Deniers, delayers, debate and democracy

When it comes to climate change, debating climate deniers is seldom worth the effort. They will stick to their talking points, won’t listen to arguments and are not interested in understanding climate science. And you can count on that sooner or later they will turn to invectives and name calling. Still, when a self proclaimed expert on tennis bookmaking makes aggressive statements on the “fake climate science” it’s a bit too much to swallow, even if responding to him is more taking a stand than for a moment believing that I can influence his views. 

Delayers on the other hand are more complicated to handle and they tend to come in many varieties. One of these persons claimed to be a “climate realists” but immediately resorted to calling Greta Thunberg a tool of the "communist elites". He must be a very scared person. 

But it is clear that Greta Thunberg has caused a lot of anxiety among the people with vested interest in fossil fuels and status quo. As this article on “What we need to do the next 18 months" by Matt McGrath points out: 

And it is not only Greta, she has many fellow activists and followers all over the globe, especially among other young girls and women. These activists have found their voice, are demanding real actions and are taking on a heavy burden to ensure that they will have a liveable future. We should do everything we can to support them!

This brings me to another example of the kind of climate delay that comes from people who claim to know better. In a recent Op-Ed in NY Times, Christopher Caldwell was ranting about Greta Thunberg as a threat to democracy, while he proposed more wait and see as a climate “strategy”. 

His piece has been thoroughly taken apart and debunked by many of the worlds climate scientists and activists: 

 

 

A huge number of scientist have already thoroughly sided with the young protesters, as shown by this article in Science and the 52 pages of signatories… 

Haven Coleman, one of these young climate activists called Caldwell a “Rita Skeeter” person (if you haven’t read Harry Potter you need to look this up). Dr. Genevieve Guenther made a thorough dissection of Caldwells “points” which is well worth reading (much better spending your time there than on Caldwell). 

There is certainly a right for everyones to have an opinion, but there is no right for anyone to have his or hers own facts. Nor is there a ‘right' for anyone to have plattform such as NY Times for attacks and spreading confusion. The fossil fuel industry has been allowed to do this for decades; what we need now is debate over which action to take, not if we should act at some later time. Predatory delay is the term Alex Steffen has coined for this behaviour.  

But the debate about Caldwells Op-Ed has made it clear that there are still other kind of delayers, who do accept the climate science - but still don’t want to press ahead with straight talk and strong actions. Instead they wave the banner of free speech and “both sides” must be able to have their say. But there is no both sides to the climate crisis and we don’t give talking space to flat earth proponents. 

What these persons also might have missed is that climate change is itself a profound threat to both society and democracy. This is already evident in the energy area: 

But worse is to come if we continue to delay climate action.  We all now how badly the European Union handled a million refugees from war torn Syria. Climate change will increase that number with one and maybe two factors of ten in the coming decades - can our societies handle that and still be working democracies? The scariest thing about climate change is what it will make us do to each other says Kate Marvel, climate climate scientist at Columbia University and the NASA Goddard Institute for Space Studies.

Real sustainability only comes in one variety, now: Disruptive. That is scary and will cause a great deal of discomfort for those presently in power. But the alternative, to allow climate disruption to descend us into chaos, is much worse. For all of these reasons, the time for "opinionated ignorance” by people such as Caldwell is over.   

PS

Maybe the supporters of Caldwell right to publish should have looked more into his background. Some examples:  

Here's Christopher Caldwell's glowing defense of Germany's far-right, climate denying AfD, which lost big to the Greens in the European Parliament elections after using its campaign to attack Greta Thunberg. Maybe he's bitter? 

The Spectator has somehow managed to outdo the Telegraph for ignorance on Ireland. American journalist Christopher Caldwell says that a “British unification” under the “moral tutelage” of London would make more sense for Ireland than EU membership.

Is it likely that this person has something worthwhile to contribute with when it comes to discussing climate change and democracy?

Det är allvar nu

"Det är allvar nu” står det på Expressens ledarsida och för ett ögonblick vill jag tro att nu, nu har även Anna Dahlberg förstått klimatkrisens verkliga dignitet och följderna av stigande hav och skördar som regnar eller torkar bort. Men nej, Anna D verkar inte ha läst DN, en tidning som produceras i samma hus. I en värld där vi inte hejdar klimatförändringar kan hundratals miljoner människor drivas på flykt. Den flyktingkrisen blundar Anna D för.

Istället är det samma gamla visa om att säkra gränserna mot immigranter och mera resurser till rättsväsendet. Men Anna D verkar också ha missat vilka åtgärder som ger effekt för att förbättra livet i ett “utanförskapsområde”. Gårdsten, en stadsdel i nordöstra Göteborg, är på väg att lämna den kategorin, framför allt genom att de som bor i stadsdelen får ta större plats och ansvar. Då kan det kommunala bostadsbolaget samverka med polisen och lokala eldsjälar kan driva kampanjer som ökar valdeltagandet. Ingen klanröstning, bara vanligt demokratiarbete.

Det är märkligt att just politiska journalister verkar ha så svårt att ta in det som Björn Wiman kallar världens genom tiderna största nyhet. Ett skenande klimat kommer att kunna både förstöra och förändra hela den mänskliga civilisationen. Kanske beror den bristande insikten på att spelet har blivit så viktigt inom politiken; allt handlar om kampen kring makten. Men naturen och fysiken förhandlar inte, de förändringar som våra utsläpp orsakar kan vi inte kompromissa bort genom listiga politiska överenskommelser. Det spelar ingen roll vad vare sig väljare eller politiker “tycker”, ändrar vi klimatet får vi ta konsekvenserna. Den omutliga insikten verkar passa de politiska journalisterna illa.

