Larsen C - en personlig betraktelse av en dystopisk optimist

Efter månader av observationer via satellit vet vi nu att ett gigantiskt isberg har bildats i Antarktis. Det är större än Gotland, med en vikt av flera biljoner ton och har brutits loss från “Larsen C”; en shelf-is längs Antarktiska halvön. Shelfisar är de massiva flytande istäcken som omringar Antarktis glaciärer och skyddar dem mot direkt kontakt med havet. De agerar stötdämpare mot vågor och varmare havsvatten, så utan shelfisar kan glaciärerna börja skena ut i havet. 

Jag har varit i Antarktis och därför betyder dåliga klimatnyheter från polarområdena något speciellt för mig. För många år sedan deltog jag i en europeisk forskningsexpedition till Wedellhavet för att där studera marina mikroorganismer i isen. På vägen dit korsade vi “the roaring forties” för att sedan färdas runt bland isen under nära två månader. Jag har sett mängder av isberg, stått ovanpå isberg och på isflak med många tusen meter vatten under mina fötter. Jag har sett Adeliepingviner vandra i led över isen och beundrat kejsarpingviner på nära håll. Bilden jag bär med mig av Antarktis är en kritvit ispetrell mot den klarblå himlen.

Jag har inte bara varit i Antarktis, jag har också bott i Umeå som ligger längre norrut (latitud 64N) än vad vi nådde söderut ombord på Polarstern. I det subarktiska klimatet i norra Sverige var det i början av 80-talet inte ovanligt med veckor i sträck med kallare än -20°C varje dag. Jag har också arbetat med marin forskning i Bottniska viken, när det fortfarande regelmässigt var 1 m solid is i april. Så är det inte längre, även i Arktis stiger temperaturen rasande snabbt. 

Tillbaka till Larsen C. Betyder just denna händelse en omedelbar katastrof? Nej, eftersom shelfisen flyter på vattnet betyder det inte att havet stiger, men det är en varningssignal. Vi har redan höjt temperaturen med drygt 1°C genom våra utsläpp. Thwaites är en glaciärer i västra Antarktis som beräknas bli instabil om shelfisen försvinner. Hur fort en kollaps av Thwaites skulle kunna ske vet vi inte, bara att följderna vore dramatiska. Smälter Västantarktis stiger havet 6-8 m, till den nivå havet hade under Pliocen-epoken för 3 mijoner år sedan. Oroväckande nog var CO2-halten i atmosfären då densamma som vi med våra utsläpp har nått idag.

Om vi inte ändrar kurs går vi en het och blöt framtid till mötes. Läget är illa nog utan att ta till de minsta överdrifter och vI behöver samla kraft för att orka handla. Därför väljer jag att trots min dystopi att försöka hitta skäl till optimism, för samtidigt med larmrapporterna händer också mycket positivt. Omställningen från kol och olja till förnyelsebar energi från sol och vind pågår för fullt. Vad än Trump säger är kolets tid snart förbi. Kombinationen av allt billigare elektricitet och elektrifiering av våra bilar är ett exempel på disruptiv utveckling. Att kinesiskt-ägda Volvo satsar på elbilsutveckling ger hopp om att även Göteborg skall kunna bryta upp från beroendet av fossilindustrin.

Det finns också en allt större medvetenhet om behovet av hållbar utveckling bland både företag, folkrörelser och “folk i allmänhet”. Hundratals seminarier om hållbarhet hörs under årets politikervecka i Almedalen. Människor är allt mer medvetna om klimatförändringen och många vill göra något. Som Svante Axelsson utrycker det, fossilfritt ligger i tiden!

Men som dystopisk optimist måste jag också peka på riskerna. Det går inte att vara “dumoptimist” och tro att enbart goda marknadskrafter och “grön tillväxt” skall lösa problemet. Vi är på G, men det går alldeles för sakta. Det saknas dessutom insikt om att den nödvändiga omställningen blir just det, en omställning av vårt sätt att leva: 

For more than two decades, many people tried  to sell climate action 

 by arguing that it wouldn’t really demand much change, at all

Så glöm bort att vi kan fortsätta med Thailandsresor och obegränsade shoppingresor till London och Paris. Att flyg är en stor klimatbov vet vi redan och det visas tydligt i en ny studie från Lunds Universitet (Att vi i den rika delen av världen inte bör skaffa onödigt många barn var också en slutsats). Flygresor är både en reell riskfaktor för klimatet och en symbol för om vi är beredda att ändra beteende. Utan att försaka något av vår bekvämlighet och vår “rätt” att flyga till solen varje år kommer vi inte att klara klimatet.

Självklart räcker det inte med att vi agerar enskilt. Dessutom skiljer det sig mycket mellan individer när det gäller vilka utsläpp man är med och skapar. Till stor del handlar det om pengar, har man mer ekonomiska resurser tär man mycket mer på våra resurser och vårt klimat. Det gäller i en stad som Göteborg och det gäller globalt, där den rikaste tiondelen står för hälften av utsläppen. Därför måste en långsiktigt hållbar klimatpolitik även hantera ojämlikhet inom och mellan länder. 

