Ur spår är tågen och politiken

Dagarna efter nyåret 2025 var inte de bästa för tågtrafiken i Sverige. I södra delarna av landet tvärstannade trafiken när det blev is på kontaktledningarna. I norr slog kylan till och nattågen ställdes in. Däremellan var det några "vanliga" signal och elfel som ställde trafiken. 

Att det blir snö och is under vintern i Sverige kommer att vara fortsatt normalt, även i tider av ändrat klimat. Det kan till och med bli värre, fler tillfällen då temperaturen snabbt svänger kring nollstrecket med isbildning som följd. 

Det är lätt att raljera över ett tågsystem där Trafikverkets inhyrda servicebolag tvingas använda personal som med handkraft och hammare knackar bort isen från kontaktledningarna. Vad det visar är ett tågsystem som är bristfälligt underhållet, överutnyttjat och underinvesterat. Detta samtidigt som allt fler vill åka tåg, både av klimatskäl och för att det är ett snabbt och effektivt sätt att resa - när det fungerar väl. Min egen resa denna trettonhelg med nattåget från Luleå till Stockholm blev 4 timmar försenat när ett trasigt lok stod i vägen för vårt tåg. Mitt minne av de otagliga tågresorna mellan Göteborg och Boden under lumpen är att "det var bättre förr".   

I klimatkristider är omställning till ett fossilfritt samhälle beroende av effektiva och pålitliga järnvägstransporter av både människor och gods. I det läget har den SD-ledda högerregeringen gjort vad de kunnat för att hålla oss fast i forntiden med sänkta bränslepriser och avbrutna satsningar på snabbare tåg. Istället pratar man om orealistiska visioner av elflyg, trots att flygbranschen själv allt mer backar från den bilden och elflyg mer verkar bli lyxtaxi till flygplatsen. Det "alternativa bränsle" som regeringen så gärna pratar om kommer också att väsentligt höja priset på en flygbiljett. Regeringen håller också desperat fast vid Bromma flygplats, trots att den nu bara har något enstaka reguljärflyg om dagen. 

När det gäller elektrifiering av biltrafiken har regeringens politik lett till färre elbilar och ökade utsläpp. Samtidigt har Kina nått 50% elbilar i nyregistrering och är på väg passera peak oil. Det är goda nyheter för klimatet men dåliga nyheter för oljestinna skurkstater som Ryssland och  Saudiarabien. Det är svårförståeligt att en regering som ofta pratar om säkerhet blundar för att vi fortsätter finansiera Rysslands krig. Men även socialdemokraterna har ett ansvar i att det ser ut som det gör; deras satsningar på järnvägen verkar mera ha varit en förhandlingsfråga med Miljöpartiet än ett genuint intresse av att bygga ny järnväg. 

Så vad göra? Här är några saker som jag skulle vilja se.

Bryt isär Trafikverket och återskapa Banverket

Det är tydligt att de fördelar som man hävdade skulle komma med en sammanslagning av Banverket och Vägverket inte har realiserats. Trafikverket verkar mer ha blivit en lobbyorganisation för biltrafiken och har regelbundet kommit med felaktiga och överdrivna prognoser för vägtrafiken. Dessutom så är det svårt att påstå att Trafikverket är en väl fungerande organisation, med tanke på debaclen kring upphandlingen av Västlänken i Göteborg eller snökaoset i Skåne den gångna vintern. Vi behöver ett Banverk som kan prioritera tågtrafiken!

Ge det nya Banverket resurser att verkligen sköta underhållet

Regeringen hävdar att Trafikverket saknar resurser för att kunna underhålla och bygga mer järnväg. Då är det väl lämpligt att bygga en organisation som klarar uppdraget. I det ligger att ge direktiv om att använda bästa teknik och inte billigaste leverantör. Om Banverket 2.0 saknar personal så finns det alla skäl att utbilda och rekrytera. Pengar finns, om man prioriterar rätt. Jag skulle gärna byta ut RUT och ROT mot satsningar på bättre järnvägar. Det känns som en rimligare användning av skattemedel än onödiga renoveringar av bostadsrätter och städhjälp till människor som har mer pengar än tid.

