Du får ingen respirator av RUT

När nu Corona-krisen slår till med full kraft i Sverige blir det många frågor kring vår bristande beredskap:

• Varför testar vi inte alla för Covid19?
• Varför har intensivvården så få respiratorer?
• Varför finns det inte 10 miljoner skyddsmasker i lager?

Det är många som nu upptäcker luckorna i vår samhälleliga förmåga till krishantering, när beredskapslagren visade sig vara tomma. De 30+ fältsjukhus vi en gång hade är nu bara två och medicinlagren försvann när det statliga Apoteket privatiserades. Det hjälper inte stort att apotekskedjorna har ett stort utbud av hudkrämer när det är Alvedon och handsprit du vill ha. Besparingskrav och “new public management” inom sjukvården blev en giftig kombination i skarpt läge.

En del av de som nu med emfas efterfrågar insatser från samhället har under det senaste decenniet säkert glatt sig åt skattesänkningar och byggt om sina lägenheter och sommarhus med ekonomiskt stöd av ROT-avdrag. Det kan ju vara trevligt men men du får ingen respirator av RUT och Doktor Kry kommer inte att sköta om dig när du behöver intensivvård. När andnöden känns i brösten är snabb vård via appen för enkla åkommor inte lika värdefull. Allt kan inte lösas "just in time”:

"Man är van vid film on demand och mat on demand. Då vill man kanske också bli frisk on demand”

Det handlar också om eget ansvar. Trots de uttryckliga varningar om att personer över 70 är den viktigaste riskgruppen, så finns det pensionärer som tycker det är viktigare att köpa ål i Östermalmshallen är att skydda sig själva och undvika att överbelasta sjukvården. Den import av smitta som vi hade vid pandemins start kom i stor utsträckning via skidåkare som återvände från Alperna. Var det samma personer eller deras vänner som spred smittan vidare på aftersski i Åre? Där kan det också finnas en möjlig förklaring till den stora smittspridning som verkar ha skett på Järvafältet i Stockholm. Kan det ha varit via taxichaufförer som körde hem trötta och snoriga skidresenärer som smittan fick fäste? Förhoppningsvis kommer epidemiologer att studera detta framöver.

Idag stängde Finland av Helsingforsregionen för att undvika att storstadsbor flyr ut på landet och tar smittan med sig. I Sverige har kommuner med sommarparadis som Smögen och Kungshamn sett att mängder av storstadsbor har tagit sin coronatillflykt till sina fritidsbostäder. Därför beslöt en enig omsorgsnämnd i Sotenäs att neka hemtjänst och omsorg till visstidsboende som inte är folkbokförda där. Är det dags för resestopp för Stockholms invånare innan de hinner sprida smittan vidare över landet under påskhelgen?

Den kris vi nu är mitt uppe i kommer att kosta, både för samhället och personligt. Det handlar om mycket mer än pengar och börsvärde. För många kommer det att leda till svår sjukdom eller förlust av nära anhöriga. Det är ett val vad vi lär oss av coronakrisen och hur den är kopplad till andra risker. Vi kan ta det som intäkt till att bygga ett robust och hållbart samhälle, ett samhälle som både klarar nästa pandemi och att ställa om för att hantera den redan uppenbara klimatkrisen. Den omställningen  kommer också att “kosta”, men blir långt billigare än att försöka starta om ett trasigt system. Valet handlar i mångt och mycket om fortsatt “Jag” eller mera “Vi" under de kommande åren, men kanske framför allt om ett val mellan livskvalitet och tillväxt. Förhoppningsvis inser vi det när vi får lämna vår valda och/eller påtvingade karantän och åter får gå ut och upptäcka glädjen i att möta naturen.

Marknadsvåndor

Det är ofta intressant att läsa Mattias Svensson (@mattias_neo), eftersom det ger en inblick i hur en marknadsliberal och samtidigt rimligt miljö/klimatmedveten person kämpar för att få ihop sina argument. Nu senast i Dagens Nyheter 27/12 förklarar Mattias varför mer marknad och tillväxt behövs för att klara miljö och klimat. Kanske blir det då inte helt övertygande att hans bästa exempel på spridning av klimatvänlig solcellsteknik är konstbevattning av olagliga opiumodlingar i Afghanistan. Han erkänner att det inte är speciellt hållbart med tanke på hur det påverkar ändliga grundvattenresurser, men ser det ändå som ett framsteg för marknadsekonomin. Det bekräftade en amerikansk general i en rapport som nyligen blev fri från hemligstämpel. Den enda marknad som USA lyckats skapa i Afghanistan efter 15 års krig var just heroinmarknaden...