Men det spelar roll vad vi gör och effekten ökar snabbt om vi är många som gör det. Vi kan sätta exempel som individer, påverka inom våra företag och organisationer och ingjuta mod i vankelmodiga politiker så att de vågar visa ledarskap. Vi har fortfarande möjligheterna - om vi har viljan och utmanar vi både vår egen bekvämlighet och trögheten i den politiska sfären. Och att vi kan lämna tron på den eviga tillväxten som enda rättesnöre för våra samhällen. Mer på det temat följer!

Nattliga tankar vid det stigande havet

Det är till kusten och havet som jag söker mig för att ladda batterierna. Där kan tystnaden fortfarande fyllas enbart med naturliga ljud, stilla vågskvalp, fågelsång eller måsars stilla skrän. När skymningen faller blir det också riktigt mörkt; på avstånd lyser enstaka hus som lyktor i dunklet. Tystnad och mörker ger plats och tid till att reflektera och tänka.

Jag har varit vid denna strand i hela mitt liv, sett hur år och årstider förändrar bilden. På ytan ser det mesta ut som vanligt och en tillfällig besökare skulle knappast lägga märke något ovanligt. Men för mig som har varit här så länge är det tydligt vad som hänt. Vattnet är grumligare, ålgräset glesare och fiskarna färre. När jag var barn och vadade på grunt vatten spratt det ofta till av en liten sandskädda som for iväg undan mina fötter. Nu är det många år sedan jag var med om det.

Det lömska med det experiment vi nu utför med vår planet är att vi ser så lite fast förändringen sker allt fortare. “Mannaminnet” är kort, vi behöver knyta våra hågkomster till bilder och berättelser för att förstå vad vad som händer. Vår svårighet att se förändringen på nära håll gör också att vi lätt missar vad som händer i stort. För oss i Sverige är det också fortfarande så att det mesta och det värsta händer bortom vår horisont. Men även det som händer utom synhåll kommer att drabba oss, det finns inga gränser som håller klimatförändringarna borta.

Arktis är det område i världen där förändringarna i negativ riktning går snabbast. Just idag är det 10-15°C varmare än normalt över Grönland. Istäcket i Arktis blir glesare och tunnare, nya bottenrekord slås hela tiden. Det drabbar hela norra halvklotet, Arktis är vår termostat som reglerar både temperatur och väder. Riktigt vad som kommer att hända den dagen Arktis blir isfritt kan vi inte förutsäga men det finns ingen anledning att hoppas på det bästa. De analyser som börjar komma kring kostnaderna för ett sönderfallande klimat i Arktis hamnar på allt mer svindlande belopp.

Arktiska rådet, som professor Johan Rockström beskriver som ”en av de mest konservativa” aktörer han känner till, skriver i en färsk rapport att jorden står inför potentiella oåterkalleliga tröskeleffekter på Arktis. Om Arktis smälter bort och kollapsar skulle det, enligt Rockström, drabba finanssystemet med en nota i storleksordningen 800 biljoner kronor. En obegriplig summa, storleksordningen Sveriges BNP under 200 år. Kanske är det ändå först när vi börjar se kostnaderna som vi börjar handla.

I Sverige har vi sett oss själva som föregångare när det gäller att vrida samhället i mer klimatvänligt riktning. Vi har hävdat att vi har lyckats bryta kopplingen mellan ekonomi och utsläpp, att det går att bygga välstånd och ändå fortsätta leva rätt mycket som förut. Men de senaste siffrorna från SCB pekar på att detta inte stämmer, att vi har lurat oss själva och låtit oss invaggas i belåtet självbedrägeri. Det är framför allt transporterna på väg och med flyg som har ökat, detta samtidigt som politiker och påtryckningsgrupper vildsint har stridit mot en flygskatt.

Tyvärr är siffrorna trots sitt allvarliga budskap ändå förskönade eftersom de inte tar med utsläppen från importerade konsumtion eller vad vi gör i andra länder under de alltför många utlandsresor som vi gör. Kalla fakta är att vi som tillhör de 10 rikaste % i världen (dvs så gott som alla svenskar) står för 50% av utsläpp världens utsläpp. Skulle den rikaste tiondelen av världen sänka sig ned till hur en genomsnittligt EU-medborgare lever skulle direkt en tredjedelen av klimatutsläppen försvinna. Det finns alltså ingen chans att klara klimatet om vi fortsätter leva som vi gör. Den insikten har än så länge nått ganska få och det är inget som politiker ännu vågar formulera.

Sedan finns förstås de som lever som "the one percent". Då och då dimper det ned ett magasin i min brevlåda. Ja, det ser ut som ett elegant magasin med fokus på boende, inredning och stil, men i verkligheten är det en förklädd reklambroschyr. Det pompösa namnet på denna publikation är “World of ESNY” där akronymen ESNY står för Eklund Stockholm New York. Avsändare är Fredrik Eklund, författare till boken “The Sell” och tydligen en så kallad stjärnmäklare på Manhattan. World of ESNY handlar i stor utsträckning just om “sälj”, att sälja en livsstil som innefattar dyra våningar, dyra varor och snabba resor till jordens alla hörn. Det är som om Fredrik Eklund aldrig hade hört talats om Superstorm Sandy som drabbade New York för fem år sedan. Nästa superstorm kan mycket väl få botten går ur marknaden för dyra våningar när vågorna återigen slår in över Manhattan. Ju mer Fredrik säljer, desto fortare kommer det att gå.  