Bygg nya spår

Om det när något som kaoset kring Laxå visar så är det att det fler och bättre spår. De långt gångna planers som fanns på nya stambanor mellan Göteborg och Stockholm via Jönköping kastade Tidölaget direkt i papperskorgen. Det är inte rimligt att det skall ta flera decennier att bygga nya spår, när många andra länder kan göra det på kortare tid. Ibland vill regeringen skynda på och köra snabbspår när det gäller tillstånd. För ett robust samhälle kan fungerande järnvägar vara väl så viktiga som försvarsanläggningar. Det kan vi lära oss av Ukraina, där tågen har fortsatt att fungera under Rysslands anfallskrig.

Så sammanfattningsvis, järnvägspolitiken har spårat ur, vi behöver växla om och se till att andra politiker får ansvar framöver. 

PS

Och inget av detta kommer att ske om den nuvarande högerregeringen får fortsätta efter valet 2026. Så det gäller att både få en ny regering som tar järnvägens behov på allvar och att arbeta via intresseorganisationer som tex Resenärerna.

Det går som på räls - men inte i Sverige!

Utanför tågfönstret varierar landskapet ständigt. Städer, byar, bondgårdar och öppna fält, men just nu inte så mycket natur och skog. Jag är på en drygt 10 dagars tågturné genom Europa som tagit mig från Sverige via Danmark till Hamburg och sedan Paris. Därefter fortsatt vidare till Toulouse i södra Frankrike för att efter några dagar vända norrut via ett stopp i Zürich och sedan hemåt.

Tåg tar tid, det är den vanligaste invändningen mot att resa längs rälsen istället för att snabbt flyga till sitt resmål. Jag tänker snarare att tåg ger tid. Det ger tid att ställa om från där man var till dit man är på väg och det ger tid att reflektera över resans väg och mål. Tågresandet väcker lust att besöka nya platser som man passerar på vägen, det blir starten av nästa resa. Dessutom ger tågresandet ofta en möjlighet till samtal på ett sätt som inte den snabba flygresan lockar till. Det kanske är en framtida vän eller kollega som sitter på platsen bredvid?

På hemvägen genom Tyskland har jag också haft tid att reflektera över erfarenheten av att åka tåg utanför Sverige år 2022. För det är något helt annat än min ungdoms tågresor genom stora delar av Europa på sent 60- och tidigt på 70-tal. Då skakade man runt i gamla sittvagnar som inte skiljde sig märkbart från tågen hemma, möjligen var standarden i Sverige snäppet bättre. Idag är europeiska tåg utanför Norden moderna, bekväma och avgår och ankommer i tid. Det finns ingen skymt av de gamla vagntåg som rullar i Sverige, vare sig de kallas Vy, Flixtrain eller Snälltåget. Vi är frånkörda, inte mycket av det som rullar på svenska spår skulle kvalificera för DB, SBB eller SNCF!

Dessutom, i stort sett vart jag åker så byggs det. Ny räls, nya anknytningar, bättre stationer. Det är pinsamt att vi i Sverige med vårt klimat knappt har en enda station med tak över perrongerna medan det är standard på de flesta stationer jag passerade. Stationen för snabbtåget TGV söderut i Paris är inomhus. Samma sak i Zürich, man väntar i en ljus och rymlig miljö och inte nere i en kulvert som i Stockholm. Att snabbtåg på något sätt skulle vara omöjliga att förena med tex regionaltåg är också en myt. När TGV-tåget från Paris nått Bordeaux efter en färd i dryga 300 km/h så rullade det bara vidare i mer måttlig fart till Toulouse. Samma tåg, samma plats, ingen väntan på byte.

Internetuppkopplingen på svenska tåg är också ett skämt jämfört med franska och speciellt tyska tåg. 100 Mbits uppkoppling och inga plötsliga bortfall som ofta händer tex mellan Göteborg och Stockholm. Informationen ombord är också överlägsen, tydlig information på skärmen om nästa station och vilka anknytningar som finns. Det är inte bara när det gäller fjärrtåg som Sverige numera sackar efter. Tunnelbanan i Toulouse har snabba, förarlösa vagnar som avgår tätt och nya moderna spårvagnar finns i många städer.

