When Hell freezes over (V-375)

I have danced tango for many years and in many places, but I have yet to dance tango in Hell. That's despite Hell being well within reach. No, I don't need to go down in the underworld to reach Hell, I just need to go to northwest Norway, since Hell is a small village in the vicinity of Trondheim.

As a coastal location, the climate in Hell is temperate. This is due to what's in laymen's term is known as the Gulf Stream, but more technically is called the AMOC (Atlantic Meridional Overturning Circulation). It's the transport of warm water and thus heat by AMOC that provides northern Scandinavia with a climate much warmer than other locations at the same latitude. Without AMOC, our area of the world would have a climate more like northern Canada, something that would not allow agriculture as we know it. 

For some time now, climate scientist have sounded the alarm about what might happen with the AMOC if global warming continues. And today, the AMOC is changing, thanks to warming oceans, increased rainfall, and melting sea ice. The world as a whole may get much warmer, but a collapse of AMOC would cause temperatures in northern Europe to plunge drastically. Average temperatures in northern Norway and Sweden would be 10°C cooler and winter temperatures would be so low that sea ice could expand down to the British Isles. So goodbye to fisheries in northern Norway! The risk of this development is so severe that last year, a prominent group of climate scientists sent a warning letter to the Nordic Council of ministers. 

Graph from https://amocscenarios.org/ showing increase in sea ice cover after AMOC collapse

A study just published has shown that the risk of reaching a point of no return for the AMOC is real if we continue our current path of greenhouse gas emissions and thus global warming. This could happen already in a few decades, even though a total collapse would likely not happen before the end of this century. So while I will not be around when Hell freezes over, my grandkids may well be. And that's a world I don't want them to live in.

In Sweden, there will be a general election in just over one year, at the time of writing in exactly 375 days. During this parliamentary session, the current rightwing government has been heavily dependant and influenced by an even more extreme rightwing and nationalistic party, the "Sweden Democrats" (SD). As a consequence of having to please an anti-science party like SD in order to remain in power, the government has moved backwards in all areas of climate and environment policies.

• Funding for nature conservation has ben heavily cut and protection of of the few old growth forests remaining has been largely reduced. 
• Emissions from traffic has increased drastically due to new fossil fuel subsidies, while incentives for buying EV's have been eliminated. 
• Development of renewable energy has been been hampered and especially the offshore wind energy has been blocked on both local and national level.

Instead, the government has clung to the one area where these parties have a common view on climate and that is promoting nuclear energy at any cost. And the cost will be high, many hundreds of billions SEK according to the governments own calculation, a cost that will be transferred to Swedish households and enterprises. We know from other European countries that recent attempts to build nuclear energy production has been very slow and extremely costly — if in the end being built at all. A "best case scenario" would be that some nuclear energy is online mid 2030's. But the focus on spending most financial resources on a slow and expensive energy source will mean that funding and investments on renewable energy that can be available much faster will dry out. This in turn will lead to less electricity available at a higher price, directly hindering a necessary transition away from fossil fuels. 

The climate crisis is urgent on so many levels and we need to mobilise on all fronts. I have decided that my personal route of action is to engage in politics. Since 2023 I am a non elected member of the Environment and Climate committee for the city of Gothenburg, representing the Green Party (Miljöpartiet). In the forthcoming election, I aspire to be an elected candidate and I will devote time and energy to accomplish this, but also to ensure that the Green Party gets an increased representation and thus influence over politics at both local and national level.

Getting closer to the edge

Sailing is more than being out on the water. Going somewhere by sailboat takes time and thus allows you to reflect upon where you are heading. You need to choose your destination well, especially when sailing alone. 

This summer I visited one of my favourite places on the Swedish West Coast, a small rocky island at the very edge of the archipelago. It's a beautiful place with smooth granite cliffs from where you can gaze out over the horizon. I have been here several times before, most recently four years ago. There’s only reliable mooring for a few boats, so chances are you will be able to roam the island in solitude. 

 

While the early part of summer in Sweden was warm and sunny, vacation time came with wind and rain. Nothing remarkable for a Swedish summer (at least as they used to be) but in sharp contrast to the bizarre heatwaves happening in so many parts of the world. Heat records were shattered from South American winter to Mediterranean summer.

