When Hell freezes over (V-375)

I have danced tango for many years and in many places, but I have yet to dance tango in Hell. That's despite Hell being well within reach. No, I don't need to go down in the underworld to reach Hell, I just need to go to northwest Norway, since Hell is a small village in the vicinity of Trondheim.

As a coastal location, the climate in Hell is temperate. This is due to what's in laymen's term is known as the Gulf Stream, but more technically is called the AMOC (Atlantic Meridional Overturning Circulation). It's the transport of warm water and thus heat by AMOC that provides northern Scandinavia with a climate much warmer than other locations at the same latitude. Without AMOC, our area of the world would have a climate more like northern Canada, something that would not allow agriculture as we know it. 

For some time now, climate scientist have sounded the alarm about what might happen with the AMOC if global warming continues. And today, the AMOC is changing, thanks to warming oceans, increased rainfall, and melting sea ice. The world as a whole may get much warmer, but a collapse of AMOC would cause temperatures in northern Europe to plunge drastically. Average temperatures in northern Norway and Sweden would be 10°C cooler and winter temperatures would be so low that sea ice could expand down to the British Isles. So goodbye to fisheries in northern Norway! The risk of this development is so severe that last year, a prominent group of climate scientists sent a warning letter to the Nordic Council of ministers. 

Graph from https://amocscenarios.org/ showing increase in sea ice cover after AMOC collapse

A study just published has shown that the risk of reaching a point of no return for the AMOC is real if we continue our current path of greenhouse gas emissions and thus global warming. This could happen already in a few decades, even though a total collapse would likely not happen before the end of this century. So while I will not be around when Hell freezes over, my grandkids may well be. And that's a world I don't want them to live in.

In Sweden, there will be a general election in just over one year, at the time of writing in exactly 375 days. During this parliamentary session, the current rightwing government has been heavily dependant and influenced by an even more extreme rightwing and nationalistic party, the "Sweden Democrats" (SD). As a consequence of having to please an anti-science party like SD in order to remain in power, the government has moved backwards in all areas of climate and environment policies.

• Funding for nature conservation has ben heavily cut and protection of of the few old growth forests remaining has been largely reduced. 
• Emissions from traffic has increased drastically due to new fossil fuel subsidies, while incentives for buying EV's have been eliminated. 
• Development of renewable energy has been been hampered and especially the offshore wind energy has been blocked on both local and national level.

Instead, the government has clung to the one area where these parties have a common view on climate and that is promoting nuclear energy at any cost. And the cost will be high, many hundreds of billions SEK according to the governments own calculation, a cost that will be transferred to Swedish households and enterprises. We know from other European countries that recent attempts to build nuclear energy production has been very slow and extremely costly — if in the end being built at all. A "best case scenario" would be that some nuclear energy is online mid 2030's. But the focus on spending most financial resources on a slow and expensive energy source will mean that funding and investments on renewable energy that can be available much faster will dry out. This in turn will lead to less electricity available at a higher price, directly hindering a necessary transition away from fossil fuels. 

The climate crisis is urgent on so many levels and we need to mobilise on all fronts. I have decided that my personal route of action is to engage in politics. Since 2023 I am a non elected member of the Environment and Climate committee for the city of Gothenburg, representing the Green Party (Miljöpartiet). In the forthcoming election, I aspire to be an elected candidate and I will devote time and energy to accomplish this, but also to ensure that the Green Party gets an increased representation and thus influence over politics at both local and national level.

Hur frisk kan jag vara på en sjuk planet? (V-386)

Det har varit sommar och semester, tid för avkoppling och ledighet. Det behövs i en tid av krig och konflikter runt om i världen. Vi, eller snarare våra så kallade ledare, är också i konflikt med planeten, en part som ingen kan vinna över. Högsommarvärmen som de flesta svenskar jublade över blev på andra håll brutal hetta, med temperaturer som stundtals översteg 50°C. Sydeuropa brann och fortsätter brinna som aldrig förr.

Hetta skördar också mänsklig liv. Värmeslag och hjärtproblem drabbar den som är ovan vid hettan. Långvarigt utomhusarbete och för lite dryck har skapat en epidemi av njursjukdomar i länder där människor arbetar hårt med odling av mat för vår konsumtion av exotiska frukter och grönsaker. Deras vatten används för vår njutning. 

Detta var en insikt under konferensen "Planetary Health - connecting the dots" som jag i våras deltog i. Vi i är på väg att lämna "livets korridor", berättade Johan Rockström, den period under de senaste ca 10,000 åren då temperaturen varit unikt stabil. Den tid då människan har lärt sig att bruka jorden och bygga civilisationer. 

Klimatförändringen påverkar även vår biologiska ålder, sliter på våra kroppar när vi till exempel inte får nattlig svalka under sömnen. Som individ och på det personliga planet finns det saker att göra för att hålla igen det biologiska åldrandet. Mat, meditation och motion hjälper en bit på väg. Men det finns en gräns vad vi kan motverka som individer när planeten är sjuk. Det räcker inte att bara ta hand som sig själv eller den närmsta familjen.