Så vad säger allt detta? Att vi i Sverige troligen har en överdriven bild av vår egen tekniska standard och därmed inte heller ställer krav på våra politiker att Sverige behöver både rusta upp och bygga ut järnvägsnätet. Dessutom har våra politiker en usel bild av omvärlden när de kallar snabbtåg för "science fiction". Det finns anledning att fråga sig hur många som sitter i den nya regeringen (och framför allt deras överrockar i SD) som har tagit ett tåg till kontinenten i modern tid. Det ideologiska motståndet mot snabbare tåg kommer att ge oss sämre förutsättningar på många sätt, genom försämrade kommunikationer inom landet, sämre förutsättningar för företag och svårare att locka de turister som allt mer vill semestra på ett klimatsmart sätt. Det egoistiska innanförsperspektivet bland politiker i Stockholm kommer också att slå tillbaka. Om några år när det kommer att gå fortare att ta tåget från Malmö till Hamburg än till Köpenhamn finns det lite som pekar på att Sverige vinner på det.

Så vad göra? Först och främst, ta tåget själv! Skippa flygresan till strand eller shopping, det är värt några extra dagar att se världen på ett annat sätt. Ta med barnen till Paris och Berlin, visa upp både vår samtid och vår gemensamma historia. Det väcker nyfikenhet, det visar på behovet och möjligheterna med att arbeta tillsammans. Och det ger anledning till frågor till oss själva och våra politiker, frågor som pekar på att det är bättre att vända sig utåt och lägga spår till nya samarbeten än att titta inåt och bygga murar. Isolering har aldrig varit en väg till framgång.

Corona-stimulans med sans

Corona-pandemin fortsätter sprida sig över världen och just nu ökar antalet sjuka i Sverige och inom övriga länder i Europa kraftigt. Även i USA, som ligger långt efter när det gäller att testa för Covid19, ökar antalet insjuknade och avlidna snabbt. Det är troligt att smittspridningen där kommer att bli mycket omfattande, vilket kommer att ha stora effekter på både den globala och den amerikanska ekonomin. Börssiffrorna är blodröda och allt fler varsel läggs om uppsägningar och neddragningar. Ännu så länge är det reseföretag samt hotell och restaurangbranschen som är värst drabbade, när ingen handlar, reser eller besöker restauranger. Men snart riskerar det ekonomiska stilleståndet att sprida sig vidare och redan börjar producerande företag att varna för följderna. 

I Sverige liksom i andra länder har regeringar och riksbanker utlovat massiva ekonomiska stöd till framför allt företag. Fördelaktiga lån, uppskjutna skatteinbetalningar och stöd för att kunna behålla personal tills krisen är över har snabbt kommit på plats. Men detta är inte en kris som andra, eftersom orsaken är något vi inte har kontroll över eller kan förhandla med. Det går inte att “förklara krig” mot en motståndare i form av ett virus. Självklart skall vi göra allt för att hjälpa de sjuka, minska effekterna och förhoppningsvis med tiden kunna ha ett vaccin mot Corona-viruset. Men vi vet inte om det kommer att ta 6, 12 eller 18 månader innan pandemin är över. 

Därför är det viktigt att vi tänker strategiskt när det nu finns hundratals miljarder tillgängliga för att hålla hjulen rullande. Det är intressant att se hur det plötsligt inte finns någon gräns för vad man kan satsa, medan det för några månader sedan var “för dyrt” att satsa på det andra och långsiktigt minst lika stora hotet mot våra samhällen och vår framtid, de allt mer skenande klimatförändringarna. På samma sätt som vi behöver hålla flera tankar i huvudet samtidigt när det gäller insatser för att bromsa virusepidemin, behöver vi kunna skilja på vad som krävs för stunden och vad vi kan och bör göra för att använda dessa satsningar till den omställning som måste komma. Risken är annars överhängande att vi bränner de resurser vi har på att upprätthålla föråldrad teknik och ohållbar system så att vi inte klarar av att ställa om i tid. 