En av Mattias teser är att ökad resurseffektivitet är det som gör att marknadskrafterna ger den bästa lösningen, eller ”More from less” enligt titeln till en bok han hänvisar till. Men finns det skäl för att tro på hans budskap? Ta till exempel personbilsmarknaden där de senaste årens försäljning av SUVar har lett till större utsläppsökningar än från världens tunga industrier. Det gäller även svensk-kinesiska Volvo Cars, ett företag som gärna talar om sin miljöprofil, men där SUVar nu står för nära två tredjedelar av försäljningen. Följaktligen ökar utsläppen från Volvo-bilar mest bland alla biltillverkare. Knappast “more from less” utan snarare vinst och kamp om marknadsandelar. 

Trots entusiasmen för marknad och tillväxt finns det en brasklapp i slutet på Mattias artikel - kanske marknadskrafterna ändå inte räcker till för att klara klimatet. Där är det lätt att hålla med honom. Australien är ett bra exempel på att politik inriktad på tillväxt till varje pris inte förmår klara klimatkrisen. Premiärminister Scott Morrison stoltserar med en kolbit i parlamentet och godkänner fler kolgruvor och kolkraftverk. Samtidigt brinner stora delar av Australien och den extreman hettan gör boskapen infertil och får fåglarna att falla döda ned från träden.

Tyvärr finns inte längre tid att hoppas på marknadskrafterna skall hinna klara klimatet. Hade vi bytt kurs för 30 år sedan kunde det ha fungerat med ganska små justeringar. Nu finns inte tiden att vänta på “marknadens styrande hand” och även företagen början inse att det inte finns några affärer att göra på en kokt planet. 

Mattias Svensson borde sitta ned och lyssna på Johan Rockströms Vinterprogram och komma igen med en ny krönika efter nyår.   

Det är allvar nu

"Det är allvar nu” står det på Expressens ledarsida och för ett ögonblick vill jag tro att nu, nu har även Anna Dahlberg förstått klimatkrisens verkliga dignitet och följderna av stigande hav och skördar som regnar eller torkar bort. Men nej, Anna D verkar inte ha läst DN, en tidning som produceras i samma hus. I en värld där vi inte hejdar klimatförändringar kan hundratals miljoner människor drivas på flykt. Den flyktingkrisen blundar Anna D för.

Istället är det samma gamla visa om att säkra gränserna mot immigranter och mera resurser till rättsväsendet. Men Anna D verkar också ha missat vilka åtgärder som ger effekt för att förbättra livet i ett “utanförskapsområde”. Gårdsten, en stadsdel i nordöstra Göteborg, är på väg att lämna den kategorin, framför allt genom att de som bor i stadsdelen får ta större plats och ansvar. Då kan det kommunala bostadsbolaget samverka med polisen och lokala eldsjälar kan driva kampanjer som ökar valdeltagandet. Ingen klanröstning, bara vanligt demokratiarbete.

Det är märkligt att just politiska journalister verkar ha så svårt att ta in det som Björn Wiman kallar världens genom tiderna största nyhet. Ett skenande klimat kommer att kunna både förstöra och förändra hela den mänskliga civilisationen. Kanske beror den bristande insikten på att spelet har blivit så viktigt inom politiken; allt handlar om kampen kring makten. Men naturen och fysiken förhandlar inte, de förändringar som våra utsläpp orsakar kan vi inte kompromissa bort genom listiga politiska överenskommelser. Det spelar ingen roll vad vare sig väljare eller politiker “tycker”, ändrar vi klimatet får vi ta konsekvenserna. Den omutliga insikten verkar passa de politiska journalisterna illa.

Det hjälper inte heller att hävda att det blir “billigare” att minska utsläppen någon annan stans. Klimatkrisen kommer att beröra alla och vi i Sverige ligger i topp när det gäller utsläpp per person. Det finns ingen chans att vi kan “sitta i orubbat bo” och hoppas på att att Kina skall fixa klimatet åt oss. Det är bara genom att leda utvecklingen som vi kan få respekt och vinna tid.

Och vi är inte chanslösa! Att bryta utsläppskurvan är tekniskt möjligt, tack vare ny teknik som solceller och elektrifiering. Sverige har möjligheten att visa att det går att transformera samhället under ordnade former innan klimatkrisen ställer om genom kaos. Det räcker dock inte med ny teknik, det allra snabbaste sättet att minska de klimatpåverkande utsläppen är minskad konsumtion av varor och resor. Tiden för både ständiga köksrenoveringar och ohämmat flygande är över och grön tillväxt är en illusion skriver tex Foreign Policy. Den insikten borde både svenska politiker och journalister debattera istället för att låtsas som världen väntar på oss. För det är allvar nu. 

När blå kommuner blir verkligt blåa

Klanröstning! Det har varit ett skällsord som plötsligt dykt efter valet när vissa journalister, politiker och andra tyckare skall förklara varför S och V har fått höga röstetal i en del så kallade utanförskapsområden. Kanske borde de istället ha funderat på hur lockande det är att rösta på partier som mest visar intresse för människorna som bor där när brott som bränder eller skjutningar skett. Då brukar det inte heller handla om vad man kan göra för invånarna, utan mer vad man kan göra åt dem i form av övervakning, straffskärpning och utegångsförbud. Förmodligen inte det mest effektiva sättet att locka nya väljare.