Så vad göra och hur gå från kunskap och insikt till handling? Tre saker brukar ledande klimatforskare lyfta fram: Minska de utsläpp vi har möjlighet att påverka i vårt dagliga liv, prata om det och framför allt rösta på politiker som har en vision om framtiden och vill åstadkomma förändring. 

Det är nu drygt ett år kvar till nästa val i Sverige, när detta skrivs närmare bestämt 386 dagar. En stark miljöopinion som gör aktioner och genomför protester är nödvändig, men det behövs politiker på alla nivåer som kan göra verklighet av visionerna. Det därför jag själv har valt att gå in i politiken och ta med mig de erfarenheter och kunskaper jag tillägnat mig under ett långt yrkesliv. Just nu innebär det att jag sitter som fritidspolitiker i Miljö- och Klimatnämnden i Göteborg. Förändring och omställning är inte något vi kan lämna till kommande generationer. Med barn och barnbarn är det mitt ansvar att ge dem en bättre framtid. 

Mer om detta framöver. 

Ur spår är tågen och politiken

Dagarna efter nyåret 2025 var inte de bästa för tågtrafiken i Sverige. I södra delarna av landet tvärstannade trafiken när det blev is på kontaktledningarna. I norr slog kylan till och nattågen ställdes in. Däremellan var det några "vanliga" signal och elfel som ställde trafiken. 

Att det blir snö och is under vintern i Sverige kommer att vara fortsatt normalt, även i tider av ändrat klimat. Det kan till och med bli värre, fler tillfällen då temperaturen snabbt svänger kring nollstrecket med isbildning som följd. 

Det är lätt att raljera över ett tågsystem där Trafikverkets inhyrda servicebolag tvingas använda personal som med handkraft och hammare knackar bort isen från kontaktledningarna. Vad det visar är ett tågsystem som är bristfälligt underhållet, överutnyttjat och underinvesterat. Detta samtidigt som allt fler vill åka tåg, både av klimatskäl och för att det är ett snabbt och effektivt sätt att resa - när det fungerar väl. Min egen resa denna trettonhelg med nattåget från Luleå till Stockholm blev 4 timmar försenat när ett trasigt lok stod i vägen för vårt tåg. Mitt minne av de otagliga tågresorna mellan Göteborg och Boden under lumpen är att "det var bättre förr".   

I klimatkristider är omställning till ett fossilfritt samhälle beroende av effektiva och pålitliga järnvägstransporter av både människor och gods. I det läget har den SD-ledda högerregeringen gjort vad de kunnat för att hålla oss fast i forntiden med sänkta bränslepriser och avbrutna satsningar på snabbare tåg. Istället pratar man om orealistiska visioner av elflyg, trots att flygbranschen själv allt mer backar från den bilden och elflyg mer verkar bli lyxtaxi till flygplatsen. Det "alternativa bränsle" som regeringen så gärna pratar om kommer också att väsentligt höja priset på en flygbiljett. Regeringen håller också desperat fast vid Bromma flygplats, trots att den nu bara har något enstaka reguljärflyg om dagen. 

När det gäller elektrifiering av biltrafiken har regeringens politik lett till färre elbilar och ökade utsläpp. Samtidigt har Kina nått 50% elbilar i nyregistrering och är på väg passera peak oil. Det är goda nyheter för klimatet men dåliga nyheter för oljestinna skurkstater som Ryssland och  Saudiarabien. Det är svårförståeligt att en regering som ofta pratar om säkerhet blundar för att vi fortsätter finansiera Rysslands krig. Men även socialdemokraterna har ett ansvar i att det ser ut som det gör; deras satsningar på järnvägen verkar mera ha varit en förhandlingsfråga med Miljöpartiet än ett genuint intresse av att bygga ny järnväg. 

Så vad göra? Här är några saker som jag skulle vilja se.

Bryt isär Trafikverket och återskapa Banverket

Det är tydligt att de fördelar som man hävdade skulle komma med en sammanslagning av Banverket och Vägverket inte har realiserats. Trafikverket verkar mer ha blivit en lobbyorganisation för biltrafiken och har regelbundet kommit med felaktiga och överdrivna prognoser för vägtrafiken. Dessutom så är det svårt att påstå att Trafikverket är en väl fungerande organisation, med tanke på debaclen kring upphandlingen av Västlänken i Göteborg eller snökaoset i Skåne den gångna vintern. Vi behöver ett Banverk som kan prioritera tågtrafiken!

Ge det nya Banverket resurser att verkligen sköta underhållet

Regeringen hävdar att Trafikverket saknar resurser för att kunna underhålla och bygga mer järnväg. Då är det väl lämpligt att bygga en organisation som klarar uppdraget. I det ligger att ge direktiv om att använda bästa teknik och inte billigaste leverantör. Om Banverket 2.0 saknar personal så finns det alla skäl att utbilda och rekrytera. Pengar finns, om man prioriterar rätt. Jag skulle gärna byta ut RUT och ROT mot satsningar på bättre järnvägar. Det känns som en rimligare användning av skattemedel än onödiga renoveringar av bostadsrätter och städhjälp till människor som har mer pengar än tid.