Det hjälper inte heller att hävda att det blir “billigare” att minska utsläppen någon annan stans. Klimatkrisen kommer att beröra alla och vi i Sverige ligger i topp när det gäller utsläpp per person. Det finns ingen chans att vi kan “sitta i orubbat bo” och hoppas på att att Kina skall fixa klimatet åt oss. Det är bara genom att leda utvecklingen som vi kan få respekt och vinna tid.

Och vi är inte chanslösa! Att bryta utsläppskurvan är tekniskt möjligt, tack vare ny teknik som solceller och elektrifiering. Sverige har möjligheten att visa att det går att transformera samhället under ordnade former innan klimatkrisen ställer om genom kaos. Det räcker dock inte med ny teknik, det allra snabbaste sättet att minska de klimatpåverkande utsläppen är minskad konsumtion av varor och resor. Tiden för både ständiga köksrenoveringar och ohämmat flygande är över och grön tillväxt är en illusion skriver tex Foreign Policy. Den insikten borde både svenska politiker och journalister debattera istället för att låtsas som världen väntar på oss. För det är allvar nu. 

Valrörelsen börjar på måndag!

Om två dagar är det måndag och valet är över. Detta skrivs alltså innan resultatet är klart så jag vet inget om vem som ”vann” valet, inte heller om vilken grad av politiskt kaos som kommer att bryta ut. Det jag vet är att det har varit en valrörelse som handlar om allt och inget och som framför allt inte på allvar berört framtiden. De visioner om Sverige som det två huvudkombatanterna om statsminsterposten lagt fram, ett nytt jobbskatteavdrag ställt mot en extra semestervecka har inte imponerat. Den tredje aspiranten i form av mannen utan minne längtar tillbaka till en dåtid som inte fanns och är villig att rasera allt för att vandra tillbaka dit. Så det är inte konstigt att man kan drabbas av denna känsla.

Kanske har vi fått vad vi förtjänar genom att låta valrörelsen vara det enda tillfälle då vi förväntas agera inom vår demokrati. På samma sätt som vi har outsourcat mycket av vår produktion till andra länder så har vi låtit politiken bli något för partistrateger och kommunikatörer, istället för att självklart beröra oss alla. Vi har låtit oss förvandlas till röstboskap istället för att vara aktiva medborgare.

”Democracy dies in darkness” har varit mottot för Washington Post ända sedan Donald Trump valdes till president. Tidningen har arbetat hårt för att sätta ljuset på de många skandaler som följt i Trumps spår. Men både i USA och här i Sverige ser vi att demokratin också kan förfalla mitt framför våra ögon. Samtal och kompromiss har ersatts av hätska utfall och hatdrev på nätet. Det blir allt mer tydligt att det inte räcker med att tycka eller dela information, den når inte fram. Sverige har varit ett land av folkbildning och folkrörelser, nu saknar vi den allmänna bildning som knyter oss samman. Det är inget vi kan återskapa genom en litterär kanon; en lista på böcker att läsa räcker inte långt. Vi behöver en ny “provisorisk utopi” att arbetat tillsamman för.

Det finns en sak till som faller sönder framför våra ögon och det är vårt klimat. Trots den extremt varma sommaren har de flesta politiker såväl som merparten av media återgått till att agera som om klimatförändringen handlar om “någon annan, någon annan stans, någon annan gång”. Men ingenting har hänt som motiverar att vi slutar agera på den akuta utmaning som klimatförändringen innebär. Som inför andra världskriget vill vi inte se varningstecknen; inte lyssna på Churchills ord om att “The age of procrastination is over and the age of consequences is here”. Vi går och handlar i affären som vanligt, knappt medvetna om att halva den svenska skörden torkade bort i sommarhettan. För 100 år sedan hade det betytt svält och kravaller på gatorna. Ännu ett tag är vi rika nog att kunna köpa vår mat och ännu en tid finns det överskott på mat att köpa. Det är inte givet att det gäller nästa gång.

En person har genom direkt aktion starkt bidragit till att hålla frågan levande och det är Greta som i tre veckor skolstrejkat framför riksdagshuset. Hennes aktion har uppmärksammats över hela världen med intervjuer i internationella medier. På många ställen både i Sverige och utomlands har också både skolelever och vuxna strejkat i solidaritet med henne. Men kan vi fortsätta lägga ansvaret för framtiden på de som knappt haft en chans att uppleva nutiden?

Så vad skall vi göra? Självklart fortsätta ta del av politiska livet och avslutningen av årets valrörelse. Att rösta är något som många människor dött för så att lägga sin valsedel är att vara en del av samhället. 

Men det räcker inte! Vi måste återerövra politiken från politikerna, se att det är något som berör oss och avgör hur vårt framtida samhälle skall se ut. Den senaste veckan har jag pratat med olika partiföreträdare, några insatta och insiktsfulla även om vi var överens om att inte vara överens i sakfrågorna. Men jag har också mött aggressiv okunskap och hybris, en närmast religiös övertygelse om att ha rätt. Den onda cirkel som skapas av okunskap och rädsla leder till egoism och i förlängningen även hat mot “andra”. 