 

Climate deniers and delayers will of course use a rainy summer to discredit the solid science showing fossil fuel burning as the main culprit behind global warming. And while many part of southern Europe were aflame, tourist from Sweden were still flying to Rhodes even with ashes swirling in the air. But in the real world, the remarks from climate scientist that I have been following for years and even decades were hard to read: 

 

“Oh, shit! We knew this could happen but not so fast and not with such big effects”

 

Even predictions made a year ago now may now be outdated. Now, in mid autumn, we have had an endless row of days with temperatures above previous extremes. Record hot days turned into a record hot July and August, which likely will mean record heat both 2023 and 2024. The oceans are also heating up, with record sea surface temperatures, which is likely one of the factors behind increasing precipitation. This summer might not have been hot in Sweden, but we have had numerous flooding events. 

 

Despite all the numbers showing the accelerating climate change, facts can only tell us so much. To really grasp what is happening, we need to use our emotions. On the other side of the planet, Antarctic sea ice has not grown back as expected during the austral winter. I just learned that the 2022 breeding season of the emperor penguins was a catastrophe, since the ice melted away before the chicks had grown their protective plumage. Thus the young penguins all drowned in the ice cold water. 

 

I feel so much loss and sadness when I read this. I have been to Antarctica on a research expedition. I have walked on the ice, and literally stared into the eyes of penguins. I have stood on icebergs, looking at the thin lines showing each year’s accumulation of snow that has been compressed to ice. To even fathom what a continued melting of Antarctic ice will mean is hard. What happens in Antarctica will not stay there, rising sea levels will reach all of the Earth. 

 

Still, sliding closer to the abyss is no reason to stop fighting for what we love and need to preserve. Every fraction of a degree of global warming avoided matters; it will mean less suffering, fewer deaths and less costs to rebuild and recover. Sadly, some things are already lost. The climate I grew up with, being born at 315 ppm CO2 in the atmosphere no longer exists. 

 

Temperature anomaly in Sweden vs 1961-1990 baseline for Jan-Sep 2023

We, the global community, are travelling on Titanic. Our politicians and leaders are acting like a captain pressing along at full speed (economic growth) oblivious of what lies ahead. 

We are too far along the route to avoid dire consequences. What we can still hope and work for is a transition taking place in relatively calm weather and close to the shore, instead of far off in the middle of the night. 

 

We need hope, but hope is a verb that is built on action, not as individuals but together. Therefore, we need connection to our self and to other people. Above all we need connection to nature; we are inseparable from nature since we are ourselves a part of nature. And nature always bats last…

 

 

 

 

 

 

 

Ett nytt år, ett nytt klimat?

Julen är över, ett nytt år har startat och snart kommer vi att märka att ljusare tider är på väg. I alla fall när det gäller dagsljuset, för både I Sverige och världen är ljuspunkterna få och orosmolnen många. Det gäller särskilt klimatet, där nyårshelgens katastrofala bränder i Boulder, Colorado är ännu en av otaliga varningssignaler. Det borde varit en halv meter snö i Boulder, nu var det istället torka och varma stormvindar som drev på bränderna. I Europa var nyåret rekordvarmt, på många ställen 10-15 °C varmare än normalt.

Som världen ser ut idag är det lätt att drunkna i dåliga nyheter. För egen del har jag sedan länge förlikat mig med att vara en "dystopisk optimist" när det gäller klimatförändringen. Trots allt jag känner till om det skenande klimatet kan jag inte stanna i en katastrofkänsla. Framför allt är det viktigt att tänka att hopp är ett verb och att hoppet skapas med gemensamma krafter. Kali Andersson från Klimatpsykologerna uttrycker det väl när hon skriver i Dagens Nyheter: Minst hälften av det vi gör bör vi göra tillsammans med andra, om vi samtidigt vill skapa hopp. Historiskt sett har stora samhällsförändringar inte skett genom konsumentmakt och individansvar, utan genom aktivt medborgarskap och människoartens expertförmåga: samarbete.

För att vi skall kunna handla och förändra saker tillsammans behöver vi ändå se vilka motkrafter och hinder som finns. Ibland kan kulturen hjälpa oss med det. Jag avslutade julaftonen med att se på film. Men inte några av de klassiska julfilmerna, vare sig feel good med "Livet är underbart" eller "Die Hard" som blivit en svensk jultradition. Istället såg jag "Don't look up" en ny film fylld med både viktigt innehåll och många stjärnskådespelare. (Spoiler alert: vill du inte veta mer om filmen så se den först (via Netflix) och läs vidare sedan, det är den värd!)

