Trump has made the fight for a liveable climate personal

The past six months have been a tsunami of news from, with and about Donald Trump. The flow of "fake news", invectives and ignorant statements has been so exhaustive that it eventually becomes difficult to get upset about what comes across Trumps lips or is delivered via his tweets. But it is important that we do not let ourselves be normalized by a president who seems to have come to power in a very dubious way and whose admiration for other despots is only matched by his dirty financial business.

It is not possible to say that Trump's destructive policy and attempting to throw the United States back to a bygone era has had any positive impact. But I think that his way of declaring the withdrawal from the Paris agreement has led to something new. The way he did it, by not talking about the climate but instead in a bombastic, ignorant and indifferent way proclaiming "America first" is so trivial and shows so clearly that he's really a toddler and not one of the world's leaders.

Perhaps it was the arrogant way he pronounced the withdrawal, at the same time rejecting the agreement and wanting to renegotiate it to get a better “deal" that seem to have infuriated other world leaders and led them to almost unison  condemnation (Teresa May’s bleak statement is probably due to that she does not have that many friends left). From Macron, who rhetorically elegantly turned Trump's argument against him stating "Make Our Planet Great Again”; to the Vatican state declaring that "Thinking that we need and must rely on coal and oil is like claiming that the Earth is not round” the criticism been massive. India, the EU and China, all have expressed their continued support for the Paris agreement. In equally clearly terms, Trump has been condemned by the media.

It also seem as if Trump's arrogance has personally challenged mayors, governors and industry leaders in the United States. A large number of cities and states, with New York and California in the lead, have already declared that they will both fulfil and exceed the goals of the Paris agreement. Outside the coal industry, there are few companies that stand behind Trump, not even Exxon Mobile. It is one of the things that, in spite of Trumps manoeuvring, gives me hope that the conversion from the fossil society that has started can not be reversed, albeit slowed down.

Thanks to Trump, we now also need to make climate a very personal matter. It is obvious that we will not be able to change the path we are as quickly as needed solely by relying on international agreements or overall political statements. Therefore, it is a sign of the times when people begin to take personal responsibility for our climate and “walk the talk" by declaring that they will refrain from air travel. It is as clear an example as becoming a vegetarian for environmental reasons, but ceasing air travel seems to be very difficult and provocative in our part of the world. This is partly due to the fact that fast and comfortable trains (including sleeper train) are not yet widely available. It is usually more expensive and more difficult to catch the train. But someone has to take the lead in order for politicians to dare to change the course, and for this they should be honoured and not ridiculed.

Hopefully, Trump's attempt to fool the world and his crazy belief in building a future on coal can invigorate  both citizens and politicians to a rapid switch to a climate-neutral society. In order for this to happen, we need to think about both what we personally can influence and how we make it clear to hesitant politicians that we are prepared for change. The conversion to a carbon neutral society will not be easy nor free. This will be a challenge for politicians who like to promise reforms now, rather than talking about hard work and long-term issues beyond next term. Perhaps this task will be easier to take on, if it simultaneously becomes a battle against everything represented by a demagogue and fake player like Trump. 

Trump har gjort klimatet till en personlig fråga

Det senaste halvåret har varit en tsunami av nyheter från, med och om Donald Trump. Flödet av “fake news”, elaka påhopp och okunniga uttalanden har varit så utmattande att det till slut blivit svårt att bli upprörd över vad som kommer över Trumps läppar eller levereras via hans tweets. Men det är viktigt att vi inte låter oss normaliseras av en president som förefaller ha kommit till makten med skumma metoder och vars beundran för andra despoter bara matchas av hans smutsiga ekonomiska affärer. 

Det går inte att säga att Trumps destruktiva politik och försök att kasta USA tillbaka till en svunnen tid har haft något gott med sig. Men hans sätt att deklarera sitt utträde ur Parisavtalet tror jag har lett till något nytt. Sättet att göra det, att inte prata om klimatet utan att på samma gång bombastiskt, okunnigt och inställsamt bara prata om "America first" är så trivialt och visar så tydligt på att han verkligen är ett barn i trotsåldern och inte en bland världen ledare. 

Kanske var det just det arroganta sättet som han uttalade utträdet, där han på samma gång förkastade avtalet och ville förhandla om det på sina villkor som verkar att ha fått världens övriga ledare att i det närmaste unisont fördöma honom (Att Teresa May inte är lika tydlig i sin kritik beror nog mest på att hon inte har så många vänner kvar i övrigt). Från Macron, som retoriskt elegant vände Trumps argument mot honom med sitt “Make our Planet great again” till Vatikanstatens uttalande om att “Thinking that we need and must rely on coal and oil is like claiming that the Earth is not round” har kritiken varit massiv. Indien, EU och Kina, alla har uttalat sitt fortsatta stöd för Parisavtalet. Lika tydligt har media fördömt honom.

l 

De verkar också som om Trumps arrogans har personligen utmanat borgmästare, guvernörer och industriledare i USA.  Ett stort antal städer och delstater, med New York och Kalifornien i spetsen har redan deklarerat att de kommer att både hålla och överskrida målen i Parisavtalet. Utanför kolindustrin finns det få företag som ställer sig bakom Trump, inte ens Exxon Mobile. Det är en av de saker som trots allt ger hopp om att den omställning bort från fossilsamhället som har startat inte kan vändas, om än bromsas. 