Ofta sägs att motivationen till att leva klimatsmart ökar om vi lyfter fram fördelarna med ett klimatvänligt samhälle och affärsmöjligheterna med ett mer miljövänligt samhälle. Mantrat är att det skall vara lätt att göra rätt, även när det gäller stora och komplexa frågor som den globala klimatförändringen. Och det finns visst fog för detta, i både forskning och publicerade analyser som tex Espen Stoknes bok What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming.

Ett annat exempel beskrevs i ett av vårens avsnitt i den i övrigt utmärkta Klimatpodden där många viktiga berättelser om klimatarbetet har presenterats (disclaimer jag var först att bli intervjuad). Men när jag lyssnade till avsnittet om klimatpsykologi var det något som gnagde i mig. Att rädsla för förändring kan hindra oss är en sak, men det perspektiv som saknades vad makt och pengar, just det som faktiskt förenar Trump och Putin. Deras makt och inflytande bygger i stor utsträckning på fossila bränslen; skulle de aktivt ta itu med det skenande klimatet skulle de snabbt underminera sin egen maktbas. Med Martin Hedbergs ord: Det brinner i bastun och de högljudda fyllona vid dörren har fortfarande för mycket att säga till om.

Kanske har vi kommit till vägs ände både när det gäller att se möjligheterna med grön omställning och att bygga den på individuella val. Vi närmar oss brytpunkter med effekter som vi inte kan inte förutse. Det finns alla anledning till att vara rädd, som Ulla Björksten på vetenskapsradion säger i denna korta reflektion. Om inte det positiva tänkande kan rädda oss är det dags för en ny strategi, med “radikal pessimism” som ledstjärna för att vi skall kunna arbeta snabbt och målmedvetet. Hotet är klart och tydligt, vi har levt långt över våra tillgångar och vår beredskap är inte god. Det skenande klimatet innebär utmaningar som liknar en sorts krigssituation, något som både Pentagon och NATO har förstått. 

Radikal pessimism är inte att ge upp, det är att våga se allvaret i det som är på väg hända och inte hela tiden leta efter billiga utvägar som kostar oss dyrt. Och att i en tid av stora utmaningar våga se förbi skränande populister och fega nationalister som tror att vi kan rädda oss bakom gamla nationsgränser. Vi behöver absolut bättre ledare, men vi får inte bättre ledare om vi själva beter oss som lättledda får, villiga att ersätta framtiden för oss själva och våra barn med förströelse och konsumtion. Till det behövs också en annan ekonomisk modell, kanske i form av Kate Raworth's "The Doughnut". 

"America first" will lead us all into the abyss

Since the installation of Donald tRUmp as executive director in the White House, we have been overwhelmed by a barrage news (often in the form of tweets) conveying attacks om truth, society and science. While many executive orders have been issued, little leadership has been shown with the political fiasco regarding the new health care bill as tRumps low point so far. Every day, there is also new information uncovered that shows the deep personal and economical ties between the tRump campaign and Russia. This is not a story that will end well. 

What we must not forget during all this drama is that obscured by politics, climate disruption continues at full speed and this week, tRump signalled his intent to drag us all with him into the climate abyss. 

Surrounded by a group of all white men tRump signed his executive order to roll back environmental legislation and climate regulation, instead promoting coal as his way of making “America great”. But regardless of the effects of tRumps policies on the global climate (more on that below), another victim will be the American clean energy industry. Or as Tom Friedman wrote in NY Times; tRump must be a Chinese agent with a secret plan to crash US industry. Because if not:

The only other explanation is that he’s ignorant and unread — that he’s never studied the issues or connected the dots between them — so Big Coal and Big Oil easily manipulated him into being their chump, who just tweeted out their talking points to win votes here and there — without any thought to grand strategy. Surely that couldn’t be true?

Coming back to the real physical world, thermodynamics couldn’t care less about politics. It’s really very easy to understand; more greenhouse gases in atmosphere will mean more heat trapped; more heat trapped means melting ice and disruptive weather effects. In both the Arctic and the Antarctic, sea ice is at a record low, which is bad news for the glaciers. 

Melting ice caps on both the top and bottom of the globe will naturally lead to increasing sea levels. Long term this will mean many meters increase in sea level, but already mid century many cities along the US coast may be faced with up to one metre higher ocean levels. The golf club in Florida where tRump pretends to be working every weekend will have easy access to the waterfront in a not to far future. 

The tRump-Putin link comes back to play also in the climate area, as they both have reasons to avoid any serious attempts to curb the use of fossil fuels. For Putin, the income from oil and gas is essential in order to be able to invest in weapons and keeping the Russian population reasonably content. Trump is beholden to his billionaire friends and their links to the oil and gas industry. Together tRump and Putin has every reason in their world to resist the renewable energy transition. 

This inaction will come with a hefty price tag.  All signs are that not only will climate change lead to immense suffering, it will also be an economical disaster. 