Here’s the big unknown: Will the effort to revive the global economy after the pandemic accelerate the emissions of planet-warming gases, rather than avert climate change? That depends on whether the world’s big economies, like China and the United States, use this moment to enact green growth policies or continue to prop up fossil fuel industries.

Flygindustrin kommer inte att hämta sig under överskådlig tid. De företag som nu ställer om till arbeta på distans och med videokonferenser kommer inte att återgå till sina tidigare resvanor. Det är förvisso trist om människor förlorar sina arbeten inom flygsektorn, men det finns ingen möjlighet att vi kan fortsätta flyga på det sätt vi gjort om vi skall klara klimatet. Charmen med shoppingresor till New York kan också te sig rätt blek framöver och den resenär som blivit strandsatt i Spanien eller Thailand bokar ingen ny resa i brådrasket. I det perspektivet kan generösa pengar till flygindustrin kan verkligen bli “throwing good money after bad”. Därför ser jag bättre sätt att använda pengarna.

På kort sikt:

• Viktigast av allt just nu: Pengar till regionerna som driver sjukvården så att de snabbt kan återanställa en del av den personal som under många år har lämnat vården. Ge regionerna möjlighet att skapa vettiga villkor för sina anställda så att de kan återfå och behålla personalen. Det finns säkert många tidigare sjukvårdsanställda inom de branscher som nu krisar som skulle kunna tänka sig att återvända. Skall vi klara Corona-krisen måste personalen orka arbeta länge och uthålligt och då behövs fler som delar på bördan.

• Om många framför allt äldre tvingas hålla sig inomhus så kanske restauranger som nu förlorat sina lunchgäster istället kan leverera mat till de som är i karantän. Det skulle kunna hålla den sektorn vid liv tills vi kan börja äta ute igen. Det blir också en avlastning till den hemtjänst som kommer att ha fullt upp framöver.

• Om det är någon form av stimulans vi kommer att behöva för att klara denna kris så är det mental stimulans och det betyder kultur. Det är en sektor som har liten ekonomisk uthållighet och som Björn Wiman skriver behöver en katastrofplan. Vi behöver kultur för att beskriva det som nu sker, som kan hjälpa oss att hålla modet uppe tillsammans. Att sjunga på balkongerna som karantänsatta människor i Italien gjort visar på hur viktigt det är att vi har tillgång till kultur i olika former. Det måste finnas något att se fram emot när krisen lindras.

På längre sikt:

• Det är uppenbart att sjukvården har brister som kommer att kräva resurser både när det gäller utrustning och nytänk inom organisationen. Att varje region sköter sin upphandling av kritiska resurser utan samordning är inte rimligt. Det kommer att bli en dyr lärprocess där det även måste finnas resurser kvar till vårt behov av ett fungerande civilförsvar (återigen något som det inte fanns pengar till för några månader sedan).

• Än så länge har livsmedelsindustrin och jordbruket inte varit i fokus för diskussionen kring Corona-krisen. Det skall bli intressant att se om Spanien och Italien, länder med extremt många sjuka och där befolkningen satts i karantän kommer att kunna fortsätta leverera de grönsaker vi är vana att köpa. Min gissning är att vi kommer att i grunden behöva se över över egen livsmedelsförsörjning som en följd av denna pandemi. Det kommer att kosta och även leda till förändrade vanor när det gäller den mat vi äter, tex genom radikalt minskat köttätande som pandemiexperten professor Björn Olsen länge har förespråkat. Kålrotens tid kanske kommer tillbaka?

• Om vi har råd att lägga 300 eller 500 eller 1000 miljarder kronor på ekonomiska nödpaket, så finns inte längre några ekonomiska skäl att inte starta bygget av nya snabbtåg mellan Malmö, Göteborg och Stockholm men även till Oslo. Det är en infrastruktur vi kommer att behöva och det är en långsiktig satsning som kommer att generera arbeten i en mängd kringsektorer.