Bygg nya spår

Om det när något som kaoset kring Laxå visar så är det att det fler och bättre spår. De långt gångna planers som fanns på nya stambanor mellan Göteborg och Stockholm via Jönköping kastade Tidölaget direkt i papperskorgen. Det är inte rimligt att det skall ta flera decennier att bygga nya spår, när många andra länder kan göra det på kortare tid. Ibland vill regeringen skynda på och köra snabbspår när det gäller tillstånd. För ett robust samhälle kan fungerande järnvägar vara väl så viktiga som försvarsanläggningar. Det kan vi lära oss av Ukraina, där tågen har fortsatt att fungera under Rysslands anfallskrig.

Så sammanfattningsvis, järnvägspolitiken har spårat ur, vi behöver växla om och se till att andra politiker får ansvar framöver. 

PS

Och inget av detta kommer att ske om den nuvarande högerregeringen får fortsätta efter valet 2026. Så det gäller att både få en ny regering som tar järnvägens behov på allvar och att arbeta via intresseorganisationer som tex Resenärerna.

10 dagar till valet - Vad kostar det att vara liberal?

Inför årets val avundas jag inte de som betraktar sig som liberala i själ och övertygelse mer än partinamn. De har ingen lätt situation idag, när Liberalerna leds av en korvgubbe vars trevliga och lite ruffiga Boris Johnson-framtoning skall dölja att partiet ställer sig bakom en högerregering mer eller mindre öppet styrd av Sverigedemokraterna.

Utöver vad det kostar att vara liberal i själen så kan man undra vad det kostar att köpa en liberal, efter det att TV4 Kalla Fakta avslöjat att Liberalerna var ett av de partier som var villiga att kringgå lagen för att kunna ta emot pengar utan att givarnas namn skulle synas. Vilka gentjänster var man villiga att ge? Jag är glad över att Miljöparitet liksom Centerpartiet och Vänsterpartiet stod emot den lockelsen.

Trots denna blamage är det ändå viljan att spela bort sina politiska ideal för både kortsiktig och osäker vinning det stora frågetecknet kring Liberalerna. Jonas Gardell kräver i Expressen svar från M, L och KD:

Så jag vänder mig i stället till Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna.

Hur har ni mage, Ulf Kristersson, Johan Pehrson och Ebba Busch att samarbeta med dem? Och samtidigt gå i en Pride-parad för bara några veckor sedan. Jag äcklas av er, alla tre.

Jo, jag förstår att ni kommer säga att detta kommer ni aldrig gå med på, detta får stå för SD, detta kan ni stoppa, mota i grind, tämja.

Men det är inte sant. Ni göder monstret.

Specifikt ställer Gardell frågan till Johan Pehrsson: 

 

Och jag vill veta Johan Pehrson, kan Åkesson fortfarande lita på er liberaler? Ditt parti stammar ur frikyrkorörelsen. Folkpartiet var mammas, mormors och alla mina baptistsläktingars parti. Hur ska du kunna se dem i ögonen och säga att du svek allt vad partiet någonsin kämpat för och stått för?

Det finns anständiga och tänkande liberaler, personer som jag känner och respekterar och som på kommunal och regional nivå gör ett gott arbete. Men på riksnivå finns inte det partiet längre. För den liberal som vill se sig själv i ögonen efter 11 september så finns några få val kvar. Man kan välja att rösta på Centerna om de ekonomiska frågorna och skolpolitiken är de viktigaste. Bengt Westerberg, den tidigare Folkpartiledaren, har offentligt deklarera sitt stöd för Centerpartiet. Man kan rösta på Miljöpartiet om klimat och miljö är vad man prioriterar (vilket också var ett alternativ för Bengt W). Eller rösta blankt om något av de alternativen känns för svåra. Att rösta för den nuvarande taktikledaren Johan Pehrssons väg är att fullt medvetet öppna för en illiberal ungersk utveckling i Sverige.

Så, du som kallar dig liberal - vilket blir ditt val inför "nine-eleven"?

En usel valrörelse och ett genomtänkt val

Idag är det två veckor kvar till valet.  Allt pekar på att det kommer att bli mycket jämnt när man delar upp partierna i två block och utgången av valet kan avgöras av några tusen röster. Det har varit en bisarr valrörelse, med få konstruktiva förslag och många påhopp och mycket upprepande av samma talepunkter. Det är som det som händer runt om i världen inte lyckas tränga igenom i debatten och det gäller särskilt klimatfrågan.  I dagarna kom en debattartikel där forskare och anställda vid Sveriges universitet uttryckte sin förtvivlan över årets valrörelse. Efter att ha lyssnat på lördagens klimatdebatt i P1 är det lätt att hålla med forskarna. De flesta partier pratade med stora ord om det som kanske kan ske om 10-15 år, för kärnkraftverk byggs inte inom en mandatperiod. På frågan vad vi skall göra idag, om två veckor eller nästa år fanns få förslag (med undantag för Mp och C).