“Historically, people have considered a 20 percent decline in global Gross Domestic Product to be a black swan: a low-probability catastrophe,” Hsiang warned. “We’re finding it’s more like the middle-of-the-road forecast.”

Recently I was in Stockholm at a conference on sustainable health care. While there, I hade the opportunity to both listen and talk to Kevin Anderson (@kevinclimate). He is a climate scientist that divides his time between Manchester UK and Uppsala Sweden. When travelling between these cities, he chooses the train since he sees the necessity to "walk the talk". We in the rich part of the world have both the resources and the knowledge to change, thus it is our moral obligation to do so. You can listen to Kevin in this video. 

What Kevin as well as other scientists have shown is that the time for nice and slow transition was in the past. Hade we started out transferring to a low carbon economy 20 years ago, when we already had the knowledge, it would have been a smooth journey. But, as this graph shows, now we need drastic cuts starting today. 

We are no longing talking about climate change in a far away future, it is here and now and it's about humans, not polar bears: 

"When scientists worry about cataclysmic weather chaos, they’re worrying not about distant unknowable generations. They’re worrying about the kids all around us: the ones on their way to school, playing in the park, asking for a bedtime story”

So where do I start myself? On the personal level by planning next vacation trip by train, instead of via air. And on larger level, it's political action that is needed by resisting the liers and nay-sayers. We can still change the path we are on but not without fighting for a better future. 

Goda grannar och trogna vänner

I svåra tider är det som viktigast att ha goda grannar och pålitliga vänner. Efter Trump-Bannon regimens maktövertagande i USA (jag vill knappast längre kalla det valseger) så befinner vi oss i en mycket svårförutsebar situation, som dessutom riskerar att snabbt försämras. Det är inte lätt att urskilja vad som är värst bland den kanonad av dåliga beslut som kommit från de nya makthavarna i Washington. Dessutom kanske de upphetsade attackerna på invandrare, flyktingar, journalister och parkvakter mfl döljer ännu värre beslut och intentioner. Men de faror som vi bör fokusera på är stora nog;  kaos, krig och klimatkatastrof.

Politiskt kaos råder delvis i USA, där man inte vet från dag till annan vilka nya bulletiner som utfärdas från presidentpalatset. Det kan också snabbt bli kaos i ekonomin vilket direkt påverkar Sverige och EU, en organisation som Trump sagt sig vara likgiltig inför. I ett för dagen svagare och mer splittrat EU är vår förmåga till att så emot en försämrad världsekonomi inte heller bra.

Krig pågår redan i Ukraina och det lär knappast bli bättre om Trump fortsätter att agera undfallande gentemot Putin, en av de få världsledare som han inte kommit på kant med. Idag ryktas det att Trump vill ta bort sanktionerna mot Ryssland och risken är att detta kommer att tolkas som fritt fram av Putin. Men det är inte bara i Ukraina som Ryssland agerar destabiliserande. Även på Balkan rör Ryssland om i grytan på ett sätt som ökar konfliktrisken. NATO riskerar också att bli en högst osäker organisation att sätta sin tillit till, med Trump’s uttalade förakt för gemensam säkerhet.

Klimatkatastrofen pågår och Trump gör vad han kan för att leda USA baklänges tillbaka in i koldimman. Tyvärr stannar inte den politiken inom landets gränser, vi kommer alla att drabbas om chansen att klara tvågradersgränsen skjuts i sank. Smältande havsisar i både Arktis och Antarktis är bara ett av många tecken. Om stigande havsvatten gör att Florida går från “swing state” till “sunk state” är det ingen tröst, klimatet kommer att driva miljoner på flykt.

Det finns verkligen starka skäl till att vara orolig för framtiden. Men vi behöver inte den räddhågsna och och ganska inskränkta oro som många politiker uttrycker just nu, tex vid partiledardebatten i den svenska riksdagen. Det var en uppvisning i att "känna" mest oro, men istället för att mana till handlingskraft blev det som DN skriver: "en berättelse om kris i samhället och osäkerhet i folkdjupen. Den [oron] tenderar att förstärka sig själv när orosorden inte motsvaras av någon lugnande politisk dådkraft."

I en tid med stora utmaningar är det minst av allt ängsliga och rädda politiker vi behöver. Den fundamentala osäkerhet som regimen Trump-Bannon har infört i världen gör att mycket av det som vi trodde var säkert har välts över ända. Just därför behöver vi lugna, kloka och ändå både visionära och handlingskraftiga politiker för att kunna hantera läget.

I krissituationer klarar sig den som förberett sig väl. Men lika viktigt som att ha preppat med mat och vatten, är det att ha släkt och vänner, grannar och och bekanta som ställer upp när katastrofen kommer. Det är de som finns närmast till hands och skyndar till för att hjälpa. Detta har visat sig många gånger vid tex jordbävningar och översvämningar. Tappar vi tilltron till att få hjälp och stöd från våra närmaste är vi verkligen illa ute.