Som alla katastroffilmer börjar den med att politiker och makthavare ignorerar vad forskarna varnar för; denna gång en komet på väg rakt mot jorden. Det är en komet lika stor som den som utrotade dinosaurerna, ett direkt hot mot mänsklig civilisation. Men trots forskarnas försök att varna för vad som väntar så trivialiseras hotet av media och förringas av presidenten - tills hon ser en möjlighet att göra detta till en valvinnare genom att "ta strid med kometen". Den kritiska möjligheten att spränga kometen i bitar i god tid innan den kan skada jorden försvinner dock när en "superentreprenör", en karikerad mix av Zuckerberg, Bezos och Musk träder in på banan. Kometen innehåller dyrbara mineraler och det finns pengar att tjäna! Trots all sin optimism misslyckas techentreprenörens quick fix och kometen träffar jorden med de katastrofala följder som forskarna försökt att varna för.

Slutorden från forskarna när marken bokstavligen rämnar under dem är "vi försökte i alla fall". Det är också det budskap som har fått många klimatforskare att så smärtsamt känna igen sig i filmen. Uppenbart har den även gått hem hos publiken eftersom den under julen varit en av de mest strömmade filmerna på Netflix. Däremot är det många filmkritiker som avfärdar filmen som förenklad, övertydlig eller dåligt spelad. Kanske vill de inte se sig själva i spegeln? "But in their dismissals of Don’t Look Up as “shrill,” “bombastic” and “misguided,” sneering mainstream critics are apparently unaware of their resemblance to the characters being satirized in the source material".

Dagens politiker vill gärna tro att de har kontroll och kan bestämma, också över fysik och natur. Att det finns skeenden som de inte har makt över och inte kan förhandlas bort ingår inte i de flesta politikers världsbild. Det opinionsstyrda politiska spelet verkar ha lagt en våt filt över fantasin och möjligheten att föreställa sig att förändringar kan komma som rycker undan mattan för vårt nuvarande sätt att leva. Att en långsam "komet" redan på väg att påverka jorden och inom ett decennium i grunden kan förändra livet för de som lever längs världen kuster är knappast känt bland majoriteten av våra "ledare". Jag tänker på Thwaites-glaciären, eller som den ibland har kallats, "domedagsglaciären" i Antarktis. Den isplugg som hindrar glaciären från att kana ut i havet är nu på väg att rämna, vilket på kort tid kan höja havsvattenninvån med över en halvmeter. I en video från den senaste AGU-konferensen i december beskriver forskarna sakligt och tydligt vad som redan är på väg att hända. Det är en timmes "reality show" som är långt mer skrämmande än någon skräckfilm: Should all West Antarctica’s glaciers ever collapse, there is no coastal city in the world that would not, over time, be swamped at ruinous cost to life and economies.

 

Så var finns då våra möjligheter att skapa hopp? Enbart genom det vi gör, här och nu. Varje insats gör skillnad, men det handlar inte längre om att "förhindra" klimatförändring, för "Climate change is not a future to be prevented; it’s a present to be survived" säger Dan Sherrell.

För att klara att överleva i ett ändrat klimat måste vi balansera uthållighet med snabbhet och att se riktiga möjligheter utan vare sig tokteknikoptimism eller undergångsdepression, menar Dan. Det är en tulipanros som är svår att nå. Samtidigt är en av lärdomarna från "Don't look up" att det vare sig finns några snabba enkla lösningar eller att problemen försvinner om vi blundar. Inget skatteavdrag i världen hjälper när vattnet stiger. Det finns ingen självklarhet i att livsvillkoren på jorden skall tillåta vår typ av civilisation om vi helt ändrar förutsättningarna. Tänk om det är en lycklig slump att livet på jorden ens existerar? Är det då inte värt att ta vara på den lyckliga omständigheten? Chance played a role in determining whether Earth stayed habitable

TBC

PS

Min ambition för 2022 är att blogga mer frekvent så detta är 2022/1. Får se hur långt jag kommer :)

A walk in the park

 The past weekend, on the last sunny summer Sunday afternoon, I had decided to go for a run. But the balmy weather instead inspired me to take a walk in Botaniska, the Gothenburg botanical garden, which is located a mere 2 km from the city centre. Botaniska is embedded in a nature reserve, with a fluid border between the two. I’m glad that I decided for a walk, because it gave some important insights which I would not have been able to pickup, had I as planned been running through the same surroundings.

 

The first insight I got from looking at the explosive colour choreography exhibited by the Dahlia flowerbeds. There, the extraordinary shapes and neon colours made the flowers look “unnatural”, even though they were merely expressing some of natures ability to excel in form and fragrance. Nature itself in the form of bees were intensely attracted to flowers, loading up pollen to bring back to the hive. 

