Sunday 7 May 2017

Nattliga tankar vid det stigande havet

Det är till kusten och havet som jag söker mig för att ladda batterierna. Där kan tystnaden fortfarande fyllas enbart med naturliga ljud, stilla vågskvalp, fågelsång eller måsars stilla skrän. När skymningen faller blir det också riktigt mörkt; på avstånd lyser enstaka hus som lyktor i dunklet. Tystnad och mörker ger plats och tid till att reflektera och tänka.



Jag har varit vid denna strand i hela mitt liv, sett hur år och årstider förändrar bilden. På ytan ser det mesta ut som vanligt och en tillfällig besökare skulle knappast lägga märke något ovanligt. Men för mig som har varit här så länge är det tydligt vad som hänt. Vattnet är grumligare, ålgräset glesare och fiskarna färre. När jag var barn och vadade på grunt vatten spratt det ofta till av en liten sandskädda som for iväg undan mina fötter. Nu är det många år sedan jag var med om det.



Det lömska med det experiment vi nu utför med vår planet är att vi ser så lite fast förändringen sker allt fortare. “Mannaminnet” är kort, vi behöver knyta våra hågkomster till bilder och berättelser för att förstå vad vad som händer. Vår svårighet att se förändringen på nära håll gör också att vi lätt missar vad som händer i stort. För oss i Sverige är det också fortfarande så att det mesta och det värsta händer bortom vår horisont. Men även det som händer utom synhåll kommer att drabba oss, det finns inga gränser som håller klimatförändringarna borta.

Arktis är det område i världen där förändringarna i negativ riktning går snabbast. Just idag är det 10-15°C varmare än normalt över Grönland. Istäcket i Arktis blir glesare och tunnare, nya bottenrekord slås hela tiden. Det drabbar hela norra halvklotet, Arktis är vår termostat som reglerar både temperatur och väder. Riktigt vad som kommer att hända den dagen Arktis blir isfritt kan vi inte förutsäga men det finns ingen anledning att hoppas på det bästa. De analyser som börjar komma kring kostnaderna för ett sönderfallande klimat i Arktis hamnar på allt mer svindlande belopp.

Arktiska rådet, som professor Johan Rockström beskriver som ”en av de mest konservativa” aktörer han känner till, skriver i en färsk rapport att jorden står inför potentiella oåterkalleliga tröskeleffekter på Arktis. Om Arktis smälter bort och kollapsar skulle det, enligt Rockström, drabba finanssystemet med en nota i storleksordningen 800 biljoner kronor. En obegriplig summa, storleksordningen Sveriges BNP under 200 år. Kanske är det ändå först när vi börjar se kostnaderna som vi börjar handla.



I Sverige har vi sett oss själva som föregångare när det gäller att vrida samhället i mer klimatvänligt riktning. Vi har hävdat att vi har lyckats bryta kopplingen mellan ekonomi och utsläpp, att det går att bygga välstånd och ändå fortsätta leva rätt mycket som förut. Men de senaste siffrorna från SCB pekar på att detta inte stämmer, att vi har lurat oss själva och låtit oss invaggas i belåtet självbedrägeri. Det är framför allt transporterna på väg och med flyg som har ökat, detta samtidigt som politiker och påtryckningsgrupper vildsint har stridit mot en flygskatt.

Tyvärr är siffrorna trots sitt allvarliga budskap ändå förskönade eftersom de inte tar med utsläppen från importerade konsumtion eller vad vi gör i andra länder under de alltför många utlandsresor som vi gör. Kalla fakta är att vi som tillhör de 10 rikaste % i världen (dvs så gott som alla svenskar) står för 50% av utsläpp världens utsläpp. Skulle den rikaste tiondelen av världen sänka sig ned till hur en genomsnittligt EU-medborgare lever skulle direkt en tredjedelen av klimatutsläppen försvinna. Det finns alltså ingen chans att klara klimatet om vi fortsätter leva som vi gör. Den insikten har än så länge nått ganska få och det är inget som politiker ännu vågar formulera.

Sedan finns förstås de som lever som "the one percent". Då och då dimper det ned ett magasin i min brevlåda. Ja, det ser ut som ett elegant magasin med fokus på boende, inredning och stil, men i verkligheten är det en förklädd reklambroschyr. Det pompösa namnet på denna publikation är “World of ESNY” där akronymen ESNY står för Eklund Stockholm New York. Avsändare är Fredrik Eklund, författare till boken “The Sell” och tydligen en så kallad stjärnmäklare på Manhattan. World of ESNY handlar i stor utsträckning just om “sälj”, att sälja en livsstil som innefattar dyra våningar, dyra varor och snabba resor till jordens alla hörn. Det är som om Fredrik Eklund aldrig hade hört talats om Superstorm Sandy som drabbade New York för fem år sedan. Nästa superstorm kan mycket väl få botten går ur marknaden för dyra våningar när vågorna återigen slår in över Manhattan. Ju mer Fredrik säljer, desto fortare kommer det att gå.  



Ofta sägs att motivationen till att leva klimatsmart ökar om vi lyfter fram fördelarna med ett klimatvänligt samhälle och affärsmöjligheterna med ett mer miljövänligt samhälle. Mantrat är att det skall vara lätt att göra rätt, även när det gäller stora och komplexa frågor som den globala klimatförändringen. Och det finns visst fog för detta, i både forskning och publicerade analyser som tex Espen Stoknes bok What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming.



Ett annat exempel beskrevs i ett av vårens avsnitt i den i övrigt utmärkta Klimatpodden där många viktiga berättelser om klimatarbetet har presenterats (disclaimer jag var först att bli intervjuad). Men när jag lyssnade till avsnittet om klimatpsykologi var det något som gnagde i mig. Att rädsla för förändring kan hindra oss är en sak, men det perspektiv som saknades vad makt och pengar, just det som faktiskt förenar Trump och Putin. Deras makt och inflytande bygger i stor utsträckning på fossila bränslen; skulle de aktivt ta itu med det skenande klimatet skulle de snabbt underminera sin egen maktbas. Med Martin Hedbergs ord: Det brinner i bastun och de högljudda fyllona vid dörren har fortfarande för mycket att säga till om.

Kanske har vi kommit till vägs ände både när det gäller att se möjligheterna med grön omställning och att bygga den på individuella val. Vi närmar oss brytpunkter med effekter som vi inte kan inte förutse. Det finns alla anledning till att vara rädd, som Ulla Björksten på vetenskapsradion säger i denna korta reflektion. Om inte det positiva tänkande kan rädda oss är det dags för en ny strategi, med “radikal pessimism” som ledstjärna för att vi skall kunna arbeta snabbt och målmedvetet. Hotet är klart och tydligt, vi har levt långt över våra tillgångar och vår beredskap är inte god. Det skenande klimatet innebär utmaningar som liknar en sorts krigssituation, något som både Pentagon och NATO har förstått. 

Radikal pessimism är inte att ge upp, det är att våga se allvaret i det som är på väg hända och inte hela tiden leta efter billiga utvägar som kostar oss dyrt. Och att i en tid av stora utmaningar våga se förbi skränande populister och fega nationalister som tror att vi kan rädda oss bakom gamla nationsgränser. Vi behöver absolut bättre ledare, men vi får inte bättre ledare om vi själva beter oss som lättledda får, villiga att ersätta framtiden för oss själva och våra barn med förströelse och konsumtion. Till det behövs också en annan ekonomisk modell, kanske i form av Kate Raworth's "The Doughnut". 




1 comment:

Kent Lungren said...

Tack för viktig analys!