Så var skall vi som land söka våra vänner? Självklart bland de som vi har både historik, tradition och kulturell gemenskap att arbeta tillsammans med, dvs våra nordiska grannar. Vi pratar ofta om skillnader men i grunden har vi mycket gemensamt. De nordiska länderna, Finland, Island, Norge, Danmark och Sverige (FINDS) är tillsammans en ekonomisk stormakt, med lika stort BNP som Ryssland trots att vi bara är en femtedel så många. Jämfört med Ryssland har vi också långt fler världsledande företag, internationellt konkurrenskraftig forskning, bättre sjukvård och mer jämställda samhällen. I de nordiska länderna finns gott om råvaror, både skog och malm, vattenkraft och annan hållbar energi. I internationella rankinglistor kring vällevnad, innovation, mm finns ofta minst tre nordiska länder med bland topp 5. Sedan decennier har vi också en gemensam arbetsmarknad och fri rörlighet mellan våra länder.

Men det räcker inte att se till vår gemensamma historia, i dagsläget måste ett djupare nordiskt samarbete också innebära en ökad försvarssamverkan. Ett väl fungerande försvar är nödvändigt, eftersom Kreml tror på handlingar och inte ord. Vi har börjat det samarbetet men det kommer att behövas mer.

Även om försvar är viktigt så skall Norden inte rustas till en beväpnad livbåt på ett stormigt hav, utan vi skall använda våra länder som en internationell förebild. Det är glädjande att World Economic Forum hyllar Sverige, det skall vi använda för att visa fördelen med öppna, innovativa och inkluderande samhällen. Därför bör Norden även bjuda in länderna runt Östersjön, framför allt de baltiska staterna och Tyskland i sin gemenskap. Merkels besök härom dagen visar på att den gemenskapen finns och kan stärkas.

Så vad bör då göras i denna hårda tid? Några förslag till den svenska regeringen:

• Ge omedelbart ett betydande ekonomiskt tillskott till det militära OCH civila försvaret, så att övningar av totalförsvaret kan hållas, förlorad personal återanställas och cyberförsvaret förstärkas. Detta visar att Sverige menar allvar med att förstärka vår egen och därmed den regionala säkerheten. Vi visar att det går att lita på oss.
• Bjud in till de nordiska stats, utrikes och försvarsministrarna till ett toppmöte om vad vi kan göra på kort och lång sikt för att stärka nordisk samverkan på alla plan. Gör det tydligt och ödmjukt, ledarskap måste förtjänas.
• Det är ett utmärkt att regeringen med stöd av alla partier (utom SD förstås) lagt fram ett förslag till klimatlag. En viktigt anledning till att ännu snabbare driva på omställning till fossilfritt Sverige är att göra oss fria från beroendet av rysk gas och olja. Dessutom kommer teknik för ett hållbart samhälle att vara vårt långsiktigt bidrag till en stabilare värld.

På medeltiden dominerades handel och utveckling kring Östersjön av Hansan. Med Norden, Baltikum och Tyskland i ledningen skulle en ny Hansa kunna etableras som med styrka men framför allt öppenhet kunde visa både Ryssland och USA ett bättre alternativ för framtiden. Vare sig Putin eller Trump lever för evigt.

On the darkest day, reading dystopian fiction as an act of defiance

To dark for growing, I put the Christmas lights in the window greenhouse

Winter is coming, or should already have been here in Sweden. Today is winter solstice, the shortest day of the year and on a normal winter most of the country would be well below freezing temperature and covered with snow. But this year is not normal in any respect, weather and climate being just one of them. From a rather hopeful start, following the climate agreement at COP21 in Paris, things started to go downhill. It was soon clear that 2016 would displace 2015 as the globally warmest year ever. And also in many other aspects, things have been going down a slippery slope. A few examples:

Brexit was the first real electoral shock where it was clear that “common sense” and reasoning from experts did not stand a chance against focused and aggressive populism backed by a hysterical campaign in both social and traditional media. It even cost the life of one of Britains most promising young politicians, Jo Cox, who was attacked by a man inspired by the vile rightwing rhetoric (i.e. he was a terrorist). Brexit was also a very bad omen for the US presidential campaign, which indeed turned out in the worst possible manner with Trump now being the president (s)elect. There have been loads of different analyses on the background to this result, including my own. Today, it is still unclear how big a role the Russian meddling played in the election result, be it directly or indirectly. However it seems increasingly clear that at best an erratic crony capitalist has been elected and at worst a Russian poodle with kleptocratic and power hungry ambitions.

The last year has also been a year of shame for the international community with the paralysis regarding Syria, aided by Chinese-Russian blocking of the UN security council. This has allowed the Assad regime to continue the war on its own population, most recently with the horrendous bombardments of Aleppo. Last years hardening attitudes towards refugees fleeing to Europe from these and other atrocities lead to a Faustian deal with Turkey, whom the EU payed to close the borders to mainly Syrian refugees. The botched coup in Turkey followed, leading to a brutal crackdown on opposition in general and Kurdish people in particular has made our reliance on Erdogan and his thugs even more unpalatable, as politicians all over Europe have bought domestic tranquility by closing our borders.

The brutal terror attack in Nice and just the other day in Berlin again shows how vulnerable an open society is to those who feel  threatened by a liberal and inclusive society. But if the response is to turn away from openness and freedom to a protected but illiberal society, we are lost. The more we build walls around us, the more we build walls between us, just the way that both oppressive right wing groups and militants in the name of Islam wants us to do.

