Härom veckan var det partiledardebatt i SVT Agenda. Redaktionen hade gjort en egen opinionsundersökning och utifrån denna bestämt att klimat och miljö inte var tillräckligt viktiga frågor för partiledarna att lägga debattid på. Detta trots att den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs Universitet visade att förändringar i jordens klimat är den fråga som oroar svenskar allra mest.
Det är förstås inte bara utifrån människors oro som innehållet i den politiska debatten skall sättas och det behövs inte heller. Förändringarna i jordens klimat går allt snabbare och rapporterna duggar tätt. Näst varmaste aprilmånaden som uppmätts, rekordlågt istäcke i Arktis, högsta koldioxidhalterna någonsin och svår torka på Afrikas horn är bara några larm under de senaste månaderna. Det är lätt att läsa sig till vad som händer, klimatförändringen är redan här, det är inte något som händer någon annan stans någon annan gång.
Till skillnad mot journalistkollegorna på SVT Agenda har PM Nilsson i Dagens Industri förstått vad som är på väg att hända:
Miljöopinionerna är starka i dag. Storföretagsledare, indiska och amerikanska borgmästare och kinesiska presidenter måste för sin politiska överlevnad föra en grön politik. Luften måste gå att andas, vattnet måste gå att dricka, haven måste bli rena och ekonomin måste växa på ett sätt som inte hotar lokala och globala ekologiska system.
Problemet är snarare att de så kallade politiska journalisterna har tappat kontakt med verkligheten och saknar insikt och kunskap kring vilka frågor som är verkligt viktiga för framtiden. I deras värld är klimat bara en fråga som kan behandlas som för eller mot höjd bensinskatt alternativt mer eller mindre kärnkraft. Att den fysiska verkligheten kan sätta gränser för även politikers rådrum vill de inte se, kanske för att de då tror att deras egen roll förminskas.
De journalister som på detta sätt medverkar till att sätta agendan för den politiska debatten har därför ett långt större ansvar än de själva tycker. Politiker vill gärna hävda att allt går att lösa med små förändringar, att någon avgörande förändring i hur vi lever inte kommer att behövas och att vi inte behöver offra något av vår bekvämlighet. Men med den begränsade utgångspunkten är det också svårt att göra människors reella oro till en kraft för förändring. Som tre forskare vid Lunds universitet skrev:
Medborgerlig passivitet beror av allt att döma inte på alarmistiska beskrivningar av läget, vilket är en populär hypotes, utan snarare på att så få trovärdiga och verksamma handlingsalternativ erbjuds som lösningar på det allvarliga läget.
Det finns inte längre finns minsta tvekan om att vi människor genom våra utsläpp är skyldiga till att klimatet nu snabbt ändras. Det gör att vi rör oss mot “tipping points” bortom vilka vi inte kan förutse vad som kommer att hända. Därför är det självklart att vi behöver debattera och diskutera HUR vi snabbt skall förändra vårt samhälle för att det skall bli både långsiktigt hållbart och rimligt rättvist. Det är en viktig politisk debatt som behöver ske nu och inte efter nästa val. Och kanske än viktigare vore om de politiska journalisterna blev så pålästa om riskerna med ett ändrat klimat att att de kunde ställa de politiker till svars som fortfarande hävdar att vi kan blunda för problemen och stänga ute omvärlden. Men vi bor inte på en isolerad ö, hela jorden är vår gemensamma ö i rymden.
No comments:
Post a Comment