Självklart finns det tendenser till grupptänkande och det är viktigt att varje person röstar efter sin övertygelse. Men istället för att misstänkliggöra Leila Ali Elmi, den unga kvinna med somalisk bakgrund som blev inkryssad i riksdagen från Miljöpartiets lista i Göteborg borde man se möjligheterna. Om ett stort antal människor med somalisk bakgrund blir engagerade i den politiska processen och börjar följa riksdagens arbete tror jag det är enbart positivt för den svenska demokratin. 

Grupptänkande är inte heller något som är begränsat till områden med låg ekonomisk status, röstandet i Djursholm eller Saltsjöbaden brukar vara rätt homogent borgerligt. Några andra solitt “blåa” områden är Skanör, Falsterbo och Höllviken i Vellinge kommun och Torekov i Båstads kommun. Där röstar man i huvudsak på M men med hjälp av KD når man 50-60% av rösterna. 

De senaste dagarna har delstaterna Syd och Nordkarolina på USA’s östkust drabbats hårt av orkanen Florence, med massiva översvämningar och kollapsade samhällsfunktioner i stora områden. Staden Wilmington på Sydkarolinas kust har i praktiken förvandlats till en ö utan kontakt med omvärlden. Denna orkan såväl som tidigare Harvey i Houston och Katrina i New Orleans brukar framför allt drabba de människor som redan är utsatta, de som bor i “mobile homes” och som inte har ekonomiska resurser att ta sig bort när en orkan hotar.

I Sverige däremot är det dyrt och fint att bo i områden som just ovan nämnda skånska kommuner, för strandläge och havsutsikt är mycket eftertraktat. Men dessa områden ligger dåligt till när klimatet ändras och därför har “marknaden” börjat korrigera detta. Ett exempel är Länsförsäkringar i Skåne som inte kommer att försäkra nya fastigheter som ligger i områden som Länsstyrelsen har markerat som riskområden för kommande havsvattenhöjning och översvämningar.

Men istället för att ta detta som en signal om att kommunernas byggande måste anpassas till ett ändrat klimat har detta lett till ilskna protester mot Länsförsäkringar. På kommunal nivå har man inte förstått konsekvenserna av ett ändrat klimat eller att Länsförsäkringar är ett bolag som inte skall ta risken att förlora pengar på felplacerade bostadsområden. Marknadens korrigerande hand är tydligt inte rätt medicin just här.

För M och KD som har så stort väljarstöd i dessa områden borde detta leda till eftertanke. När den första vinterstormen kommer som svämmar över Skanör-Falsterbo så kommer värdet på husen i området att falla drastiskt. Frågan är då om människorna där kommer att tacka partier som M och KD för att de inte tagit hotet om ändrat klimat på tillräckligt allvar? Met troligt kommer man att förbanna politikerna som inget gjort och samtidigt tyvärr blunda för att man själva inte brytt sig om att förstå vad ett ändrat klimat verkligen betyder. Det är också en form av grupptänkande; att tro att man med ekonomiska resurser kan köpa sig fri från konsekvenserna av klimatförändringen.

När “blå” kommuner blir verkligt blåa av stigande vatten kan den politiska spelplanen ändras rejält. Det borde Ulf och Ebba tänka noga på inför det spel som pågår om regeringsmakten. Det är en nåd att stilla bedja om men mer troligt en utopi. Välkommen till Crazytown som Björn Wiman skrev:

Alla de svenska partiledare som är inblandade i regeringsbildningen vet nog innerst inne vad klimatförändringen innebär – men ingen av dem visar att de förstår. Den regering vi (eventuellt) får nu kan vara den sista med makt att från svensk horisont göra något åt klimatkrisen, innan vi kastas in i en oåterkallelig utveckling.

Valrörelsen börjar på måndag!

Om två dagar är det måndag och valet är över. Detta skrivs alltså innan resultatet är klart så jag vet inget om vem som ”vann” valet, inte heller om vilken grad av politiskt kaos som kommer att bryta ut. Det jag vet är att det har varit en valrörelse som handlar om allt och inget och som framför allt inte på allvar berört framtiden. De visioner om Sverige som det två huvudkombatanterna om statsminsterposten lagt fram, ett nytt jobbskatteavdrag ställt mot en extra semestervecka har inte imponerat. Den tredje aspiranten i form av mannen utan minne längtar tillbaka till en dåtid som inte fanns och är villig att rasera allt för att vandra tillbaka dit. Så det är inte konstigt att man kan drabbas av denna känsla.

Kanske har vi fått vad vi förtjänar genom att låta valrörelsen vara det enda tillfälle då vi förväntas agera inom vår demokrati. På samma sätt som vi har outsourcat mycket av vår produktion till andra länder så har vi låtit politiken bli något för partistrateger och kommunikatörer, istället för att självklart beröra oss alla. Vi har låtit oss förvandlas till röstboskap istället för att vara aktiva medborgare.