Tack vare Trump behöver vi nu också göra klimatet till en högst personlig fråga. Det är uppenbart att vi inte kommer att kunna vända utvecklingen så snabbt som behövs enbart genom att lita till internationella avtal eller övergripande politiska överenskommelser. Därför är det ett tecken i tiden när människor börjar ta personligt ansvar för vårt klimat och göra handling av ord genom att deklarera att de kommer att avstå från flygresor. Det är lika mycket av ett exempel som att bli vegetarian av miljöskäl, men just flygresor verkar vara något av de svåraste och mest provocerande att avstå från i vår del av världen. Delvis beror det på att snabba och bekväma tåg (inklusive nattåg) ännu inte är allmänt tillgängligt, just nu är det oftast både dyrare och besvärligare att ta tåget. Men några måste gå före för att politikerna skall våga lägga om kursen och det skall de hyllas för och inte ifrågasättas. 

Förhoppningvis kan Trumps försök att idiotförklara omvärlden och hans galna tro att det går att bygga en framtid på kol skapa ett engagemang hos både medborgare och politiker som gör att vi tillräckligt snabbt ställer om till ett klimatneutralt samhälle. För att det skall ske behöver vi också var och en fundera över både vad vi själva kan påverka och hur vi gör det tydligt för tvehågsna politiker att vi är beredda till förändring. Omställningen kommer inte att bli vare sig lätt eller gratis och bara det blir en utmaning för politiker som gärna vill lova mer nu, snarare än att prata om hårt arbete och långsiktighet. Kanske kan det kan vara lättare att ta sig an den uppgiften om det samtidigt blir en kamp mot allt som representeras av en demagog och falskspelare som Trump. 

Nattliga tankar vid det stigande havet

Det är till kusten och havet som jag söker mig för att ladda batterierna. Där kan tystnaden fortfarande fyllas enbart med naturliga ljud, stilla vågskvalp, fågelsång eller måsars stilla skrän. När skymningen faller blir det också riktigt mörkt; på avstånd lyser enstaka hus som lyktor i dunklet. Tystnad och mörker ger plats och tid till att reflektera och tänka.

Jag har varit vid denna strand i hela mitt liv, sett hur år och årstider förändrar bilden. På ytan ser det mesta ut som vanligt och en tillfällig besökare skulle knappast lägga märke något ovanligt. Men för mig som har varit här så länge är det tydligt vad som hänt. Vattnet är grumligare, ålgräset glesare och fiskarna färre. När jag var barn och vadade på grunt vatten spratt det ofta till av en liten sandskädda som for iväg undan mina fötter. Nu är det många år sedan jag var med om det.

Det lömska med det experiment vi nu utför med vår planet är att vi ser så lite fast förändringen sker allt fortare. “Mannaminnet” är kort, vi behöver knyta våra hågkomster till bilder och berättelser för att förstå vad vad som händer. Vår svårighet att se förändringen på nära håll gör också att vi lätt missar vad som händer i stort. För oss i Sverige är det också fortfarande så att det mesta och det värsta händer bortom vår horisont. Men även det som händer utom synhåll kommer att drabba oss, det finns inga gränser som håller klimatförändringarna borta.

Arktis är det område i världen där förändringarna i negativ riktning går snabbast. Just idag är det 10-15°C varmare än normalt över Grönland. Istäcket i Arktis blir glesare och tunnare, nya bottenrekord slås hela tiden. Det drabbar hela norra halvklotet, Arktis är vår termostat som reglerar både temperatur och väder. Riktigt vad som kommer att hända den dagen Arktis blir isfritt kan vi inte förutsäga men det finns ingen anledning att hoppas på det bästa. De analyser som börjar komma kring kostnaderna för ett sönderfallande klimat i Arktis hamnar på allt mer svindlande belopp.

Arktiska rådet, som professor Johan Rockström beskriver som ”en av de mest konservativa” aktörer han känner till, skriver i en färsk rapport att jorden står inför potentiella oåterkalleliga tröskeleffekter på Arktis. Om Arktis smälter bort och kollapsar skulle det, enligt Rockström, drabba finanssystemet med en nota i storleksordningen 800 biljoner kronor. En obegriplig summa, storleksordningen Sveriges BNP under 200 år. Kanske är det ändå först när vi börjar se kostnaderna som vi börjar handla.