I veckan kom en studie om ekonomi och hur den nyliberala ekonomiska vågen drivit människor bort från de traditionella partierna. Problemet med den rimliga analysen är att den utelämnade hur partier som SD och deras ytterkantsbröder AfS och NMR har vänt ekonomisk oro från berättigade krav på rättvisa till att finna syndabockar som kan anklagas för det som hänt. Hellre sparka nedåt än ta strid uppåt, det är det fega budskapet hur mycket man än hävdar sig vara emot etablissemanget. 

Syndabockarna är invandrare och främlingar och lösningen är “återvandring", ett mildare uttryck för slänga ut människor med annan bakgrund. "De passar inte här", som Jimmie Åkesson hävde ur sig i den avslutande partiledardebatten. När den retoriken sprids får så småningom människor plikta med sina liv. Det hände den rumänska tiggaren Gica som slogs ihjäl av svenska tonåringar i Huskvarna. Och det är därför som svenska militära veteraner från krigen på Balkan har gått ut med sitt upprop att säga nej till främlingsfientlighet. De har med egna ögon och med livet som insats sett vad som händer när människor lockas till att börja hata och se ned på sina medmänniskor.

Men om de skulle lyckas, om den miljon människor som Jimmie Åkesson vill förpassa från Sverige verkligen skulle försvinna, då vore inte mycket sig likt i Sverige. Ekonomin i trasor, sjukvården i ruiner, kulturen reducerad till knätofs. Vem skall de då skylla på när nästa värmebölja kommer, skördarna torkar bort och det inte självklart finns någon som vill sälja sin mat till oss? Vilka står näst i tur när det gäller syndabockar? En inte alltför vild gissning är att kvinnorna ligger risigt till i Åkessons framtid, mer lik Handmaids Tale än lika lön för lika arbete.

Det finns ingen väg tillbaka. Den otidsenliga framtid som SD längtar efter löser inga problem. Därför är uppgivenhet inte en möjlighet, vare sig när det gäller klimat eller demokrati. Men vi kommer inte att klara de utmaningar som väntar oss genom att sitta ned och vänta. Det kommer inte heller att vara vare sig enkelt eller smärtfritt att styra om utvecklingen - men alternativen är så mycket värre. 

Den danske författaren Carsten Jensen skrev nyligen en serie artiklar och varnade oss för att vandra den danska vägen och normalisera hatet mot det främmande. För att klara det måste vi återuppliva demokratin bortom röstandet.

På ett eller annat sätt är det tvingande nödvändigt att åter knyta ihop banden mellan den direkta demokratin och den representativa, och det innebär också en återupptäckt eller kanske till och med ett återuppfinnande av själva tanken med att vara medborgare i en demokrati.

Den arbetshypotes för vårt framtida samhälle som Carsten Jensen lade fram var “Klimatstaten”, ett öppet samhälle bortom den exkluderande välfärdsstaten.

Den stängda dörren, inte den öppna, har blivit välfärdsstatens symbol, och det är alltid dess överlevnad som används som argument när utlänningar ska hållas borta från landets gränser. Det går ingen väg tillbaka, varken till nationalisternas dröm om ett skyddat land bakom stängda gränser eller, för övrigt, till den klassiska välfärdsstaten. Det finns bara en väg, och den går framåt. Välfärdsstatens nödvändiga efterföljare vill jag i väntan på det officiella dopet kalla Klimatstaten, och det är bara för att jag just nu inte har något bättre namn.Klimatstaten har en annan uppgift än den välfärdsstat som skulle ställa skeppsbrutna befolkningar på fötter igen efter andra världskriget. Den ska förhindra en hel arts kommande utplåning.

Vår beredskap är god, sade Per-Albin på sin tid. Det var den inte och det är den inte nu heller, vi är inte beredda på de omvälvningar som kommer. Desto större anledningen att inte skjuta upp arbetet till 2022. Arbetet med att återerövra politiken börjar på måndag - är du med?

“If we go on our own it will be to little. If we wait for politicians it will take too long time. But if we work together, it might just be enough and in time to solve the problems" 

(M)odlösheten(s) apostlar

Klimat och migration är två frågor som kommer att vara avgörande för vår gemensamma framtid på det lilla klot som vi bebor. Vi vet att klimatet ändras och vi vet att det tveklöst beror på mänskliga utsläpp av framför allt koldioxid. Vetenskapen visar glasklart att på grund av detta ökar temperaturen globalt, vilket bland annat leder till smältande polarisar och stigande havsvatten, men också än mer kännbart stormar och vilt varierande väder. Den stora skillnaden är att ändrat klimat inte längre handlar om “någon annan gång, någon annan stans, några andra drabbade”. Förändringarna kommer snabbare och har större konsekvenser än vad forskningen visade för bara några år sedan.

Ändrat klimat handlar inte längre om isbjörnar, det berör grundvalarna för mänsklig existens och samverkan. Både ändrat klimat och påtvingad migration är var för sig svåra frågor att hantera och tillsammans kan de destabilisera våra samhällen. Vi vet hur illa Europa har hanterat flyktingkrisen som följt i Syrenkrigets spår. Ändå är det bara en föraning om de folkförflyttningar som kan komma när klimatet ändras allt snabbare. Det är naivt att tro att vi i vår del av världen skall kunna sitta oberörda i en beväpnad livbåt, vi är en del av världen. 