Jag har detta år valt att ställa upp som kandidat till riksdagen för Miljöpartiet. Klimatet är förstås huvudanledningen. Men efter att ha pratat med vänner som våndas över vad de skall välja så tror jag det är rimligt att redovisa hur min valkompass ser ut. Eftersom jag har en forskarbakgrund så är det viktigt att inte bara tycka utan även ha en grund för mina åsikter. Förutom möjligen partisekreterare tror jag inte någon kan hävda att ett parti har den bästa lösningen på allt.

Om jag utgår från mina värderingar och människosyn blir ändå den första prioriteringen att se till att SD inte kommer i närheten av makten. Den senaste veckan har vi fått ännu flera exempel på vad som döljer sig bakom SD's fasad. Att SD grundades av personer med nynazistiska ideal har till och med deras egen vitbok visat. Men hela tiden avslöjas nya företrädare för SD med högerextrema åsikter. Av de kandidater från riksdagspartierna som kopplas till nazism och högerextremism står en stor majoritet – tre fjärdedelar – på Sverigedemokraternas listor. Att organiserade trollfabriker som sprider desinformation och hat mot andra politiker kan få livsfarliga konsekvenser blev tydligt när det blev känt att Annie Lööf var en tänkt måltavla för mördaren i Almedalen. Jag vill ge Annie Lööf och Centerpartiet en eloge för att modet att stå upp mot SD trots hat och hot.

Ett självklart nej till SD gör att även en röst även på M och KD blir helt omöjlig, eftersom dessa partier har lagt sig platt till marken för att kunna säkra stöd för en regering ledd av Ulf Kristersson. Nu verkar dock denna taktik ha lyckats allt för bra, eftersom SD i flera nya opinionsundersökningar nu är större än M. Det betyder att det är inte självklart att Ulf K får leda en ny regering vid en eventuell valvinst och även om så blir fallet sitter han helt i knät på SD. En svag statsminister som är beroende av ett nationalistiskt och högerradikalt part luktar väl mycket 30-tal.

Även Liberalerna faller bort. Det fanns en gång ett Folkparti som även jag en gång lagt min röst på men det partiet finns inte längre. Liberalernas nya taktikledare Johan Pehrsson gör allt för att få vara med i Uffes gäng, trots det uppenbara förakt som han möts av från SD och tydliga misstro från M och KD. Liberalernas stolta ord om att de inte skulle släppa fram en regering där SD ingår har liten tyngd. Det finns kloka liberaler på det lokala planet men i rikspolitiken har de abdikerat. Det är sorgligt att se.

 

Efter att Miljöpartiet lämnade regeringen har det blivit tydligt att socialdemokraterna inte vågar ta konsekvenserna av det man säger om klimat och miljö. Det gröna folkhemmet får stå tillbaka för en politik där ministrar älskar gruvor. Omställning av industrin är viktig, men att en verklig omställning kommer att påverka även våra individuella liv kommer Magdalena Andersson behöva hantera om hon får fortsatt förtroende som statsminister.

Utöver klimat, demokrati och regeringsfrågan finns förstås andra viktiga frågor. För även om jag prioriterar klimat så går det inte att bortse från andra ämnen också behöver hanteras. Försvar och säkerhet är ett sådant område som också hänger intimt samman med klimatet, eftersom ett ändrat klimat ökar risken för konflikter, inte minst om mat och vatten. Rysslands anfall på Ukraina visar också tydligt att de regimer och företag som är beroende av intäkter från kol, olja och gas kommer att slåss hårt för sina intressen. Ryssland lägger hellre Ukraina i ruiner och saboterar det globala klimatet än att sluta med att sälja fossila bränslen. Därför är det nödvändigt att sätta stopp för Rysslands krig och i dagsläget betyder det att stötta även med vapen. På den punkten visade Vänsterpartiet att man inte riktigt förstått vad krävs med sin tvekan att stötta Ukraina. Att V dessutom har övergett delar av sin klimatpolitik för att subventionera diesel gör inte saken bättre.

Skolpolitik är en annan fråga som inte har fått tillräckligt med plats i valrörelsen. Det räcker inte att orda om "frihet att välja" när konsekvenserna av Sveriges unika experiment med marknadsskolor blir att ojämlikheten ökar och makten över skolan flyttas från det allmänna till bolag där även många har utländska ägare. Här har Centerpartiet fortfarande en läxa att göra, deras fokus ligger allt för mycket på äganderätt och det gäller även deras skogspolitik där rätten att skövla biologisk mångfald får stå över ansvaret att vårda miljön.

Så då återstod för mig Miljöpartiet och det är anledningen till att jag valt att kandidera för Mp. Det betyder inte att jag är nöjd och belåten med allt som Mp för fram. Det finns lokala företrädare ex i Stockholm som allt för mycket har fastnat i New Public Managment och säljer ut skolor för kortsiktiga vinster. När det gäller brott och straff har det varit en nästan entydig kör som förordat hårdare straff och mer poliser som en lösning på alla problem. Här har Miljöpartiet en stark företrädare i Martin Marmgren som själv är polis och vill se en balans mellan förebyggande arbete och straff.

