådespelare. (Spoiler alert: vill du inte veta mer om filmen så se den först (via Netflix) och läs vidare sedan, det är den värd!)

Som alla katastroffilmer börjar den med att politiker och makthavare ignorerar vad forskarna varnar för; denna gång en komet på väg rakt mot jorden. Det är en komet lika stor som den som utrotade dinosaurerna, ett direkt hot mot mänsklig civilisation. Men trots forskarnas försök att varna för vad som väntar så trivialiseras hotet av media och förringas av presidenten - tills hon ser en möjlighet att göra detta till en valvinnare genom att "ta strid med kometen". Den kritiska möjligheten att spränga kometen i bitar i god tid innan den kan skada jorden försvinner dock när en "superentreprenör", en karikerad mix av Zuckerberg, Bezos och Musk träder in på banan. Kometen innehåller dyrbara mineraler och det finns pengar att tjäna! Trots all sin optimism misslyckas techentreprenörens quick fix och kometen träffar jorden med de katastrofala följder som forskarna försökt att varna för.

Slutorden från forskarna när marken bokstavligen rämnar under dem är "vi försökte i alla fall". Det är också det budskap som har fått många klimatforskare att så smärtsamt känna igen sig i filmen. Uppenbart har den även gått hem hos publiken eftersom den under julen varit en av de mest strömmade filmerna på Netflix. Däremot är det många filmkritiker som avfärdar filmen som förenklad, övertydlig eller dåligt spelad. Kanske vill de inte se sig själva i spegeln? "But in their dismissals of Don’t Look Up as “shrill,” “bombastic” and “misguided,” sneering mainstream critics are apparently unaware of their resemblance to the characters being satirized in the source material".

Dagens politiker vill gärna tro att de har kontroll och kan bestämma, också över fysik och natur. Att det finns skeenden som de inte har makt över och inte kan förhandlas bort ingår inte i de flesta politikers världsbild. Det opinionsstyrda politiska spelet verkar ha lagt en våt filt över fantasin och möjligheten att föreställa sig att förändringar kan komma som rycker undan mattan för vårt nuvarande sätt att leva. Att en långsam "komet" redan på väg att påverka jorden och inom ett decennium i grunden kan förändra livet för de som lever längs världen kuster är knappast känt bland majoriteten av våra "ledare". Jag tänker på Thwaites-glaciären, eller som den ibland har kallats, "domedagsglaciären" i Antarktis. Den isplugg som hindrar glaciären från att kana ut i havet är nu på väg att rämna, vilket på kort tid kan höja havsvattenninvån med över en halvmeter. I en video från den senaste AGU-konferensen i december beskriver forskarna sakligt och tydligt vad som redan är på väg att hända. Det är en timmes "reality show" som är långt mer skrämmande än någon skräckfilm: Should all West Antarctica’s glaciers ever collapse, there is no coastal city in the world that would not, over time, be swamped at ruinous cost to life and economies.

 

Så var finns då våra möjligheter att skapa hopp? Enbart genom det vi gör, här och nu. Varje insats gör skillnad, men det handlar inte längre om att "förhindra" klimatförändring, för "Climate change is not a future to be prevented; it’s a present to be survived" säger Dan Sherrell.

För att klara att överleva i ett ändrat klimat måste vi balansera uthållighet med snabbhet och att se riktiga möjligheter utan vare sig tokteknikoptimism eller undergångsdepression, menar Dan. Det är en tulipanros som är svår att nå. Samtidigt är en av lärdomarna från "Don't look up" att det vare sig finns några snabba enkla lösningar eller att problemen försvinner om vi blundar. Inget skatteavdrag i världen hjälper när vattnet stiger. Det finns ingen självklarhet i att livsvillkoren på jorden skall tillåta vår typ av civilisation om vi helt ändrar förutsättningarna. Tänk om det är en lycklig slump att livet på jorden ens existerar? Är det då inte värt att ta vara på den lyckliga omständigheten? Chance played a role in determining whether Earth stayed habitable

TBC

PS

Min ambition för 2022 är att blogga mer frekvent så detta är 2022/1. Får se hur långt jag kommer :)