I den situationen, när hot växer vid horisonten så är det mod och ledarskap som behövs. Tyvärr visar vare sig den nuvarande statsministern Stefan Löven eller hans utmanare Ulf Kristersson upp något mod att tala om. Man kan undra vad dessa herrar vill bli ihågkomna för? I alla situationer där hot tydligt syns på horisonten men våra ledare inte svarar upp mot utmaningarna är det lätt att tänka på Churchill och Chamberlein. Den förre sa 1936 att “The age of procrastination is over and the age of consequences is here”; den senare viftade 1938 med ett värdelöst papper och utropade “Peace in our time”. Om herrar Löfven och Kristoffersson suttit vid makten 1939, hade de stängt gränserna och givit upp? För vad Churchill utlovade vad inte “ordning och reda” utan “blod svett och tårar”. Segrar vinns inte utan ansträngning. 

”Sverige skall göra sin del och inte mer” sa Löfven i partlledardebatten. Som om vi som ett av världens rikaste länder skulle kunna klara mer? Men, som ett antal etikforskare skriver på DN-debatt; “Svensk politik har förlorat sin moraliska kompass”. 

Det ämne som inte heller etikforskarna skriver om är klimatförändringen, den troligen största utmaningen när det gäller ledarskap. Mot naturen har man inga ess i rockärmen eller utspel att göra, kolbudgeten är inte förhandlingsbar om vi skall klara oss i närheten av tvågradersmålet. Egentligen är det ganska enkelt:

• Den som lever i Sverige idag påverkas redan av klimatförändringar

• Livet för våra barn (inkl redan födda) i Sverige kommer att styras av klimatförändringen

• Våra barnbarns liv kommer att vara svårt och begränsat om vi inte aggressivt bromsar klimatförändringarna 
• För ytterligare kommande generationer kommer livet att vara helt oförutsägbart, eftersom klimatförändringen inte upphör år 2100

Detta är den fråga som borde hålla våra ledande ledare vakna om nätterna. Men istället…. 

Ibland tänker jag på S&M som om de hade inlett ett sadomasochistiskt förhållande att driva oss mot en samhällelig utförsbacke. Tiden är mogen för verkliga ledare som vågar tala klarspråk om vad som kommer att avgöra vår framtid, istället för den femtioelfte debatten om invandring och migration. När det gäller klimatet spelar det roll att gå före. Och eftersom det är för sent för en enkel resa, så krävs det mod. 

https://twitter.com/Muralgranskaren/status/993750215420272640

https://twitter.com/Muralgranskaren/status/993750215420272640

The Good, the Bad and the Ugly side of Climate Change - and the Silver Lining on the Horizon

We are still in the early weeks of 2018, so this is a good time to both look back at 2017 and forward to the new year. So let’s take a look at what stands out as the Good, the Bad and the Ugly side of Climate Change - and what the possible silver linings on the horizon may be. And if the latter is what you need to hear, read the good news, then jump to the end bypassing the bad and ugly news! You can be sure that those stories will show up in the news anyway, sooner rather than later.

The Good

We are definitely entering the era of renewables! The cost of wind and solar energy keeps falling and their impact on energy production keeps increasing. Photovoltaic (PV) solar energy is especially interesting as it can be used both for mega utility sized installations as well as for micro installations for mobile phone charging. The big PV projects keeps driving down the cost per MW, while the small PV setups lower the threshold for clean energy. This also mean that in the developing world, solar power is bypassing the need for heavy grid installations.

Wind energy is increasingly becoming a backbone of energy supply. In countries like Denmark and Germany, there are days when wind energy provides the majority of power. Although it’s a “red” state, Texas is a US leader in wind energy simply due to economical factors.  

A crucial part of the renewable energy transformation is the development of battery technology, which again can be used in both mega scale and for individual users. The mega systems can act as stabilisers of the grid when other power fails which is exactly what happened in Australia when a coal power plant failed. The new Tesla battery backup saved the day.

The increasing supply of clean energy from wind and solar plus better batteries also drives the move towards electric vehicles. We are all aware of the Tesla saga and other car manufactures are following suit. But equally interesting is the development and implementation of electrical buses. The Chinese city Shenzhen has converted its entire fleet to electric buses and now probably have more electric buses than all of USA. That’s an example to follow.

In the Swedish city of Gothenburg, the Electricity buses are running silently enough to allow the acclaimed artist Zara Larsson to record a song on the bus!

Another positive sign is the movement towards sustainability in the corporate arena. An increasing number (albeit still too few) of companies are understanding that sustainability is a bottom line question. The Agenda 2030 sustainable development goals (SDGs) are becoming regular subject in economical articles. Even the financial sector is starting to move with investment in cleantech and divestment from primarily coal. New York City just the last week announced its plan not only to divest from fossil fuels but also to sue oil companies for the climate change damages they have caused. Finance, not politics, may thus turn out to be the soft underbelly of the climate monster.


The Bad

Sadly there are a lot of indicators that continue to point distinctly in the wrong direction. Sea levels keep rising and the effects are becoming more pronounced by the day. Flooding is already a regular phenomenon in a city like Miami, which is increasingly looking like a city doomed to become an Atlantis of the 21st century. Recent research also indicates that there is a clear risk that elevated temperatures in air and sea water will cause a massive discharge of ice from Antarctica due to ice cliff collapse.This would cause sea level to rise with many meters, forcing retreat from most coastal cities around the globe.