Close to home, the continued Russian military aggressiveness and buildup of arms including nuclear capacity in the Baltic area is an increasing threat to primarily the Baltic states. However, any conflict in the area is likely to involve also Sweden. Considering what we have learned about potential Russian involvement in the US election and the Russian willingness and capacity to brutal involvement in Syria, increased spending on Swedish defence seems to be a sad necessity.

In the real physical world, temperatures kept rising, causing an unprecedented bleaching of corals killing large parts of the Great Barrier Reef outside Australia. Dead reefs are home to no fish, thus this is a direct threat to a main protein source for people living in the tropics but of course also a long term biodiversity catastrophe. At the top and bottom of the world, the collapse of both Arctic and Antarctic sea ice continued, taking us into completely unknown territory. For Christmas, the forecast for the North Pole in the midst of the polar winter is an astonishing +25°C above normal! What this will mean for both weather patterns and rapid sea level rise I guess we will soon realise.

An animated GIF showin this years collapse of polar sea ice

All concluded 2016 leaves a bad legacy and not much reason for a turning to the better in the short term, nor at present a good prognosis in the long run.

So what to do in these dark times on this dark day? Reading dystopian fiction may sound as a way of rubbing salt in ones wounds but it may actually be a way of understanding where we do NOT want to go. Fiction is sometimes a better way to envision the future than facts and figures, both in negative and positive ways.

There are a number of classic examples of dark future fiction, such as George Orwells “1948”, Aldous Huxleys "Brave New World” and in Sweden, Karin Boyes “Kallocain”. Common to them are the subduction of the individual to state and corporate power, using a combination of force and other means of subduction. While it is clear that these books were written as warning signs, there is a risk that we see fiction, both literature and movies, as portraying an inevitability of events. However, we can use them for backcasting - if this is not where we want to go what do we have to do? Which are the roads we need to not take, what are the societal tipping points we must avoid.

To me, two recent short books serves this case well: "The Collapse of Western Civilisation - A View from the Future" by Naomi Oreskes and Erik Conway and “Splinterlands" by John Feffer. “Collapse” is written as a scholar essay by a Chinese academic on the 300th anniversary of the Great Collapse, describing how the children of the Enlightenment―the political and economic elites of the so-called advanced industrial societies―failed to act on climate change, and so brought about the collapse of Western civilisation.

“Splinterlands” tells a story of a world in 2050, where the EU has broken apart and great powers like Russia and China have shrivelled. America's global military footprint has virtually disappeared and the United States remains united in name only. Nationalism has proven the century's most enduring force as ever-rising global temperatures have supercharged each-against-all competition.

So what can we learn from these stories? If we change the climate the climate will change us beyond recognition and it is far from sure that we who live in the developed western world will come out on top. The people who advocate the armed life boat strategy have not understood the scale of what will hit us from changing climate. When food gets scarce and land flooded, people will not stay put. No walls will in the long run protect us if Antarctica melts.

After reading this you might ask where is the hope? But hope is not a given, it is also something we can create by our actions. I have long said that I am dystopian but with positive attitude. To convey what we need to do, we will need storytelling and good examples. I have previously written about Ernst Shackleton and his find solutions / never give up attitude and I still consider him a good example . But we also wisely need to choose the battles we engage in.

To me, we have three important tasks ahead. The first is that we must strive to very rapidly transit to a carbon neutral, solar and wind powered energy system! This is absolutely necessary to combat climate change but it also has a huge political impacts. A major factor that links Putins Russia and the coming Trump regime is the dependancy on fossil fuels, as clearly shown by the proposed Secretary of State being a CEO of a Big Oil company. Transitioning away from coal, oil and gas will wrestle away power, wealth and influence from Putin and Trump as well as the oppressive regimes in the Middle East. You can’t buy stocks in the sun! But we as consumers and professionals as well as citizens can and must push this transition, at home, at work and by pressuring our politicians. Getting of fossil fuels is an act of both decency and a political statement.

The second task is to shore up our defences in forthcoming elections. This applies to coming elections in Germany, to the 2018 election in Sweden and to the mid term elections in USA. As to the latter, Nevada is a good example showing that political ground work can pay off. Today in a podcast with @summerbrennan (LINK) I also heard about Brand New Congress a plan to bypass the traditional parties and undo the gridlock congress. In Sweden, we must find ways to avoid falling into the populist and nationalist trap, showing that the solution that the “Sweden democrats” put forward are just illusions of little value. More on that topic later.

The last task is more personal. 2016 was a year when we also lost a lot of great artists, such as David Bowie, Prince and Leonard Cohen, to name just a few. However, the songs they have written are still with us. We can use them for the third important task, to be more listening, open and caring to near and dear as well as more distant relations. That attitude is a true threat to the dark forces that wants to sweep us away. Not being religious, I still think that is a message that resonates well with Christmas time.