”Democracy dies in darkness” har varit mottot för Washington Post ända sedan Donald Trump valdes till president. Tidningen har arbetat hårt för att sätta ljuset på de många skandaler som följt i Trumps spår. Men både i USA och här i Sverige ser vi att demokratin också kan förfalla mitt framför våra ögon. Samtal och kompromiss har ersatts av hätska utfall och hatdrev på nätet. Det blir allt mer tydligt att det inte räcker med att tycka eller dela information, den når inte fram. Sverige har varit ett land av folkbildning och folkrörelser, nu saknar vi den allmänna bildning som knyter oss samman. Det är inget vi kan återskapa genom en litterär kanon; en lista på böcker att läsa räcker inte långt. Vi behöver en ny “provisorisk utopi” att arbetat tillsamman för.

Det finns en sak till som faller sönder framför våra ögon och det är vårt klimat. Trots den extremt varma sommaren har de flesta politiker såväl som merparten av media återgått till att agera som om klimatförändringen handlar om “någon annan, någon annan stans, någon annan gång”. Men ingenting har hänt som motiverar att vi slutar agera på den akuta utmaning som klimatförändringen innebär. Som inför andra världskriget vill vi inte se varningstecknen; inte lyssna på Churchills ord om att “The age of procrastination is over and the age of consequences is here”. Vi går och handlar i affären som vanligt, knappt medvetna om att halva den svenska skörden torkade bort i sommarhettan. För 100 år sedan hade det betytt svält och kravaller på gatorna. Ännu ett tag är vi rika nog att kunna köpa vår mat och ännu en tid finns det överskott på mat att köpa. Det är inte givet att det gäller nästa gång.

En person har genom direkt aktion starkt bidragit till att hålla frågan levande och det är Greta som i tre veckor skolstrejkat framför riksdagshuset. Hennes aktion har uppmärksammats över hela världen med intervjuer i internationella medier. På många ställen både i Sverige och utomlands har också både skolelever och vuxna strejkat i solidaritet med henne. Men kan vi fortsätta lägga ansvaret för framtiden på de som knappt haft en chans att uppleva nutiden?

Så vad skall vi göra? Självklart fortsätta ta del av politiska livet och avslutningen av årets valrörelse. Att rösta är något som många människor dött för så att lägga sin valsedel är att vara en del av samhället. 

Men det räcker inte! Vi måste återerövra politiken från politikerna, se att det är något som berör oss och avgör hur vårt framtida samhälle skall se ut. Den senaste veckan har jag pratat med olika partiföreträdare, några insatta och insiktsfulla även om vi var överens om att inte vara överens i sakfrågorna. Men jag har också mött aggressiv okunskap och hybris, en närmast religiös övertygelse om att ha rätt. Den onda cirkel som skapas av okunskap och rädsla leder till egoism och i förlängningen även hat mot “andra”. 

I veckan kom en studie om ekonomi och hur den nyliberala ekonomiska vågen drivit människor bort från de traditionella partierna. Problemet med den rimliga analysen är att den utelämnade hur partier som SD och deras ytterkantsbröder AfS och NMR har vänt ekonomisk oro från berättigade krav på rättvisa till att finna syndabockar som kan anklagas för det som hänt. Hellre sparka nedåt än ta strid uppåt, det är det fega budskapet hur mycket man än hävdar sig vara emot etablissemanget. 

Syndabockarna är invandrare och främlingar och lösningen är “återvandring", ett mildare uttryck för slänga ut människor med annan bakgrund. "De passar inte här", som Jimmie Åkesson hävde ur sig i den avslutande partiledardebatten. När den retoriken sprids får så småningom människor plikta med sina liv. Det hände den rumänska tiggaren Gica som slogs ihjäl av svenska tonåringar i Huskvarna. Och det är därför som svenska militära veteraner från krigen på Balkan har gått ut med sitt upprop att säga nej till främlingsfientlighet. De har med egna ögon och med livet som insats sett vad som händer när människor lockas till att börja hata och se ned på sina medmänniskor.

Men om de skulle lyckas, om den miljon människor som Jimmie Åkesson vill förpassa från Sverige verkligen skulle försvinna, då vore inte mycket sig likt i Sverige. Ekonomin i trasor, sjukvården i ruiner, kulturen reducerad till knätofs. Vem skall de då skylla på när nästa värmebölja kommer, skördarna torkar bort och det inte självklart finns någon som vill sälja sin mat till oss? Vilka står näst i tur när det gäller syndabockar? En inte alltför vild gissning är att kvinnorna ligger risigt till i Åkessons framtid, mer lik Handmaids Tale än lika lön för lika arbete.

Det finns ingen väg tillbaka. Den otidsenliga framtid som SD längtar efter löser inga problem. Därför är uppgivenhet inte en möjlighet, vare sig när det gäller klimat eller demokrati. Men vi kommer inte att klara de utmaningar som väntar oss genom att sitta ned och vänta. Det kommer inte heller att vara vare sig enkelt eller smärtfritt att styra om utvecklingen - men alternativen är så mycket värre. 