Water is not only coming from below. We have seen many extreme precipitation events during the last year, exemplified by the hurricanes over Houston and Puerto Rico. At time the hourly precipitations were equal to what's normally seen in days or weeks. At the same time other parts of our planet are suffering from droughts. Increasing aridness may be a widespread concern even if manage to stop global warming at 1.5°C. Such droughts will have a massive effect on food availability.

The combination of fire and floods can cause also combine to cause destructive mud flows as we have just witnessed in California.The force of water, whether coming from the sea or from the sky will overwhelm most of what comes in its way. Man made structures will succumb to the forces of nature.

Of course all of this is driven by the CO2 that we dump in the atmosphere from both fossil fuels and changes in land use. Very disturbingly after what looked like a plateau, the emission of CO2 increases again, as the graph below shows. We need to reach net zero emissions in just over two decades; yet emissions are still climbing.

It is thus not surprising but non the less extremely worrying that 2017 was the second hottest year recorded, this despite that this was not an El Nino year. The scary prospect of the future if we continue on this path is that parts of our world already by mid century may be to hot to handle. The combination of high temperatures and high humidity will make it impossible for humans (and wildlife) to stay cool enough to survive. This will be an additional cause of climate migration and we already know how badly we have coped with the present trickle of refugees.

The Ugly

As bad as all the above indicators are, the real ugly side is the continued ignorance of the increasing climate disruption; as well as the resistance to the real action needed in order to both reduce our emissions and prepare for the effects of higher temperatures and rising seas. Many politicians stick their head in the sand or make lukewarm attempts to call for action, but seem to be more concerned about keeping their electorate complacent that leading real change. Trump is of course that poster child for this attitude and his negative effects on both international treaties and the US EPA will only aggravate the situation. From Trump nothing good was to be expected while many other seemingly more benign politicians have so far failed to rise to the challenge. Leaders, where are you? 

Another group that must be held accountable is the media and the journalists that fail to do their job with communication. At this time of the year many lists are produced that claim to predict the fortune of the coming year. And ever so often, list like the "Top ten risk list” omit climate change from their scoreboard. 

It is especially the “political" journalists and self proclaimed pundits that fail the see beyond their own nose. In their world, it is all about “he said she said” and playing the political game. Still they fail to see the obvious links between climate change and politics both on the national and international arena. Fossil fuels have a tendency to promote oppression, corrupting both governments and business. Most of the oil producing countries in the Middle East plus countries like Russia and Venezuela are examples of this. Also in the USA, it is clear that the injection of enormous amounts of money from the fossil fuel industry has corrupted the political process. It is unlikely that Trump would have been elected if he had not received the support from funder such as the Koch brothers and very likely the Russian state.

Russia also tries to us its energy resources to achieve leverage towards its neighbours and the EU, by both providing and threatening to shut down the flow of natural gas.  For the EU, the best thing for both the climate and for resistance to Russian sabre rattling would be to rapidly go fossil free, thus depriving Russia of the economical means to be aggressive towards it neighbours. (Following that we would of course have to provide Russia with clean energy technology to both support their citizens and avoid a total collapse of the society.)

A huge problem that follows from the climate communication problem in media is the shifting baseline issue or, as it is sometimes phrased, the boiling frog problem. If not clearly stated we tend to forget what was normal just a decade ago and accept a very risk future. By acting little and late, or choices are restrained.

This also causes a bias in what is discussed as possible effects of climate change. We have a tendency to extrapolate linearly, forgetting that there are tipping points in natural systems. But, as the great climate communicator Katherine Hayhoe (@KHayhoe) puts it: "Self-reinforcing cycles, known and unknown unknowns - these are what keeps a climate scientist up at night".

 

The Silver Lining

So is there any silver lining on the dark climate change cloud?

During recent years there has been a lot of debate regarding whether scaring people with ugly facts or showing the possibilities with a green future is the best climate communication strategy. Last summer New York Magazine published an article that described the worst possible scenarios if global warming continues unabated. 

This article caused a large debate and many, even climate scientists, claimed that it was far to depressing to make people heed the necessary call for action. There has been somewhat of a consensus that we instead need to show the benefits of a fossil free future in order to motivate people; that it’s not facts that will move people and make them understand the prediction we are in.

This line of reasoning may have held back many scientist from talking about how bad the situation may be if we do not change path. Now, a new study shows that “When presented with factual information, people can heed the facts, even when doing so forces them to separate from their political attachments"

Thus, it may be time to stop selling false optimism and seeing everything as possibilities. In dire times and when survival is the issue, people can join force and do amazing things - if they are given the correct information and know that they are not alone in taking action. Compassion and community may be much more important than elusive possibilities, plus collaboration and leadership with courage. Storytelling helps but it must be without sugarcoating. And this quote from an environmental group i California summarises well what we need to do: “If we wait for governments to act it will be too late, if we act alone it will be too little, but if we act as communities it may just enough, just in time.”  

It is also a moral issue to act in the best interest of coming generations, something Pope Francis’ has underlined in his encyclical: A new prayer to help us commune with Nature (this notwithstanding his shortcoming in other areas such as reproductive rights for women).
One very encouraging effect that the combination of the Trump regime and the climate contrarians has had is that many scientists choose to accept the challenge and  become politicians. One such example is Jess Phoenix (@jessphoenix2018), a volcano scientist who is now a congressional candidate in California. Her platform is very much about climate change and we need many more aspiring politicians with a science background. This is absolutely needed also in Sweden!