The second insight I got walking along the winding paths in the rock garden. There I could observe a more subdued form of nature, with moss and leafs covering the stones. To see the hidden beauty there, I had to look down, to slow down to take in and appreciate what I saw.

This brings me to my third insight which is intrinsically linked to the Corona time we are living in. To stop the virus from spreading we are trying to give each other physical space and social distance. Therefore, I had to step aside to let others pass and someone else needed to wait for me. This creates a common possibility to slow down, something we should appreciate and keep even when the pandemic has gone away.

As I left Botaniska and ventured out into the nature reserve, I started to see the 30-40 year old manboys on their MTBs, cycling determinedly and with head down through the forest. I wanted to yell at them “Hey, slow down, step off your bike, take of your helmet and be here, instead of speeding to your next goal”. But they kept whisking by.

There are hard times ahead, with the ongoing Corona crisis, the accelerating climate crisis and the political crisis with rise of right wing nationalists. To meet these challenges and prepare for a better and more just world, we have to understand that we need to be in the nature, that we are a part of nature. We need nature to survive as much for our minds as for food. We are still natural biological beings, despite all the technological gadgets we carry around,

Accepting oneself as a being a part of nature will be difficult for those who have been attracted the fake news promoted by some politicians but also to the synthetic and technological world where nature is something to be subdued and conquered. It takes courage to shut down the lights and take a walk in the dark. When I slow down I find new paths and new directions even in this forest where I have been running so many times. I can put away my phone and see the details around me and listen to the silence. 

Nature is now in its recharge time, when both plants and animals are filling up their reserves to sustain the winter and be ready for the coming spring. So while the dwindling evening light and the cooler evenings may make us sad, we should take this as a personal inspiration to recharge mentally and physically. There will be hard fights ahead if we are to keep our civility and our connection to each other.  

Gathering strength for the coming winter also means to be prepared, be mentally as well as physically prepared but also to be organised. To be organised and connected was the core message in a recent @GaslitNation podcast. We need to be prepared, we must not be caught off guard. 

Nature is resilient when given space and time. We need to find our own pauses to be as resilient.

 

 

 

 

 

PS

Thanks to Bar La Lune for good pause environment

Kommentar till en (för)ledare

-->

Det finns mer upplyftande saker att ägna sig åt under en helg än att debattera klimatfördröjare och GPs ledarredaktion, men plikten kallar så @GoranVarmby @HkanBostrm och @GPledare here we go!

För det första är det intressant att fundera över varför GP publicerar Värmbys krönika. Jo, det finns en brasklapp på ledarsidan om att det är krönikörens egna åsikter, men eftersom det står GP fritt att välja vem man vill publicera så tycker rimligen GPs ledarredaktion att detta bidrag tillför något som saknas i debatten. Att gömma sig bakom argumentet ”alla måste få tycka” som anledning till att publicera Värmby blir därför ett högst tveksamt försvar. Anser GP att detta är viktigt så bör det finnas en viss kvalitetskontroll vad gäller innehållet, särskilt när det gäller ett så hett (sic!) ämne som klimatförändring. Att Värmby har arbetat med miljöfrågor och säkert gjort ett gott arbete där innan pensionen gör honom inte automatisk till en auktoritet inom klimatområdet.

Vad skriver då Värmby själv? Ja, han inleder med att erkänna att klimatförändring existerar men påstår sedan att det finns olika uppfattningar och att klimatdebatten drivs med känsloargument. Sedan övergår han till den kända taktiken med cherrypicking, dvs att plocka enstaka händelser ur en komplex bild som stöd för sin sak. Ingen, framför allt inte klimatforskarna, är ovetande om att klimatet har varierat under tidigare geologiska tidsåldrar, så att dra den gamla visan blir rätt tröttsamt. Vad vi pratar om nu och vad som hänt på grund av mänskliga utsläpp sedan industrialiseringens början.

Ser man då på vad Värmby skriver visar sig hål i hans argumentation. Temperaturhöjning är liten och har knappast ändrats skriver han.