Catastrophe, compassion, complicity and climate change

A week ago I wrote about the need to engage in storytelling about climate change. The last few days we have been able to watch a tragic story unfold in real time at Fort McMurray, Alberta, Canada. A whole town was forced to flee, almost 100,000 inhabitants on the run from a raging wildfire that jumped rivers and torched houses. People had to abandon their homes in minutes, leaving memories and possession behind, some seeing their house go up in flames in the rear view mirror. And still the fire is growing. 

Despite the dire situation and with the combination of hard work from first responders and likely a lot of luck, no lives seems to have been lost in fire evacuation. The people of Fort McMurray and the surrounding communities will need both practical help and compassion for days, weeks, months and maybe years to come. That is the immediate task and it is heartwarming to see how people in Alberta and all of Canada are coming to assistance.

Those living in the area have no personal responsibly for the fire and they are now in the difficult situation of finding ways to restart their lives. However, feeling compassion for them and supporting them does not exclude the need to start talking about the bigger picture and looking for root causes. As Eric Holthaus puts it: "Talking about climate change during an ongoing disaster like Fort McMurray is absolutely necessary”. 

Many then claim that now it not the time, or that this specific event can not be attributed to climate change. But like John Dupuis writes  "Every time we forget about how the short and medium term turn into the long term, one day and month and year at a time, one climate-change-related disaster at a time, we are letting ourselves off the hook in using the focus and attention to build longer term solutions”. Global warming and climate disruption are parts of the bigger picture that are contributing to the catastrophe in Alberta. Globally were are now in the 12th month in a row setting temperature records. In the Alberta region, temperatures have been way over normal this spring. To some extent this is an El Nino phenomena but the long term warming is driven by man made climate change. And the warmest place on the planet in relation to normal so far this month is right over northern Alberta. 

It's not only heat, it's the early melting of the snow cover that leaves the land and trees susceptible. Of course fires is nothing new in this part of the world, since boreal forests need to burn and they do from time to time due to natural reasons like lightning. If forests are over protected because there is not enough room to let them burn or they are deemed too valuable for land owners, they will end up like tinder boxes.  

It is unlikely that fossil fuels will drive the economy on a viable planet. Even a country such as Saudi Arabia is starting to see that the fossil fuel era is coming to an end. If we are serious about addressing global warming it will affect us all. Alberta is at the heart of the Canadian tar sands development. Alberta has built it’s economy on oil, but oil prices have dropped and the Alberta government have been forced to cut spending on fire prevention.  

We are all to varying degrees dependant on fossil fuels but some will be more affected. If fossil fuels becomes a stranded asset, it is not the people of Fort McMurray that should take the full responsibility for getting out of the tar sands, it is up to the political leaders of Canada and other countries of the world. Continuing to extract the tar sands will likely lead to more fires in Canada, but the biggest victims will be found in other parts of world, far from media cover, where people will struggle to stay on top of the rising water.  

So we need new stories. We need new fossil free business stories like the ones Elon Musk is telling. We need new political stories, but the field is still wide open here. We need new stories from philosophers, writers, poets, engineers, forest workers and everybody else. For some people, the story needs to come from faith leaders like the Pope or muslim scholars. 

All in all we need stories that combines change, determination and possibilities. If not, the story of today will turn even darker: "Each month as I write these dispatches, I shake my head in disbelief at the rapidity at which anthropogenic climate disruption (ACD) is occurring. It's as though each month I think, "It can't possibly keep happening at this incredible pace.” But it does”. 

I am convinced that the strength and compassion shown to the fire refugees from Alberta can be channeled into a new story. 

Post Script 

Some commenters on social media claim that only Canadians or Albertans should be allowed to discuss the ongoing fires. But climate change and fires is not exclusive to Canada. Also in Russia fires are having a devastating effect on the forests. In Sweden, a forest fire two years ago took 4 months to extinguish, not until the snow fell did the fire finally stop. That was after an unusually warm and dry summer and even here, forest fires are ongoing today. 

 On the personal level, while my carbon footprint still is far from zero, it is going down. That depends on my choice of travel, my use of energy, my food habits, my level of consumption and more. That will not change the world, but it is hard to demand change from others if I am not willing to walk my talk.

We always have Paris - or do we?

This blog post has taken some time to write. I have been hesitating, thinking a lot about from which viewpoint I should address the outcome of the climate negotiations in Pars. Being a dystopic optimist there are of course many ways to comment on both the outcome of COP 21 in Paris and if it really was a game changer for our future climate. Hope or despair, or maybe a bit of both.

For many who have been working with different aspects of global warming; as scientist, policymakers or activist, the looming shadow over Paris was of course the debacle in Copenhagen back in 2009. Therefore, the mere fact that there was a general agreement was something to be celebrated. And it sounded even better when the agreement stipulated that the aim was to keep global temperature increase “well below” 2°C. Also, the fact that we are seeing a remarkable growth in sustainable energy production from wind and solar indicates that the energy transition away from fossil fuels has begun. In part, this is driven by investors beginning to realise that coal and oil are no longer long term solid investments but may instead become stranded assets. That there is no viable future of fossil fuels on a living planet is something even the World Bank har realised and France has decided to stop new oil exploration.