   

So there might actually still be reasons to be optimistic. I think that the #metoo revolution last year can and should inspire the climate action movement. One direct link is that a key to the transition needed is the education of girls. This is probably the most cost effective way to promote development and resource efficiency. Education of girls and women world has consistently been shown to be a boon both for themselves and for societies.  

Finally, it is easy to become a cynic when looking at the problems ahead. But I prefer to be a “dystopian optimist”, because as @AlexSteffen, author of the Nearly Now blog puts is; "Cynicism is obedience to power”.


Or, as Malala Yousafzai described it in a recent Time Magazine column:

“I think it’s pointless to be hopeless. If you are hopeless, you waste your present and your future.”

Larsen C - en personlig betraktelse av en dystopisk optimist

Efter månader av observationer via satellit vet vi nu att ett gigantiskt isberg har bildats i Antarktis. Det är större än Gotland, med en vikt av flera biljoner ton och har brutits loss från “Larsen C”; en shelf-is längs Antarktiska halvön. Shelfisar är de massiva flytande istäcken som omringar Antarktis glaciärer och skyddar dem mot direkt kontakt med havet. De agerar stötdämpare mot vågor och varmare havsvatten, så utan shelfisar kan glaciärerna börja skena ut i havet. 

Jag har varit i Antarktis och därför betyder dåliga klimatnyheter från polarområdena något speciellt för mig. För många år sedan deltog jag i en europeisk forskningsexpedition till Wedellhavet för att där studera marina mikroorganismer i isen. På vägen dit korsade vi “the roaring forties” för att sedan färdas runt bland isen under nära två månader. Jag har sett mängder av isberg, stått ovanpå isberg och på isflak med många tusen meter vatten under mina fötter. Jag har sett Adeliepingviner vandra i led över isen och beundrat kejsarpingviner på nära håll. Bilden jag bär med mig av Antarktis är en kritvit ispetrell mot den klarblå himlen.

Jag har inte bara varit i Antarktis, jag har också bott i Umeå som ligger längre norrut (latitud 64N) än vad vi nådde söderut ombord på Polarstern. I det subarktiska klimatet i norra Sverige var det i början av 80-talet inte ovanligt med veckor i sträck med kallare än -20°C varje dag. Jag har också arbetat med marin forskning i Bottniska viken, när det fortfarande regelmässigt var 1 m solid is i april. Så är det inte längre, även i Arktis stiger temperaturen rasande snabbt. 

Tillbaka till Larsen C. Betyder just denna händelse en omedelbar katastrof? Nej, eftersom shelfisen flyter på vattnet betyder det inte att havet stiger, men det är en varningssignal. Vi har redan höjt temperaturen med drygt 1°C genom våra utsläpp. Thwaites är en glaciärer i västra Antarktis som beräknas bli instabil om shelfisen försvinner. Hur fort en kollaps av Thwaites skulle kunna ske vet vi inte, bara att följderna vore dramatiska. Smälter Västantarktis stiger havet 6-8 m, till den nivå havet hade under Pliocen-epoken för 3 mijoner år sedan. Oroväckande nog var CO2-halten i atmosfären då densamma som vi med våra utsläpp har nått idag.

Om vi inte ändrar kurs går vi en het och blöt framtid till mötes. Läget är illa nog utan att ta till de minsta överdrifter och vI behöver samla kraft för att orka handla. Därför väljer jag att trots min dystopi att försöka hitta skäl till optimism, för samtidigt med larmrapporterna händer också mycket positivt. Omställningen från kol och olja till förnyelsebar energi från sol och vind pågår för fullt. Vad än Trump säger är kolets tid snart förbi. Kombinationen av allt billigare elektricitet och elektrifiering av våra bilar är ett exempel på disruptiv utveckling. Att kinesiskt-ägda Volvo satsar på elbilsutveckling ger hopp om att även Göteborg skall kunna bryta upp från beroendet av fossilindustrin.

Det finns också en allt större medvetenhet om behovet av hållbar utveckling bland både företag, folkrörelser och “folk i allmänhet”. Hundratals seminarier om hållbarhet hörs under årets politikervecka i Almedalen. Människor är allt mer medvetna om klimatförändringen och många vill göra något. Som Svante Axelsson utrycker det, fossilfritt ligger i tiden!

Men som dystopisk optimist måste jag också peka på riskerna. Det går inte att vara “dumoptimist” och tro att enbart goda marknadskrafter och “grön tillväxt” skall lösa problemet. Vi är på G, men det går alldeles för sakta. Det saknas dessutom insikt om att den nödvändiga omställningen blir just det, en omställning av vårt sätt att leva: 

For more than two decades, many people tried  to sell climate action 

 by arguing that it wouldn’t really demand much change, at all

Så glöm bort att vi kan fortsätta med Thailandsresor och obegränsade shoppingresor till London och Paris. Att flyg är en stor klimatbov vet vi redan och det visas tydligt i en ny studie från Lunds Universitet (Att vi i den rika delen av världen inte bör skaffa onödigt många barn var också en slutsats). Flygresor är både en reell riskfaktor för klimatet och en symbol för om vi är beredda att ändra beteende. Utan att försaka något av vår bekvämlighet och vår “rätt” att flyga till solen varje år kommer vi inte att klara klimatet.

Självklart räcker det inte med att vi agerar enskilt. Dessutom skiljer det sig mycket mellan individer när det gäller vilka utsläpp man är med och skapar. Till stor del handlar det om pengar, har man mer ekonomiska resurser tär man mycket mer på våra resurser och vårt klimat. Det gäller i en stad som Göteborg och det gäller globalt, där den rikaste tiondelen står för hälften av utsläppen. Därför måste en långsiktigt hållbar klimatpolitik även hantera ojämlikhet inom och mellan länder. 