 

 

Så tillbaka till där jag började: Huvudfrågorna för mig i detta val är ändå 1) att se till att Sverige *inte* får en regering dominerad av SD och 2) ge förutsättningar för en klimatpolitik som är i närheten av det som krävs för att klara ett stabilt klimat. De hänger dessutom ihop, SD är fortfarande det enda parti som i grunden förnekar att klimatförändringen är ett problem, vilket är galet med tanke på att ett ändrat klimat kommer att skapa långt fler flyktingar i världen. Når vi 1 finns fortfarande ingen garanti för 2, där kommer det att krävas både långt modigare politiker och en stark opinion som trycker på politiken. Alla behöver viu förstå hur mycket värre problemen med allt från extremväder till sviktande livsmedelsproduktion kommer att bli om vi blundar och väntar.

 

 

Konservatism på glid

Så är Trumps tid som president äntligen slut. Angreppet mot Capitolium lyckades inte hindra att Biden blev bekräftad som USAs nästa president. Istället får Trump lämna Washington utan parader och den mediala uppmärksamhet han alltid eftersträvat. 

I sitt installationstal lovade Trump att stoppa "This American carnage". Istället var det just den sortens kaos han själv orsakade när de huliganer som han eggat till attack stormade Capitolium. Den process som kulminerade 6 januari började många år innan Trump tillträdde som president.  Det är en lång utveckling eller snarare medvetet arbete som har skapat den enorma polariseringen av det amerikanska samhället. Det republikanska partiet har i många år drivits allt längre högerut.  Ett sönderbrutet medialandskap med ultrakonservativa talk shows hosts plus FoxNews som propagandakanal har skapat en alternativ verklighet där konspirationsteorier florerar. Genom att driva frågan om abortmotstånd har man också lyckats radikalisera den kristna högern. Detta samtidigt som myten om "American exceptionalism" har fått många att bortse från bristerna i den amerikanska demokratin. Den alltid hyllade konstitutionen är inte uppdaterad för att klara dagens utmaningar. 

Att USA inte har gjort upp med att det är ett land med en grund i rasism, slaveri och våld mot ursprungsbefolkningen är en viktig anledning till det som nu hänt. Många i Sverige som velat förklara Trumps framgångar har bortsett denna rasism med sin grund i Jim Crow-lagar som bara hjälpligt åtgärdades under medborgarrättsrörelsen på 1960-talet. Polisvåld med återkommande dödsskjutningar av svarta skapade Black Lives Matter som en reaktion på denna ojämlikhet och rasism, men har ofta mötts av än mer våld. Det blev uppenbart vid attacken mot Capitolium att brott och straff är relativa begrepp, när vita inhemska terrorister bemöttes helt annorlunda än sommarens BLM-demonstrationer. 

Utvecklingen i USA har varit tydlig för den som velat se. Många har varnat för utvecklingen och på senare år har Sarah Kendzior varit en av de tydligaste rösterna. I boken "Hiding in plain sight" ger hon en tydlig bakgrund till Trumps väg till makten och hur den grundlagts via radikaliseringen av det republikanska partiet i kombination med ren kriminalitet och rysk påverkan. Läs den och lyssna på podden @gaslitnation!

I ljuset av det som hänt i USA behöver vi se vart utvecklingen kan leda oss i Sverige om vi inte tar varningssignalerna om ökande högerextremism på allvar. Med framväxten av Sverigedemokraterna har vi fått ett parti som velat ge Nobels fredspris till Trump och vars ledare fortfarande efter attacken mot demokratin hade velat se en fortsatt Trump-regim vid makten. SD målbild är att skapa en "illiberal demokrati" av Ungersk modell i Sverige. Frågan har varit hur långt ut i periferin  våra mer traditionella högerkonservativa partier som moderaterna (inte längre nya) och KD (kristna bara till namnet) velat vandra i sin rätt misslyckade jakt efter SD-väljare.  Svaret verkar vara att M under ledning av Ulf Kristersson har gått från att lova förintelseöverlevaren Hedi Fried att inte samarbeta med nazister till att nu vara fullt beredd att sätta sig i regering med SD. 

Så vad är det då moderaterna vill förutom att ha makten till snart sagt varje pris? En del av svaret ges i moderaternas nya idéprogram som det refereras i en artikel av Sven-Eric Liedman. Där står saker som att ”Sverige är format av ett kristet socialt och kulturellt arv som sträcker sig mycket långt tillbaka”. Ja, ”Sverige är en av världens äldsta nationalstater”. En trygg familj gör barnen till ”starka vuxna” men individen har också ett ansvar ”för sig själv, sina nära och vårt samhälle”. Ja, individen måste också göra sig ”anställningsbar” och därmed smidigt anpassa sig till den rådande arbetsmarknaden. Arbetslinjen gäller fortfarande.