”Cirka 85 procent av koldioxiden har släppts ut efter 1940-talet och andra världskriget utan att man ser någon särskilt kraftigare temperaturhöjning än tidigare. Höjningen fortsätter sakta men säkert med i snitt cirka en tiondels grad per decennium”

NASA ger en helt annan bild i deras uppdatering av temperaturen till och med 2019:

” The rate of warming had been almost constant for several decades, at about 0.18°C/decade [DVS dubbelt mot vad Värmby anger], if short-term variability is removed by 132-month (11-year) running mean (Fig. 4). However, data for the past several years suggest that the warming rate may be accelerating. The five warmest years in the GISS record all occur in the past five years, and the 10 warmest years are all in the 21st century”

En sak som Värmby helt försummar är att majoriteten av den temperaturökning som utsläppen av växthusgaser lett till har skett i haven och den värmen har inte försvunnit, bara dolts i djuphaven och återförs till atmosfären ex vid El Nino-event.

Cheng, L., and Coauthors, 2020: Record-setting ocean warmth continued in 2019. Adv. Atmos. Sci., 37(2),

137−142, https://doi.org/10.1007/s00376-020-9283-7.

Dessutom leder uppvärmning av haven vid polerna till att isen på både Grönland och Antarktis smälter, vilket kommer att accelerera havsvattenhöjningen ytterligare. Så här skriver WMO, World Meteorological Organisation, i sin senaste rapport.

En huvudtes i Värmbys text är att vi inte kan lita på IPCC. Här förefaller det som om Värmby vare sig läst eller förstått hur rapporterna produceras. Det är ingen ”tyckarklubb” som sätter ihop IPCCs rapporter, det är forskare som sammanställer vad som publicerats inom den vetenskapliga litteraturen (Det finns för övrigt forskare i Göteborg som har arbetat med IPCC så Värmby kunde lätt ta reda på hur arbetet går till). Däremot sker sedan en politisk jämkning inför slutrapporten. Detta gör att om det är någon kritik som IPCC har fått så är det INTE för överdriven alarmism utan tvärtom att konsensusprocessen lett till att man hela tiden ligger i underkant med sina prognoser, tex när det gäller havsvattenhöjningar.

Mer specifikt lyfter Värmby fram tre vad han kallar ”skandaler” i IPCCs arbete ”Hockeyklubban” 1998, ”Himalaya-skandalen” 2007 och ”Climategate” 2009. Av dess tre är det bara när det gäller Himalaya som det finns ett korn av sanning i det som Värmby skriver, eftersom det i 2007 års IPCC-rapport fanns ett fel i beräkningen av avsmältningen där. Någon ”skandal” var det dock inte.

När det gäller hockyklubban har den för första inget med IPCCs arbete att göra, det var en studie som publicerades och genom att bland annat studera trädringars variation kunde påvisa den snabba ökningen av temperaturen efter industrialismens genombrott. Detta var naturligtvis oroande för de som försökte förneka mänsklig påverkan på klimatet och detta ledda till många attacker mot forskarna som personer. Men det vetenskapliga innehållet i hockeklubban har sedan reproducerats i ett antal studier med olika metoder.

Källa: https://www.climate-lab-book.ac.uk/2020/2019-years/

Climategate var ett tyvärr lyckat försök att sabotera Köpenhamnsmötet 2009, genom att stjäla information från forskares arbetsmaterial och email för att misstänkliggöra vetenskapen som visade på människans ansvar för klimatförändringen. Detta digitala inbrott användes i delar av media och bland lobbyister samt vissa politiker som ”bevis” för att forskarna fabricerade data.

Sakinnehållet i forskarnas email är grundligt analyserat både legat och vetenskapligt och för att ta reda på hur det ligger till med den ”skandalen” skulle Värmby (och GP) inte behöva leta längre än Wikipedia:

”Eight committees investigated the allegations and published reports, finding no evidence of fraud or scientific misconduct. The scientific consensus that global warming is occurring as a result of human activity remained unchanged throughout the investigations” 

Värmby ger sig också på en annan väderkvarn när han går till storms mot klimatmodellernas riktighet och påstår att de överdriver temperaturökningen. Men även detta är grundligt genomlyst inom forskarsamhället:

"We find that climate models published over the past five decades were skillful in predicting subsequent GMST changes, with most models examined showing warming consistent with observations” 

Att vissa, framför allt äldre manliga och inte längre aktiva forskare tycker det är trist att ingen längre lyssnar på dem är tyvärr inte mycket att göra åt, eftersom deras kunskap inte längre är relevant för vad vi idag vet tack vare de stora framsteg som har gjorts inom klimatvetenskapen. Det stämmer helt enkelt inte att det finns en stor osäkerhet bland forskare om hur människors utsläpp påverkar klimatet. I en nyligen sänd debatt i australiensisk TV försökte sig senator Jim Molan på ett liknande sätt att argumentera, genom att tala om att att han har ett ”open mind” när det gäller klimatet. Det är värt att se hur klimatforskaren Michael Mann kommenterade detta.  