Den danske författaren Carsten Jensen skrev nyligen en serie artiklar och varnade oss för att vandra den danska vägen och normalisera hatet mot det främmande. För att klara det måste vi återuppliva demokratin bortom röstandet.

På ett eller annat sätt är det tvingande nödvändigt att åter knyta ihop banden mellan den direkta demokratin och den representativa, och det innebär också en återupptäckt eller kanske till och med ett återuppfinnande av själva tanken med att vara medborgare i en demokrati.

Den arbetshypotes för vårt framtida samhälle som Carsten Jensen lade fram var “Klimatstaten”, ett öppet samhälle bortom den exkluderande välfärdsstaten.

Den stängda dörren, inte den öppna, har blivit välfärdsstatens symbol, och det är alltid dess överlevnad som används som argument när utlänningar ska hållas borta från landets gränser. Det går ingen väg tillbaka, varken till nationalisternas dröm om ett skyddat land bakom stängda gränser eller, för övrigt, till den klassiska välfärdsstaten. Det finns bara en väg, och den går framåt. Välfärdsstatens nödvändiga efterföljare vill jag i väntan på det officiella dopet kalla Klimatstaten, och det är bara för att jag just nu inte har något bättre namn.Klimatstaten har en annan uppgift än den välfärdsstat som skulle ställa skeppsbrutna befolkningar på fötter igen efter andra världskriget. Den ska förhindra en hel arts kommande utplåning.

Vår beredskap är god, sade Per-Albin på sin tid. Det var den inte och det är den inte nu heller, vi är inte beredda på de omvälvningar som kommer. Desto större anledningen att inte skjuta upp arbetet till 2022. Arbetet med att återerövra politiken börjar på måndag - är du med?

“If we go on our own it will be to little. If we wait for politicians it will take too long time. But if we work together, it might just be enough and in time to solve the problems" 

Det blir inga svar om klimatet utan frågor

Härom veckan var det partiledardebatt i SVT Agenda. Redaktionen hade gjort en egen opinionsundersökning och utifrån denna bestämt att klimat och miljö inte var tillräckligt viktiga frågor för partiledarna att lägga debattid på. Detta trots att den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs Universitet visade att förändringar i jordens klimat är den fråga som oroar svenskar allra mest.  

Det är förstås inte bara utifrån människors oro som innehållet i den politiska debatten skall sättas och det behövs inte heller. Förändringarna i jordens klimat går allt snabbare och rapporterna duggar tätt. Näst varmaste aprilmånaden som uppmätts, rekordlågt istäcke i Arktis, högsta koldioxidhalterna någonsin och svår torka på Afrikas horn är bara några larm under de senaste månaderna. Det är lätt att läsa sig till vad som händer, klimatförändringen är redan här, det är inte något som händer någon annan stans någon annan gång.  

Till skillnad mot journalistkollegorna på SVT Agenda har PM Nilsson i Dagens Industri förstått vad som är på väg att hända: 

Miljöopinionerna är starka i dag. Storföretagsledare, indiska och amerikanska borgmästare och kinesiska presidenter måste för sin politiska överlevnad föra en grön politik. Luften måste gå att andas, vattnet måste gå att dricka, haven måste bli rena och ekonomin måste växa på ett sätt som inte hotar lokala och globala ekologiska system.

Problemet är snarare att de så kallade politiska journalisterna har tappat kontakt med verkligheten och saknar insikt och kunskap kring vilka frågor som är verkligt viktiga för framtiden. I deras värld är klimat bara en fråga som kan behandlas som för eller mot höjd bensinskatt alternativt mer eller mindre kärnkraft. Att den fysiska verkligheten kan sätta gränser för även politikers rådrum vill de inte se, kanske för att de då tror att deras egen roll förminskas. 

De journalister som på detta sätt medverkar till att sätta agendan för den politiska debatten har därför ett långt större ansvar än de själva tycker. Politiker vill gärna hävda att allt går att lösa med små förändringar, att någon avgörande förändring i hur vi lever inte kommer att behövas och att vi inte behöver offra något av vår bekvämlighet. Men med den begränsade utgångspunkten är det också svårt att göra människors reella oro till en kraft för förändring. Som tre forskare vid Lunds universitet skrev:

Medborgerlig passivitet beror av allt att döma inte på alarmistiska beskrivningar av läget, vilket är en populär hypotes, utan snarare på att så få trovärdiga och verksamma handlingsalternativ erbjuds som lösningar på det allvarliga läget.