Det är intressant att ha moderaternas idéprogram i tankarna under en läsning av Jason Stanleys "Facismens metoder". 

Stanley skriver mycket om hur fascistiska ideal drivs av drömmen om det förflutna, en mytisk tid då allt var bättre. "Make America Great Again" var Trumps paroll, men när detta "again" inträffade var oklart, lika dunkelt som det moderata "långt tillbaka". Att prata om hotet från det mångkulturella och främmande har varit budskapet från SD i många år och har allt mer inlemmats i det moderata tankegodset

Men som Stanley skriver, "När vissa grupper utesluts ur gemenskapen hämmas övriga medborgares empatiska förmåga".  En Trump-väljare från Florida som inte var nöjd uttryckte detta tydligt:  He’s not hurting the people he needs to be hurting.

Det hon ville ha var rätten att sparka nedåt, att känna sig lite bättre än andra. Så när det pratas om "ekonomiska" orsaker till att människor röstat på Trump eller SD så måste vi våga skärskåda det argumentet. Om det bara handlar om rätten att behålla sina egna privilegier på bekostnad av andra, finns ingen lösning som innebär att gå dessa åsikter till mötes. De argumenten behöver istället bemötas och liksom trollen tas fram i ljuset. 

Frågan är om M och KD vill låta sig dras åt samma håll som republikanerna i USA, med eller motvilligt? Riskerna är stora, den som försöker rida på tigern tenderar att bli uppäten, något som vi sett nu och sett i historien. Per Svensson refererar i DN till Herbert Tingsten som analyserade Mussolinis väg till makten i boken ”Från parlamentarism till diktatur. Fascismens erövring av Italien”, som gavs ut redan 1930. Tingsten pekade särskilt på hur de italienska liberalerna gav fascismen ”flankbetäckning”, hjälpte till att göra svartskjortorna rumsrena. Tingstens dom var hård: ”De bidrogo härigenom, mer än några andra, att underlätta fascismens slutliga fullständiga seger.”

Självklart finns det tänkande konservativa moderater som har kloka ideér och som jag fullt ut respekterar även när jag inte håller med om deras politik. Men så länge partiets ledning är beredda att sälja sin (eventuella) själ för att nå statsministerposten behöver tyvärr moderaternas demokratiska trovärdighet betvivlas. 

När blå kommuner blir verkligt blåa

Klanröstning! Det har varit ett skällsord som plötsligt dykt efter valet när vissa journalister, politiker och andra tyckare skall förklara varför S och V har fått höga röstetal i en del så kallade utanförskapsområden. Kanske borde de istället ha funderat på hur lockande det är att rösta på partier som mest visar intresse för människorna som bor där när brott som bränder eller skjutningar skett. Då brukar det inte heller handla om vad man kan göra för invånarna, utan mer vad man kan göra åt dem i form av övervakning, straffskärpning och utegångsförbud. Förmodligen inte det mest effektiva sättet att locka nya väljare.

Självklart finns det tendenser till grupptänkande och det är viktigt att varje person röstar efter sin övertygelse. Men istället för att misstänkliggöra Leila Ali Elmi, den unga kvinna med somalisk bakgrund som blev inkryssad i riksdagen från Miljöpartiets lista i Göteborg borde man se möjligheterna. Om ett stort antal människor med somalisk bakgrund blir engagerade i den politiska processen och börjar följa riksdagens arbete tror jag det är enbart positivt för den svenska demokratin. 

Grupptänkande är inte heller något som är begränsat till områden med låg ekonomisk status, röstandet i Djursholm eller Saltsjöbaden brukar vara rätt homogent borgerligt. Några andra solitt “blåa” områden är Skanör, Falsterbo och Höllviken i Vellinge kommun och Torekov i Båstads kommun. Där röstar man i huvudsak på M men med hjälp av KD når man 50-60% av rösterna. 

De senaste dagarna har delstaterna Syd och Nordkarolina på USA’s östkust drabbats hårt av orkanen Florence, med massiva översvämningar och kollapsade samhällsfunktioner i stora områden. Staden Wilmington på Sydkarolinas kust har i praktiken förvandlats till en ö utan kontakt med omvärlden. Denna orkan såväl som tidigare Harvey i Houston och Katrina i New Orleans brukar framför allt drabba de människor som redan är utsatta, de som bor i “mobile homes” och som inte har ekonomiska resurser att ta sig bort när en orkan hotar.

I Sverige däremot är det dyrt och fint att bo i områden som just ovan nämnda skånska kommuner, för strandläge och havsutsikt är mycket eftertraktat. Men dessa områden ligger dåligt till när klimatet ändras och därför har “marknaden” börjat korrigera detta. Ett exempel är Länsförsäkringar i Skåne som inte kommer att försäkra nya fastigheter som ligger i områden som Länsstyrelsen har markerat som riskområden för kommande havsvattenhöjning och översvämningar.

