Julen är över, ett nytt år har startat och snart kommer vi att märka att ljusare tider är på väg. I alla fall när det gäller dagsljuset, för både I Sverige och världen är ljuspunkterna få och orosmolnen många. Det gäller särskilt klimatet, där nyårshelgens katastrofala bränder i Boulder, Colorado är ännu en av otaliga varningssignaler. Det borde varit en halv meter snö i Boulder, nu var det istället torka och varma stormvindar som drev på bränderna. I Europa var nyåret rekordvarmt, på många ställen 10-15 °C varmare än normalt.
Som världen ser ut idag är det lätt att drunkna i dåliga nyheter. För egen del har jag sedan länge förlikat mig med att vara en "dystopisk optimist" när det gäller klimatförändringen. Trots allt jag känner till om det skenande klimatet kan jag inte stanna i en katastrofkänsla. Framför allt är det viktigt att tänka att hopp är ett verb och att hoppet skapas med gemensamma krafter. Kali Andersson från Klimatpsykologerna uttrycker det väl när hon skriver i Dagens Nyheter: Minst hälften av det vi gör bör vi göra tillsammans med andra, om vi samtidigt vill skapa hopp. Historiskt sett har stora samhällsförändringar inte skett genom konsumentmakt och individansvar, utan genom aktivt medborgarskap och människoartens expertförmåga: samarbete.
För att vi skall kunna handla och förändra saker tillsammans behöver vi ändå se vilka motkrafter och hinder som finns. Ibland kan kulturen hjälpa oss med det. Jag avslutade julaftonen med att se på film. Men inte några av de klassiska julfilmerna, vare sig feel good med "Livet är underbart" eller "Die Hard" som blivit en svensk jultradition. Istället såg jag "Don't look up" en ny film fylld med både viktigt innehåll och många stjärnskådespelare. (Spoiler alert: vill du inte veta mer om filmen så se den först (via Netflix) och läs vidare sedan, det är den värd!)
Som alla katastroffilmer börjar den med att politiker och makthavare ignorerar vad forskarna varnar för; denna gång en komet på väg rakt mot jorden. Det är en komet lika stor som den som utrotade dinosaurerna, ett direkt hot mot mänsklig civilisation. Men trots forskarnas försök att varna för vad som väntar så trivialiseras hotet av media och förringas av presidenten - tills hon ser en möjlighet att göra detta till en valvinnare genom att "ta strid med kometen". Den kritiska möjligheten att spränga kometen i bitar i god tid innan den kan skada jorden försvinner dock när en "superentreprenör", en karikerad mix av Zuckerberg, Bezos och Musk träder in på banan. Kometen innehåller dyrbara mineraler och det finns pengar att tjäna! Trots all sin optimism misslyckas techentreprenörens quick fix och kometen träffar jorden med de katastrofala följder som forskarna försökt att varna för.
Slutorden från forskarna när marken bokstavligen rämnar under dem är "vi försökte i alla fall". Det är också det budskap som har fått många klimatforskare att så smärtsamt känna igen sig i filmen. Uppenbart har den även gått hem hos publiken eftersom den under julen varit en av de mest strömmade filmerna på Netflix. Däremot är det många filmkritiker som avfärdar filmen som förenklad, övertydlig eller dåligt spelad. Kanske vill de inte se sig själva i spegeln? "But in their dismissals of Don’t Look Up as “shrill,” “bombastic” and “misguided,” sneering mainstream critics are apparently unaware of their resemblance to the characters being satirized in the source material".
Dagens politiker vill gärna tro att de har kontroll och kan bestämma, också över fysik och natur. Att det finns skeenden som de inte har makt över och inte kan förhandlas bort ingår inte i de flesta politikers världsbild. Det opinionsstyrda politiska spelet verkar ha lagt en våt filt över fantasin och möjligheten att föreställa sig att förändringar kan komma som rycker undan mattan för vårt nuvarande sätt att leva. Att en långsam "komet" redan på väg att påverka jorden och inom ett decennium i grunden kan förändra livet för de som lever längs världen kuster är knappast känt bland majoriteten av våra "ledare". Jag tänker på Thwaites-glaciären, eller som den ibland har kallats, "domedagsglaciären" i Antarktis. Den isplugg som hindrar glaciären från att kana ut i havet är nu på väg att rämna, vilket på kort tid kan höja havsvattenninvån med över en halvmeter. I en video från den senaste AGU-konferensen i december beskriver forskarna sakligt och tydligt vad som redan är på väg att hända. Det är en timmes "reality show" som är långt mer skrämmande än någon skräckfilm: Should all West Antarctica’s glaciers ever collapse, there is no coastal city in the world that would not, over time, be swamped at ruinous cost to life and economies.
Så var finns då våra möjligheter att skapa hopp? Enbart genom det vi gör, här och nu. Varje insats gör skillnad, men det handlar inte längre om att "förhindra" klimatförändring, för "Climate change is not a future to be prevented; it’s a present to be survived" säger Dan Sherrell.
För att klara att överleva i ett ändrat klimat måste vi balansera uthållighet med snabbhet och att se riktiga möjligheter utan vare sig tokteknikoptimism eller undergångsdepression, menar Dan. Det är en tulipanros som är svår att nå. Samtidigt är en av lärdomarna från "Don't look up" att det vare sig finns några snabba enkla lösningar eller att problemen försvinner om vi blundar. Inget skatteavdrag i världen hjälper när vattnet stiger. Det finns ingen självklarhet i att livsvillkoren på jorden skall tillåta vår typ av civilisation om vi helt ändrar förutsättningarna. Tänk om det är en lycklig slump att livet på jorden ens existerar? Är det då inte värt att ta vara på den lyckliga omständigheten? Chance played a role in determining whether Earth stayed habitable
TBC
PS
Min ambition för 2022 är att blogga mer frekvent så detta är 2022/1. Får se hur långt jag kommer :)
No comments:
Post a Comment