Det finns inte längre finns minsta tvekan om att vi människor genom våra utsläpp är skyldiga till att klimatet nu snabbt ändras. Det gör att vi rör oss mot “tipping points” bortom vilka vi inte kan förutse vad som kommer att hända. Därför är det självklart att vi behöver debattera och diskutera HUR vi snabbt skall förändra vårt samhälle för att det skall bli både långsiktigt hållbart och rimligt rättvist. Det är en viktig politisk debatt som behöver ske nu och inte efter nästa val. Och kanske än viktigare vore om de politiska journalisterna blev så pålästa om riskerna med ett ändrat klimat att att  de kunde ställa de politiker till svars som fortfarande hävdar att vi kan blunda för problemen och stänga ute omvärlden. Men vi bor inte på en isolerad ö, hela jorden är vår gemensamma ö i rymden.  

Nattliga tankar vid det stigande havet

Det är till kusten och havet som jag söker mig för att ladda batterierna. Där kan tystnaden fortfarande fyllas enbart med naturliga ljud, stilla vågskvalp, fågelsång eller måsars stilla skrän. När skymningen faller blir det också riktigt mörkt; på avstånd lyser enstaka hus som lyktor i dunklet. Tystnad och mörker ger plats och tid till att reflektera och tänka.

Jag har varit vid denna strand i hela mitt liv, sett hur år och årstider förändrar bilden. På ytan ser det mesta ut som vanligt och en tillfällig besökare skulle knappast lägga märke något ovanligt. Men för mig som har varit här så länge är det tydligt vad som hänt. Vattnet är grumligare, ålgräset glesare och fiskarna färre. När jag var barn och vadade på grunt vatten spratt det ofta till av en liten sandskädda som for iväg undan mina fötter. Nu är det många år sedan jag var med om det.

Det lömska med det experiment vi nu utför med vår planet är att vi ser så lite fast förändringen sker allt fortare. “Mannaminnet” är kort, vi behöver knyta våra hågkomster till bilder och berättelser för att förstå vad vad som händer. Vår svårighet att se förändringen på nära håll gör också att vi lätt missar vad som händer i stort. För oss i Sverige är det också fortfarande så att det mesta och det värsta händer bortom vår horisont. Men även det som händer utom synhåll kommer att drabba oss, det finns inga gränser som håller klimatförändringarna borta.

Arktis är det område i världen där förändringarna i negativ riktning går snabbast. Just idag är det 10-15°C varmare än normalt över Grönland. Istäcket i Arktis blir glesare och tunnare, nya bottenrekord slås hela tiden. Det drabbar hela norra halvklotet, Arktis är vår termostat som reglerar både temperatur och väder. Riktigt vad som kommer att hända den dagen Arktis blir isfritt kan vi inte förutsäga men det finns ingen anledning att hoppas på det bästa. De analyser som börjar komma kring kostnaderna för ett sönderfallande klimat i Arktis hamnar på allt mer svindlande belopp.

Arktiska rådet, som professor Johan Rockström beskriver som ”en av de mest konservativa” aktörer han känner till, skriver i en färsk rapport att jorden står inför potentiella oåterkalleliga tröskeleffekter på Arktis. Om Arktis smälter bort och kollapsar skulle det, enligt Rockström, drabba finanssystemet med en nota i storleksordningen 800 biljoner kronor. En obegriplig summa, storleksordningen Sveriges BNP under 200 år. Kanske är det ändå först när vi börjar se kostnaderna som vi börjar handla.

I Sverige har vi sett oss själva som föregångare när det gäller att vrida samhället i mer klimatvänligt riktning. Vi har hävdat att vi har lyckats bryta kopplingen mellan ekonomi och utsläpp, att det går att bygga välstånd och ändå fortsätta leva rätt mycket som förut. Men de senaste siffrorna från SCB pekar på att detta inte stämmer, att vi har lurat oss själva och låtit oss invaggas i belåtet självbedrägeri. Det är framför allt transporterna på väg och med flyg som har ökat, detta samtidigt som politiker och påtryckningsgrupper vildsint har stridit mot en flygskatt.

Tyvärr är siffrorna trots sitt allvarliga budskap ändå förskönade eftersom de inte tar med utsläppen från importerade konsumtion eller vad vi gör i andra länder under de alltför många utlandsresor som vi gör. Kalla fakta är att vi som tillhör de 10 rikaste % i världen (dvs så gott som alla svenskar) står för 50% av utsläpp världens utsläpp. Skulle den rikaste tiondelen av världen sänka sig ned till hur en genomsnittligt EU-medborgare lever skulle direkt en tredjedelen av klimatutsläppen försvinna. Det finns alltså ingen chans att klara klimatet om vi fortsätter leva som vi gör. Den insikten har än så länge nått ganska få och det är inget som politiker ännu vågar formulera.