I Sverige har vi sett oss själva som föregångare när det gäller att vrida samhället i mer klimatvänligt riktning. Vi har hävdat att vi har lyckats bryta kopplingen mellan ekonomi och utsläpp, att det går att bygga välstånd och ändå fortsätta leva rätt mycket som förut. Men de senaste siffrorna från SCB pekar på att detta inte stämmer, att vi har lurat oss själva och låtit oss invaggas i belåtet självbedrägeri. Det är framför allt transporterna på väg och med flyg som har ökat, detta samtidigt som politiker och påtryckningsgrupper vildsint har stridit mot en flygskatt.

Tyvärr är siffrorna trots sitt allvarliga budskap ändå förskönade eftersom de inte tar med utsläppen från importerade konsumtion eller vad vi gör i andra länder under de alltför många utlandsresor som vi gör. Kalla fakta är att vi som tillhör de 10 rikaste % i världen (dvs så gott som alla svenskar) står för 50% av utsläpp världens utsläpp. Skulle den rikaste tiondelen av världen sänka sig ned till hur en genomsnittligt EU-medborgare lever skulle direkt en tredjedelen av klimatutsläppen försvinna. Det finns alltså ingen chans att klara klimatet om vi fortsätter leva som vi gör. Den insikten har än så länge nått ganska få och det är inget som politiker ännu vågar formulera.

Sedan finns förstås de som lever som "the one percent". Då och då dimper det ned ett magasin i min brevlåda. Ja, det ser ut som ett elegant magasin med fokus på boende, inredning och stil, men i verkligheten är det en förklädd reklambroschyr. Det pompösa namnet på denna publikation är “World of ESNY” där akronymen ESNY står för Eklund Stockholm New York. Avsändare är Fredrik Eklund, författare till boken “The Sell” och tydligen en så kallad stjärnmäklare på Manhattan. World of ESNY handlar i stor utsträckning just om “sälj”, att sälja en livsstil som innefattar dyra våningar, dyra varor och snabba resor till jordens alla hörn. Det är som om Fredrik Eklund aldrig hade hört talats om Superstorm Sandy som drabbade New York för fem år sedan. Nästa superstorm kan mycket väl få botten går ur marknaden för dyra våningar när vågorna återigen slår in över Manhattan. Ju mer Fredrik säljer, desto fortare kommer det att gå.  

Ofta sägs att motivationen till att leva klimatsmart ökar om vi lyfter fram fördelarna med ett klimatvänligt samhälle och affärsmöjligheterna med ett mer miljövänligt samhälle. Mantrat är att det skall vara lätt att göra rätt, även när det gäller stora och komplexa frågor som den globala klimatförändringen. Och det finns visst fog för detta, i både forskning och publicerade analyser som tex Espen Stoknes bok What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming.

Ett annat exempel beskrevs i ett av vårens avsnitt i den i övrigt utmärkta Klimatpodden där många viktiga berättelser om klimatarbetet har presenterats (disclaimer jag var först att bli intervjuad). Men när jag lyssnade till avsnittet om klimatpsykologi var det något som gnagde i mig. Att rädsla för förändring kan hindra oss är en sak, men det perspektiv som saknades vad makt och pengar, just det som faktiskt förenar Trump och Putin. Deras makt och inflytande bygger i stor utsträckning på fossila bränslen; skulle de aktivt ta itu med det skenande klimatet skulle de snabbt underminera sin egen maktbas. Med Martin Hedbergs ord: Det brinner i bastun och de högljudda fyllona vid dörren har fortfarande för mycket att säga till om.

Kanske har vi kommit till vägs ände både när det gäller att se möjligheterna med grön omställning och att bygga den på individuella val. Vi närmar oss brytpunkter med effekter som vi inte kan inte förutse. Det finns alla anledning till att vara rädd, som Ulla Björksten på vetenskapsradion säger i denna korta reflektion. Om inte det positiva tänkande kan rädda oss är det dags för en ny strategi, med “radikal pessimism” som ledstjärna för att vi skall kunna arbeta snabbt och målmedvetet. Hotet är klart och tydligt, vi har levt långt över våra tillgångar och vår beredskap är inte god. Det skenande klimatet innebär utmaningar som liknar en sorts krigssituation, något som både Pentagon och NATO har förstått. 

Radikal pessimism är inte att ge upp, det är att våga se allvaret i det som är på väg hända och inte hela tiden leta efter billiga utvägar som kostar oss dyrt. Och att i en tid av stora utmaningar våga se förbi skränande populister och fega nationalister som tror att vi kan rädda oss bakom gamla nationsgränser. Vi behöver absolut bättre ledare, men vi får inte bättre ledare om vi själva beter oss som lättledda får, villiga att ersätta framtiden för oss själva och våra barn med förströelse och konsumtion. Till det behövs också en annan ekonomisk modell, kanske i form av Kate Raworth's "The Doughnut".