Men istället för att ta detta som en signal om att kommunernas byggande måste anpassas till ett ändrat klimat har detta lett till ilskna protester mot Länsförsäkringar. På kommunal nivå har man inte förstått konsekvenserna av ett ändrat klimat eller att Länsförsäkringar är ett bolag som inte skall ta risken att förlora pengar på felplacerade bostadsområden. Marknadens korrigerande hand är tydligt inte rätt medicin just här.

För M och KD som har så stort väljarstöd i dessa områden borde detta leda till eftertanke. När den första vinterstormen kommer som svämmar över Skanör-Falsterbo så kommer värdet på husen i området att falla drastiskt. Frågan är då om människorna där kommer att tacka partier som M och KD för att de inte tagit hotet om ändrat klimat på tillräckligt allvar? Met troligt kommer man att förbanna politikerna som inget gjort och samtidigt tyvärr blunda för att man själva inte brytt sig om att förstå vad ett ändrat klimat verkligen betyder. Det är också en form av grupptänkande; att tro att man med ekonomiska resurser kan köpa sig fri från konsekvenserna av klimatförändringen.

När “blå” kommuner blir verkligt blåa av stigande vatten kan den politiska spelplanen ändras rejält. Det borde Ulf och Ebba tänka noga på inför det spel som pågår om regeringsmakten. Det är en nåd att stilla bedja om men mer troligt en utopi. Välkommen till Crazytown som Björn Wiman skrev:

Alla de svenska partiledare som är inblandade i regeringsbildningen vet nog innerst inne vad klimatförändringen innebär – men ingen av dem visar att de förstår. Den regering vi (eventuellt) får nu kan vara den sista med makt att från svensk horisont göra något åt klimatkrisen, innan vi kastas in i en oåterkallelig utveckling.

Små val och stora

Vi lever i valfrihetens tid. Allt kan och skall väljas, från elbolag och försäkringar till skolor och sjukvård. Mer tid kan gå åt för att sålla bland alternativen än att verkligen utnyttja dem. För att ‘underlätta’ våra val blir vi också mer eller mindre frivilligt medlemmar i diverse bonus och kundklubbar som skall ge oss ett sken av att tillhöra de utvalda. Risken är att de förment fria valen kan både dölja orättvisor och hindra oss agera tillsammans, eftersom det får oss att tro att just vi kan välja lite smartare än andra och därmed få en liten extra fördel. Men när det väl gäller och ditt barn är sjukt, är det viktiga inte att kunna välja utan att få vård.

De små valens tyranni riskerar också att påverka de större och viktigare valen. Om billigast och bäst för mig blir mantrat, försvagas förmågan att se utanför mig själv. Då är det lätt att den pekuniära egoismen blir normen även i de större valen. Bara om JAG får det jag vill ha är jag nöjd, till minsta möjliga kostnad och besvär.

Självklart är det inte så att jag längtar tillbaka till den tid då tex Televerket i sin nåder lät oss välja mellan två sorters telefoner. Men jag tror att det överdrivna väljandet har skapat en missuppfattning att valfrihet innebär att inget skall kosta mig ansträngning och att belöningen skall vara omedelbar. Det är en farlig attityd i en tid när stora och snabba utmaningar väntar oss. För den elefant i rummet som vi inte kan välja bort är klimatförändringen som mänsklig aktivitet har skapat. 

Den gångna sommarens hetta och torka, inte bara i Sverige utan i många delar av världen har därför en skapat en rimlig och välgrundad oro. Det kommer att krävas svåra val och prioriteringar även på kort sikt. De val vi gör nu kommer att avgöra vårt eftermäle och inte minst våra politikers. Frågan är vilka av dem som kliver fram och vågar berätta att tiden för gratisluncher på klimatets och naturens bekostnad är över; att det är tid att börja betala av skulden. Till skillnad från de politiker som kommer att fortsätta att ängsligt gissa vartåt opinionsvindarna blåser och rusa framför dem, eller kanske snarare köra över stupet i en blå sportbil. 

Det är två veckor kvar till vårt nästa viktiga val, ett val som kräver långt mer eftertanke än byte av mobilabonnemang eller nya vitvaror till köket.  Hur vill du att man skall se tillbaka på detta val i framtiden? Som ett val där rädsla för det okända blev omsatt i ett egoistiskt tillbakablickande, eller som starten på en svår men nödvändig resa mot en bättre och förhoppningsvis även mera rättvis värld? För en sak helt klar, vi kan inte lösa de utmaningar vi står inför genom att stänga oss inne och tro att vi inte berörs av det som händer långt bort.

Du har en röst, den betyder mer än du tror. 

(M)odlösheten(s) apostlar

Klimat och migration är två frågor som kommer att vara avgörande för vår gemensamma framtid på det lilla klot som vi bebor. Vi vet att klimatet ändras och vi vet att det tveklöst beror på mänskliga utsläpp av framför allt koldioxid. Vetenskapen visar glasklart att på grund av detta ökar temperaturen globalt, vilket bland annat leder till smältande polarisar och stigande havsvatten, men också än mer kännbart stormar och vilt varierande väder. Den stora skillnaden är att ändrat klimat inte längre handlar om “någon annan gång, någon annan stans, några andra drabbade”. Förändringarna kommer snabbare och har större konsekvenser än vad forskningen visade för bara några år sedan.