Sedan finns förstås de som lever som "the one percent". Då och då dimper det ned ett magasin i min brevlåda. Ja, det ser ut som ett elegant magasin med fokus på boende, inredning och stil, men i verkligheten är det en förklädd reklambroschyr. Det pompösa namnet på denna publikation är “World of ESNY” där akronymen ESNY står för Eklund Stockholm New York. Avsändare är Fredrik Eklund, författare till boken “The Sell” och tydligen en så kallad stjärnmäklare på Manhattan. World of ESNY handlar i stor utsträckning just om “sälj”, att sälja en livsstil som innefattar dyra våningar, dyra varor och snabba resor till jordens alla hörn. Det är som om Fredrik Eklund aldrig hade hört talats om Superstorm Sandy som drabbade New York för fem år sedan. Nästa superstorm kan mycket väl få botten går ur marknaden för dyra våningar när vågorna återigen slår in över Manhattan. Ju mer Fredrik säljer, desto fortare kommer det att gå.  

Ofta sägs att motivationen till att leva klimatsmart ökar om vi lyfter fram fördelarna med ett klimatvänligt samhälle och affärsmöjligheterna med ett mer miljövänligt samhälle. Mantrat är att det skall vara lätt att göra rätt, även när det gäller stora och komplexa frågor som den globala klimatförändringen. Och det finns visst fog för detta, i både forskning och publicerade analyser som tex Espen Stoknes bok What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming.

Ett annat exempel beskrevs i ett av vårens avsnitt i den i övrigt utmärkta Klimatpodden där många viktiga berättelser om klimatarbetet har presenterats (disclaimer jag var först att bli intervjuad). Men när jag lyssnade till avsnittet om klimatpsykologi var det något som gnagde i mig. Att rädsla för förändring kan hindra oss är en sak, men det perspektiv som saknades vad makt och pengar, just det som faktiskt förenar Trump och Putin. Deras makt och inflytande bygger i stor utsträckning på fossila bränslen; skulle de aktivt ta itu med det skenande klimatet skulle de snabbt underminera sin egen maktbas. Med Martin Hedbergs ord: Det brinner i bastun och de högljudda fyllona vid dörren har fortfarande för mycket att säga till om.

Kanske har vi kommit till vägs ände både när det gäller att se möjligheterna med grön omställning och att bygga den på individuella val. Vi närmar oss brytpunkter med effekter som vi inte kan inte förutse. Det finns alla anledning till att vara rädd, som Ulla Björksten på vetenskapsradion säger i denna korta reflektion. Om inte det positiva tänkande kan rädda oss är det dags för en ny strategi, med “radikal pessimism” som ledstjärna för att vi skall kunna arbeta snabbt och målmedvetet. Hotet är klart och tydligt, vi har levt långt över våra tillgångar och vår beredskap är inte god. Det skenande klimatet innebär utmaningar som liknar en sorts krigssituation, något som både Pentagon och NATO har förstått. 

Radikal pessimism är inte att ge upp, det är att våga se allvaret i det som är på väg hända och inte hela tiden leta efter billiga utvägar som kostar oss dyrt. Och att i en tid av stora utmaningar våga se förbi skränande populister och fega nationalister som tror att vi kan rädda oss bakom gamla nationsgränser. Vi behöver absolut bättre ledare, men vi får inte bättre ledare om vi själva beter oss som lättledda får, villiga att ersätta framtiden för oss själva och våra barn med förströelse och konsumtion. Till det behövs också en annan ekonomisk modell, kanske i form av Kate Raworth's "The Doughnut". 

Goda grannar och trogna vänner

I svåra tider är det som viktigast att ha goda grannar och pålitliga vänner. Efter Trump-Bannon regimens maktövertagande i USA (jag vill knappast längre kalla det valseger) så befinner vi oss i en mycket svårförutsebar situation, som dessutom riskerar att snabbt försämras. Det är inte lätt att urskilja vad som är värst bland den kanonad av dåliga beslut som kommit från de nya makthavarna i Washington. Dessutom kanske de upphetsade attackerna på invandrare, flyktingar, journalister och parkvakter mfl döljer ännu värre beslut och intentioner. Men de faror som vi bör fokusera på är stora nog;  kaos, krig och klimatkatastrof.

Politiskt kaos råder delvis i USA, där man inte vet från dag till annan vilka nya bulletiner som utfärdas från presidentpalatset. Det kan också snabbt bli kaos i ekonomin vilket direkt påverkar Sverige och EU, en organisation som Trump sagt sig vara likgiltig inför. I ett för dagen svagare och mer splittrat EU är vår förmåga till att så emot en försämrad världsekonomi inte heller bra.

Krig pågår redan i Ukraina och det lär knappast bli bättre om Trump fortsätter att agera undfallande gentemot Putin, en av de få världsledare som han inte kommit på kant med. Idag ryktas det att Trump vill ta bort sanktionerna mot Ryssland och risken är att detta kommer att tolkas som fritt fram av Putin. Men det är inte bara i Ukraina som Ryssland agerar destabiliserande. Även på Balkan rör Ryssland om i grytan på ett sätt som ökar konfliktrisken. NATO riskerar också att bli en högst osäker organisation att sätta sin tillit till, med Trump’s uttalade förakt för gemensam säkerhet.