Slutligen, en sak som måste återställas är förtroendet mellan människor, mellan invånare och myndigheter och mellan nationer inom EU. Istället för solidaritet har det blivit en kamp om munskydd och skyddshandskar både mellan länder men även med svenska hamstrare som försöker tjäna på krisen genom att sälja sina varor på Blocket. Det behövs konkreta projekt att samverka kring för att motverka nationell egoism. Den svenska regeringen borde redan nu ta initiativ till en gemensam europeisk beredskap när det gäller både läkemedel, medicinteknisk utrustning och skyddsutrustning.

Vad gäller hur vi som människor skall agera se mina mina tidigare blogg-inlägg:

Going viral - How did we get into this mess?

Going viral - Corona, climate and collapse

Going viral - Commitment, change and collaboration

Några korta tankar på årets första dag

Idag var jag ute och sprang i det gråmulna duggregnet, vilket tyvärr inte är något ovanligt i Göteborg. Det varmare klimatet gör också att det blir allt mer sällan som vi får något som liknar vinter här. Så västkustbo som jag är, så saknar jag vintrar med åtminstone några veckor med snö och kyla. 

När jag sprang passade jag på att lyssna tillbaka på ett avsnitt av @klimatpodden som jag missat. (Disclaimer: Jag var själv med i första avsnittet och även nu i höst då vi pratade om klimatångest). Det avsnitt jag lyssnade på idag handlade om Hagainitiativet ett företagsnätverk som agerar för att uppnå fossilfritt redan till 2030. Att skapa insikt om att en snabb omställning till fossilfritt också är bra för affärerna är något som Hagainitiativet arbetar mycket med. 

Det var två ämnen som speciellt intresserade mig när jag lyssande; branding och transporter. För företag är branding ett starkt skäl att vara klimat-aktiva eftersom det också gör dem attraktiva som arbetsgivare. Här tror jag tyvärr att universitetssektorn, där jag själv arbetar, har halkat efter. Skall vi attrahera de bästa studenterna så måste universiteten kliva fram och ta en mycket mer aktiv roll i den omställning som kommer att krävas. Det räcker inte att producera kunskap och utbilda som vi alltid gjort, vi måste vara aktörer och inspiratörer. Speciellt gäller nog detta för de tekniska högskolorna inklusive Chalmers. Detta var något som KTHs ledning tryckte på i en debattartikel nyligen:

De grupper som tekniska högskolor främst utbildar, som ingenjörer, arkitekter och samhällsplanerare, tillhör dem som kommer att arbeta i frontlinjen med att utveckla och bygga de strukturer som hållbara samhällen vilar på. Deras utbildning måste vara relevant och mångsidig. Hållbar utveckling handlar lika mycket om rättvisa, tillit och deltagande som om teknik och incitament. Studenterna behöver förstå begrepp som klimat och miljö från grunden som sociala, politiska och historiskt framvuxna problemkomplex.

Ett annat men närbesläktat ämne som diskuterades i podden var miljövänliga, säkra och pålitliga transporter, framför allt då på järnväg. Då är det verkligen inte hållbart att ett strömavbrott kan lamslå all fjärr- och pendeltågstrafik genom Stockholm som skedde dagen före nyårsafton. Jag var själv i Stockholm den dagen och det krävdes en del omvägar för att ta sig fram. Att jag sedan drabbades av ett trasigt tåg vid hemresan till Göteborg visar för mig att det är både nya spår och nya tåg som behövs om vi skall kunna ersätta inrikesflyget med tågresor. Genom att bygga snabbtåg för persontransporter skapas också plats för de godstransporter industrin är beroende av. Här vill industrin gå före men politiken sladdar efter. Kanske skulle vi utlokalisera riksdagen till Göteborg eller Malmö några månader, utan att ge riksdagsmännen möjlighet att använda flyg för sina resor? Jag gissar att det skulle snabba på processen ordentligt! 

Men även inom detta område kan och bör de tekniska högskolorna kliva fram och ta ansvar. Det räcker inte att ägna sig åt hypad teknik kring självkörande bilar, de kan inte ersätta tåg vare sig för långväga resor eller godstransporter. Skall vi klara omställningen behöver universiteten bättre analysera framtidens behov och vad de kan bidra med. Helt enkelt bidra med Academic Social Resonsibility.