Det tragiska med ”tyckartiklar” av den art som Värmby skrivit och som GP publicerat är att de leder till det vi absolut inte har tid med, nämligen att vi diskuterar hur mycket klimatet ändras istället för att driva den omställning till ett fossilfritt samhälle som ALLA länder kommer att behöva göra. Det finns en anledning till att klimat och väderrelaterade risker nu helt dominerar den årliga Global Risk Report från World Economic Forum. Självklart är det viktigt att vi hjälper utvecklingsländer att undvika att följa i våra fotspår av kol och olja. Men även vi i Sverige måste snabbt lämna fossiltiden bakom oss och därför är klimatfördröjare lika skadliga som klimatförnekare. Låter vi klimatnedbrytningen fortsätta så att den ex leder till att global hunger ökar är det naivt att tro att vi skall undvika att drabbas. 

Climate variability and extreme weather events are among the key drivers of the recent rise in global hunger and one of the leading causes of severe food crises.

Slutligen så kan jag tipsa både @GoranVarmby @HkanBostrm och @Gpledare om att det finns utmärkta källor att använda sig av om man nu vill förstå klimatförändringen och inte bara fortsätta tycka, tex Skeptical Science, RealClimate, NASA – eller vilken som helst av alla världens vetenskapsakademier.

PS

Ett par uppgifter som tillkommit:

• Värmby är inte bara fd miljöchef utan även konsult inom området, dvs en icke redovisad intressekonflikt 

• Värmby har också umgåtts i uttalade klimatförnekarkretsar tex senast vid ett möte i Norge 2019

On the edge of the ocean and life as we know it

I have spent every summer of my life on the Swedish west coast; on, in and by the water. Swimming, fishing, then more and more sailing, but sometimes just sitting on the dock watching nothing and everything. 

A long time ago I thought that whatever would happen in the world, the ocean was bigger than anything mankind could affect. I imagined that the vastness of the deep sea was so immense that whatever humans did, this was beyond our reach. I was wrong.

This summer I have been out sailing, revisiting an island in the outermost part of the archipelago that I haven’t seen in decades. On the surface, it was as beautiful as I remembered it. The cliffs were still made from pink granite and the flowers were everywhere, hiding from the wind behind rocks and in crevices. The view of the open sea was breathtaking. Terns, bird that I seldom see nowadays, where fishing in the waters around the island. 

So much beauty and tranquility that it took time to still the mind enough to open up the senses. I needed to immerse my myself in the moment, diving into my soul like I let my body dive into the still water for a morning swim. 

But in the back of my mind, the feeling of almost gratitude of being in such a place was mixed with too much knowledge. So much is happening on and below the surface. The plastic invasion, visible everywhere along the coasts but also invisibly present in both birds and fish. Overfishing has taken its toll and on almost any island you will see signs of the omnipresent oil spills. 

Even more hidden are the slow changes caused by our still increasing emissions of carbon dioxide that are changing the chemistry and life below water. And far beyond my view, the melting ice sheets on Greenland are spilling into the ocean, rising sea levels and creating havoc with both weather and ocean currents.

How to cope? How to handle these mixed feelings, both enjoy the moment and acknowledge the inevitable losses that will occur? Can I embrace and connect; not resign and become numb but transfer these feelings to the courage of resistance? 

These questions seem to be lingering in the minds of everyone that really understands the implications of the climate and biodiversity breakdowns that we are heading into; with knowledge but without understanding. Many have shared their thoughts, among them @MaryHeglar. Her answer was love:

 

 

 

 

 

 

 

 

Of course this is something that some will shy away from and other will try to ridicule. “Love? That’s nothing that will drive growth” they will say. And their will be claims from (mostly) men of power that love is a sign of weakness. But the fights we will need to enter can not be driven by revenge and vengeance only, says Mary Annaise Heglar, we need to find our strength from within and together.  

 

 

 

 

 

So I will try to save the moment on the island in my mind for the coming fall and winter, to use it as a grounding point in order to be ready for the hard work that lies ahead if we are to steer ourselves away from the business as usual disaster path we are on. It will be a hard struggle, overcoming both the fossil fuelled powers and the inertia of those who have not yet realised that nobody will be sheltered if we allow the climate storm to reach its full strength.  

We will need a lot of love to pull this through. 

PS

I made this video a few years ago. Soon the august nights will be dark enough to see the starlight again.

Full movie here