Klimatkatastrofen pågår och Trump gör vad han kan för att leda USA baklänges tillbaka in i koldimman. Tyvärr stannar inte den politiken inom landets gränser, vi kommer alla att drabbas om chansen att klara tvågradersgränsen skjuts i sank. Smältande havsisar i både Arktis och Antarktis är bara ett av många tecken. Om stigande havsvatten gör att Florida går från “swing state” till “sunk state” är det ingen tröst, klimatet kommer att driva miljoner på flykt.

Det finns verkligen starka skäl till att vara orolig för framtiden. Men vi behöver inte den räddhågsna och och ganska inskränkta oro som många politiker uttrycker just nu, tex vid partiledardebatten i den svenska riksdagen. Det var en uppvisning i att "känna" mest oro, men istället för att mana till handlingskraft blev det som DN skriver: "en berättelse om kris i samhället och osäkerhet i folkdjupen. Den [oron] tenderar att förstärka sig själv när orosorden inte motsvaras av någon lugnande politisk dådkraft."

I en tid med stora utmaningar är det minst av allt ängsliga och rädda politiker vi behöver. Den fundamentala osäkerhet som regimen Trump-Bannon har infört i världen gör att mycket av det som vi trodde var säkert har välts över ända. Just därför behöver vi lugna, kloka och ändå både visionära och handlingskraftiga politiker för att kunna hantera läget.

I krissituationer klarar sig den som förberett sig väl. Men lika viktigt som att ha preppat med mat och vatten, är det att ha släkt och vänner, grannar och och bekanta som ställer upp när katastrofen kommer. Det är de som finns närmast till hands och skyndar till för att hjälpa. Detta har visat sig många gånger vid tex jordbävningar och översvämningar. Tappar vi tilltron till att få hjälp och stöd från våra närmaste är vi verkligen illa ute.

Så var skall vi som land söka våra vänner? Självklart bland de som vi har både historik, tradition och kulturell gemenskap att arbeta tillsammans med, dvs våra nordiska grannar. Vi pratar ofta om skillnader men i grunden har vi mycket gemensamt. De nordiska länderna, Finland, Island, Norge, Danmark och Sverige (FINDS) är tillsammans en ekonomisk stormakt, med lika stort BNP som Ryssland trots att vi bara är en femtedel så många. Jämfört med Ryssland har vi också långt fler världsledande företag, internationellt konkurrenskraftig forskning, bättre sjukvård och mer jämställda samhällen. I de nordiska länderna finns gott om råvaror, både skog och malm, vattenkraft och annan hållbar energi. I internationella rankinglistor kring vällevnad, innovation, mm finns ofta minst tre nordiska länder med bland topp 5. Sedan decennier har vi också en gemensam arbetsmarknad och fri rörlighet mellan våra länder.

Men det räcker inte att se till vår gemensamma historia, i dagsläget måste ett djupare nordiskt samarbete också innebära en ökad försvarssamverkan. Ett väl fungerande försvar är nödvändigt, eftersom Kreml tror på handlingar och inte ord. Vi har börjat det samarbetet men det kommer att behövas mer.

Även om försvar är viktigt så skall Norden inte rustas till en beväpnad livbåt på ett stormigt hav, utan vi skall använda våra länder som en internationell förebild. Det är glädjande att World Economic Forum hyllar Sverige, det skall vi använda för att visa fördelen med öppna, innovativa och inkluderande samhällen. Därför bör Norden även bjuda in länderna runt Östersjön, framför allt de baltiska staterna och Tyskland i sin gemenskap. Merkels besök härom dagen visar på att den gemenskapen finns och kan stärkas.

Så vad bör då göras i denna hårda tid? Några förslag till den svenska regeringen:

• Ge omedelbart ett betydande ekonomiskt tillskott till det militära OCH civila försvaret, så att övningar av totalförsvaret kan hållas, förlorad personal återanställas och cyberförsvaret förstärkas. Detta visar att Sverige menar allvar med att förstärka vår egen och därmed den regionala säkerheten. Vi visar att det går att lita på oss.
• Bjud in till de nordiska stats, utrikes och försvarsministrarna till ett toppmöte om vad vi kan göra på kort och lång sikt för att stärka nordisk samverkan på alla plan. Gör det tydligt och ödmjukt, ledarskap måste förtjänas.
• Det är ett utmärkt att regeringen med stöd av alla partier (utom SD förstås) lagt fram ett förslag till klimatlag. En viktigt anledning till att ännu snabbare driva på omställning till fossilfritt Sverige är att göra oss fria från beroendet av rysk gas och olja. Dessutom kommer teknik för ett hållbart samhälle att vara vårt långsiktigt bidrag till en stabilare värld.

På medeltiden dominerades handel och utveckling kring Östersjön av Hansan. Med Norden, Baltikum och Tyskland i ledningen skulle en ny Hansa kunna etableras som med styrka men framför allt öppenhet kunde visa både Ryssland och USA ett bättre alternativ för framtiden. Vare sig Putin eller Trump lever för evigt.