Still, when the Paris euphoria was over, there was not so much to celebrate any more. In reality, the agreement while pointing to a good direction did not include any real solutions and no binding commitments or sanctions for those nations who do not comply with their promises. There is also a clear risk for complacency among politicians; boasting about having reached an agreement but not so willing to work through with actions necessary to change the way we run our societies and energy systems in a more profound way. In choosing between action or shielding themselves to win the next election most politicians will chicken out; sadly there are yet very few leaders in the political sphere. 

This is also clear in the way the refugee crisis due to the wars in Syria, Iraq and Afghanistan has been handled. So far, in Sweden as well as other European countries the “solutions” have been focused on barriers and borders, in a pathetic belief that the problems will go away if refugees are kept outside our countries or the borders of Europe. For a short time we may hide behind our walls, fences and bridges, but then what? Nothing has changed on the ground that will stop people fleeing for their lives.

Last year, 2015 was by a wide margin the warmest year in human recorded history.  2016 has started out even hotter, with January being the hottest month in recorded human history.The warming is not equally distributed over the globe, it is especially hot in the Arctic. 

Data from NASA http://data.giss.nasa.gov/gistemp/

This is having real impact on the Arctic Sea Ice. Todays graph of sea ice extent shows an ominous decline at a time when the ice cover should still be growing. How this will affect climate and weather in the coming year is yet unclear, but it is unlikely to have any good effects. 

Arctic sea ice news http://nsidc.org/arcticseaicenews/

The one thing we know is that it will get even warmer. We are already locked in for more warming, one reason being that the oceans have absorbed most of the extra heat so far. The global temperature increase so far has already had profound effects, despite “only" being 1°C over the pre-industrial baseline. The societal effects of global warming are already here and will increase with time. Climate change has been shown to be a contributor to the Syria crisis and further global warming will drive new refugees from their homes. If rising seawater inundates the Nile delta and causes the collapse of the Egypt breadbasket, what some today call a “flood” of refugees will be a trickle as compared to what will then happen; 60 million refugees worldwide may increase 10-fold or more as sea level rises. 

The year 2100 is far beyond my lifespan, but if I will have grandchildren they are likely to be alive in 2100. What will the future look like then if we do not drastically change the course we are on? It is hard to grasp what will happen in 90 years time and it’s even harder to think about centuries to come. But time will not end by 2100. “Everyone is focused on what happens by 2100. But that’s only 2 generations from today. It’s like: If the world ends in 2100 we’re probably OK!” 

Our actions now will determine the fate for millennia's to come. "Even with climate change limited to 2C by tough emissions cuts, sea level would rise by 25 metres over the next 2,000 years or so and remain there for at least 10,000 years - twice as long as human history". A look at this map shows some of the regions of the world that may become the future Atlantis.

Figure from http://www.nature.com/nclimate/journal/vaop/ncurrent/full/nclimate2923.html

So back to the start of this blog post, am I more pessimistic now after Paris? Yes and no. The reality is even more bleak than most people realise. But there are also more solutions and possibilities available - if we choose to act.  It is not too late change direction. But the necessary solutions will hurt, life and society as we know it will change. 

It is also a question of equity. We often discuss how the burden of carbon reduction should be distributed among nations. But wealth and responsibility for emissions is not equally shared neither between nor within nations. Rich individuals must foot the bill. The richest 1% of Americans, Luxembourgers, Singaporeans and Saudis emit more than 200 tonnes of CO2 per person per year; 2,000 times more than the poorest in Honduras, Rwanda or Malawi.

This discrepancy is also a possibility since 10% of the world population is responsible for about half of the global greenhouse gas emissions. It should be more realistic for richest tenth of the world to cut back on their carbon privileges than to press farmers in developing areas to abstain from the necessities needed to rise out of poverty. It should, but remember that many of us in Sweden belong to this group. Are we willing to  cut back from shopping trips to London and yearly vacations in far away countries?

From http://piketty.pse.ens.fr/files/ChancelPiketty2015.pdf

Looking back at 2015, there is one event that is probably more important than the Paris agreement and that was the adoption of the 17 Sustainable Development Goals by the UN. These goals are valid for all countries and are necessary and valid goals, encompassing all aspects of human life and a sustainable planet. 

But what is the likelihood of our world achieving the 17 goals by 2030 – at both a global and regional level? This is something the Norwegian based organisation DNV has attempted to analyse under the Spaceship Earth heading. It is clear from the figure below that many goals will, at least in parts be met - except inequality and climate change. The question that remains if we can solve ANY of the goals without addressing these two....

Figure in https://brandcentral.dnvgl.com/fileroot6/gallery/DNVGL/files/original/78832c87309143a7be08a7fcbbd78841.pdf

This coming week I look forward to the launch of SDSN-NE, the Sustainable Development Solutions Network Northern Europe. This network is based in Gothenburg and headed jointly by Chalmers and Gothenburg University. The aim is bold, as the figure below shows:

My hope is that the start of SDSN-NE will be an opportunity for our universities to show much more leadership and ASR, Academic Social Responsibility in the huge task that lies ahead of us to steer to world into a more resilient pathway and away from both short and long term calamities. 

PS

Even a blog may have a PS if the news are good enough:) I just saw this graph on the development of sustainable energy in EU. Now a number of countries are already way ahead of their 2020 goals for renewable energy!