Men det spelar roll vad vi gör och effekten ökar snabbt om vi är många som gör det. Vi kan sätta exempel som individer, påverka inom våra företag och organisationer och ingjuta mod i vankelmodiga politiker så att de vågar visa ledarskap. Vi har fortfarande möjligheterna - om vi har viljan och utmanar vi både vår egen bekvämlighet och trögheten i den politiska sfären. Och att vi kan lämna tron på den eviga tillväxten som enda rättesnöre för våra samhällen. Mer på det temat följer!

Recharging by the sea as clouds gather in the west

I’m back by the sea. This is where I always go when I need to recharge and be at peace with myself. Watching the ripples on the water surface in the diminishing light from the setting sun, while listening to the blackbirds singing is a way of being present; effortless mindfulness. Tonight I treated myself with some fresh shrimps and a glass of wine as an extra luxury.

As I sat by the beach, I chose to ignore the buzzing from my phone and the “breaking news” signals. But dark clouds started to drift in from the west, as a telltale sign of bad news. This foreboding was correct, because when I picked up my phone as I walked back up to the house the message was clear: “Trump withdraws from the Paris climate accord”. 

The news did not really come as a surprise, more like a verification of the combined arrogance, egoism, ignorance and shortsightedness of the so called president Trump. This action fits well with his lack of empathy with anyone but himself:

"He is the spoiled child of an indulgent father who imagines that what he achieved via nepotism is rather attributable to his own superior qualities.”

He is also a man to always tries to take credit for others achievements and uses everyone else for his purposes. Tonight he claimed to love coalminers and bragged about being elected by the people in Pittsburgh not Paris. But the folks in Pittsburgh were neither pleased nor impressed. In the words of mayor Bill Peduto:

As the Mayor of Pittsburgh, I can assure you that we will follow the guidelines of the Paris Agreement for our people, our economy & future

Climate change is already here and the negative effects are already clearly visible. Trump may be too old, too fat and too unhealthy to himself be able to experience the worst consequences of climate change. But I do wish him to live long enough to see his getaway spot in Mar-Del-Lago be flooded from the rising sea waters. 

For all of us that will be around a bit longer and especially for the children of today and tomorrow, the decision by Trump will be remembered as one man egoism winning over the planet. 

All this said we must remember that the Paris accord in itself would not have saved us, even with the participation of USA. A much more rapid shift away from fossil fuels is needed. But Trumps decision may slow the pace of the necessary transition and dilute our efforts when focus and action is what is needed. Still, there is a chance that we can shift direction in time to a clean energy society and thus a liveable planet, since the economic incitament for going green is becoming so strong. In that case, USA may be the biggest looser in this development:

A global shift to renewable energy is on. There’s no denying it or turning it around. It’s good for business. This is not fake news. It’s real life. And it’s happening with or without you.

Regrettably, ignorance and shortsightedness are not confined to Trump. Just this week in Sweden there was a decision to expand an airport adjacent to a ski resort; a location that has already had problems with lack of snow and mild winter temperatures. Also in Sweden, record sales of (mostly combustion engine) cars was reported. And on my Facebook feed I could see endless pictures posted by a group of acquaintances from their week of shopping spree in New York.

There is an enormous need of leadership if we are going to solve the climate challenge, especially now after the American abdication. Some reason for hope is that there are indications that the EU and China will step up to the plate. This could actually become a huge chance for Europe to find a common positive cause to fight for. Already, the French president Macron has invited scientists and entrepreneurs to move here if there is a lack of opportunities in the USA. 

But to have bold leaders, we as citizens also need to do our part. If we are not willing to abstain from anything there is not a chance that we can transition to a low emission future in time to stabilise the climate. What we must learn as grown ups, in contrast to the toddler attitude of Trump, is that you have to make an effort and sometimes a sacrifice to succeed. As I have written before, the valiant quest is not a simple journey. 

Goda grannar och trogna vänner

I svåra tider är det som viktigast att ha goda grannar och pålitliga vänner. Efter Trump-Bannon regimens maktövertagande i USA (jag vill knappast längre kalla det valseger) så befinner vi oss i en mycket svårförutsebar situation, som dessutom riskerar att snabbt försämras. Det är inte lätt att urskilja vad som är värst bland den kanonad av dåliga beslut som kommit från de nya makthavarna i Washington. Dessutom kanske de upphetsade attackerna på invandrare, flyktingar, journalister och parkvakter mfl döljer ännu värre beslut och intentioner. Men de faror som vi bör fokusera på är stora nog;  kaos, krig och klimatkatastrof.

Politiskt kaos råder delvis i USA, där man inte vet från dag till annan vilka nya bulletiner som utfärdas från presidentpalatset. Det kan också snabbt bli kaos i ekonomin vilket direkt påverkar Sverige och EU, en organisation som Trump sagt sig vara likgiltig inför. I ett för dagen svagare och mer splittrat EU är vår förmåga till att så emot en försämrad världsekonomi inte heller bra.

Krig pågår redan i Ukraina och det lär knappast bli bättre om Trump fortsätter att agera undfallande gentemot Putin, en av de få världsledare som han inte kommit på kant med. Idag ryktas det att Trump vill ta bort sanktionerna mot Ryssland och risken är att detta kommer att tolkas som fritt fram av Putin. Men det är inte bara i Ukraina som Ryssland agerar destabiliserande. Även på Balkan rör Ryssland om i grytan på ett sätt som ökar konfliktrisken. NATO riskerar också att bli en högst osäker organisation att sätta sin tillit till, med Trump’s uttalade förakt för gemensam säkerhet.

Klimatkatastrofen pågår och Trump gör vad han kan för att leda USA baklänges tillbaka in i koldimman. Tyvärr stannar inte den politiken inom landets gränser, vi kommer alla att drabbas om chansen att klara tvågradersgränsen skjuts i sank. Smältande havsisar i både Arktis och Antarktis är bara ett av många tecken. Om stigande havsvatten gör att Florida går från “swing state” till “sunk state” är det ingen tröst, klimatet kommer att driva miljoner på flykt.

Det finns verkligen starka skäl till att vara orolig för framtiden. Men vi behöver inte den räddhågsna och och ganska inskränkta oro som många politiker uttrycker just nu, tex vid partiledardebatten i den svenska riksdagen. Det var en uppvisning i att "känna" mest oro, men istället för att mana till handlingskraft blev det som DN skriver: "en berättelse om kris i samhället och osäkerhet i folkdjupen. Den [oron] tenderar att förstärka sig själv när orosorden inte motsvaras av någon lugnande politisk dådkraft."

I en tid med stora utmaningar är det minst av allt ängsliga och rädda politiker vi behöver. Den fundamentala osäkerhet som regimen Trump-Bannon har infört i världen gör att mycket av det som vi trodde var säkert har välts över ända. Just därför behöver vi lugna, kloka och ändå både visionära och handlingskraftiga politiker för att kunna hantera läget.

I krissituationer klarar sig den som förberett sig väl. Men lika viktigt som att ha preppat med mat och vatten, är det att ha släkt och vänner, grannar och och bekanta som ställer upp när katastrofen kommer. Det är de som finns närmast till hands och skyndar till för att hjälpa. Detta har visat sig många gånger vid tex jordbävningar och översvämningar. Tappar vi tilltron till att få hjälp och stöd från våra närmaste är vi verkligen illa ute.

Så var skall vi som land söka våra vänner? Självklart bland de som vi har både historik, tradition och kulturell gemenskap att arbeta tillsammans med, dvs våra nordiska grannar. Vi pratar ofta om skillnader men i grunden har vi mycket gemensamt. De nordiska länderna, Finland, Island, Norge, Danmark och Sverige (FINDS) är tillsammans en ekonomisk stormakt, med lika stort BNP som Ryssland trots att vi bara är en femtedel så många. Jämfört med Ryssland har vi också långt fler världsledande företag, internationellt konkurrenskraftig forskning, bättre sjukvård och mer jämställda samhällen. I de nordiska länderna finns gott om råvaror, både skog och malm, vattenkraft och annan hållbar energi. I internationella rankinglistor kring vällevnad, innovation, mm finns ofta minst tre nordiska länder med bland topp 5. Sedan decennier har vi också en gemensam arbetsmarknad och fri rörlighet mellan våra länder.

Men det räcker inte att se till vår gemensamma historia, i dagsläget måste ett djupare nordiskt samarbete också innebära en ökad försvarssamverkan. Ett väl fungerande försvar är nödvändigt, eftersom Kreml tror på handlingar och inte ord. Vi har börjat det samarbetet men det kommer att behövas mer.

Även om försvar är viktigt så skall Norden inte rustas till en beväpnad livbåt på ett stormigt hav, utan vi skall använda våra länder som en internationell förebild. Det är glädjande att World Economic Forum hyllar Sverige, det skall vi använda för att visa fördelen med öppna, innovativa och inkluderande samhällen. Därför bör Norden även bjuda in länderna runt Östersjön, framför allt de baltiska staterna och Tyskland i sin gemenskap. Merkels besök härom dagen visar på att den gemenskapen finns och kan stärkas.

Så vad bör då göras i denna hårda tid? Några förslag till den svenska regeringen:

• Ge omedelbart ett betydande ekonomiskt tillskott till det militära OCH civila försvaret, så att övningar av totalförsvaret kan hållas, förlorad personal återanställas och cyberförsvaret förstärkas. Detta visar att Sverige menar allvar med att förstärka vår egen och därmed den regionala säkerheten. Vi visar att det går att lita på oss.
• Bjud in till de nordiska stats, utrikes och försvarsministrarna till ett toppmöte om vad vi kan göra på kort och lång sikt för att stärka nordisk samverkan på alla plan. Gör det tydligt och ödmjukt, ledarskap måste förtjänas.
• Det är ett utmärkt att regeringen med stöd av alla partier (utom SD förstås) lagt fram ett förslag till klimatlag. En viktigt anledning till att ännu snabbare driva på omställning till fossilfritt Sverige är att göra oss fria från beroendet av rysk gas och olja. Dessutom kommer teknik för ett hållbart samhälle att vara vårt långsiktigt bidrag till en stabilare värld.

På medeltiden dominerades handel och utveckling kring Östersjön av Hansan. Med Norden, Baltikum och Tyskland i ledningen skulle en ny Hansa kunna etableras som med styrka men framför allt öppenhet kunde visa både Ryssland och USA ett bättre alternativ för framtiden. Vare sig Putin eller Trump lever för evigt.