Ändrat klimat handlar inte längre om isbjörnar, det berör grundvalarna för mänsklig existens och samverkan. Både ändrat klimat och påtvingad migration är var för sig svåra frågor att hantera och tillsammans kan de destabilisera våra samhällen. Vi vet hur illa Europa har hanterat flyktingkrisen som följt i Syrenkrigets spår. Ändå är det bara en föraning om de folkförflyttningar som kan komma när klimatet ändras allt snabbare. Det är naivt att tro att vi i vår del av världen skall kunna sitta oberörda i en beväpnad livbåt, vi är en del av världen. 

I den situationen, när hot växer vid horisonten så är det mod och ledarskap som behövs. Tyvärr visar vare sig den nuvarande statsministern Stefan Löven eller hans utmanare Ulf Kristersson upp något mod att tala om. Man kan undra vad dessa herrar vill bli ihågkomna för? I alla situationer där hot tydligt syns på horisonten men våra ledare inte svarar upp mot utmaningarna är det lätt att tänka på Churchill och Chamberlein. Den förre sa 1936 att “The age of procrastination is over and the age of consequences is here”; den senare viftade 1938 med ett värdelöst papper och utropade “Peace in our time”. Om herrar Löfven och Kristoffersson suttit vid makten 1939, hade de stängt gränserna och givit upp? För vad Churchill utlovade vad inte “ordning och reda” utan “blod svett och tårar”. Segrar vinns inte utan ansträngning. 

”Sverige skall göra sin del och inte mer” sa Löfven i partlledardebatten. Som om vi som ett av världens rikaste länder skulle kunna klara mer? Men, som ett antal etikforskare skriver på DN-debatt; “Svensk politik har förlorat sin moraliska kompass”. 

Det ämne som inte heller etikforskarna skriver om är klimatförändringen, den troligen största utmaningen när det gäller ledarskap. Mot naturen har man inga ess i rockärmen eller utspel att göra, kolbudgeten är inte förhandlingsbar om vi skall klara oss i närheten av tvågradersmålet. Egentligen är det ganska enkelt:

• Den som lever i Sverige idag påverkas redan av klimatförändringar

• Livet för våra barn (inkl redan födda) i Sverige kommer att styras av klimatförändringen

• Våra barnbarns liv kommer att vara svårt och begränsat om vi inte aggressivt bromsar klimatförändringarna 
• För ytterligare kommande generationer kommer livet att vara helt oförutsägbart, eftersom klimatförändringen inte upphör år 2100

Detta är den fråga som borde hålla våra ledande ledare vakna om nätterna. Men istället…. 

Ibland tänker jag på S&M som om de hade inlett ett sadomasochistiskt förhållande att driva oss mot en samhällelig utförsbacke. Tiden är mogen för verkliga ledare som vågar tala klarspråk om vad som kommer att avgöra vår framtid, istället för den femtioelfte debatten om invandring och migration. När det gäller klimatet spelar det roll att gå före. Och eftersom det är för sent för en enkel resa, så krävs det mod. 

https://twitter.com/Muralgranskaren/status/993750215420272640

https://twitter.com/Muralgranskaren/status/993750215420272640

Trump har gjort klimatet till en personlig fråga

Det senaste halvåret har varit en tsunami av nyheter från, med och om Donald Trump. Flödet av “fake news”, elaka påhopp och okunniga uttalanden har varit så utmattande att det till slut blivit svårt att bli upprörd över vad som kommer över Trumps läppar eller levereras via hans tweets. Men det är viktigt att vi inte låter oss normaliseras av en president som förefaller ha kommit till makten med skumma metoder och vars beundran för andra despoter bara matchas av hans smutsiga ekonomiska affärer. 

Det går inte att säga att Trumps destruktiva politik och försök att kasta USA tillbaka till en svunnen tid har haft något gott med sig. Men hans sätt att deklarera sitt utträde ur Parisavtalet tror jag har lett till något nytt. Sättet att göra det, att inte prata om klimatet utan att på samma gång bombastiskt, okunnigt och inställsamt bara prata om "America first" är så trivialt och visar så tydligt på att han verkligen är ett barn i trotsåldern och inte en bland världen ledare. 

Kanske var det just det arroganta sättet som han uttalade utträdet, där han på samma gång förkastade avtalet och ville förhandla om det på sina villkor som verkar att ha fått världens övriga ledare att i det närmaste unisont fördöma honom (Att Teresa May inte är lika tydlig i sin kritik beror nog mest på att hon inte har så många vänner kvar i övrigt). Från Macron, som retoriskt elegant vände Trumps argument mot honom med sitt “Make our Planet great again” till Vatikanstatens uttalande om att “Thinking that we need and must rely on coal and oil is like claiming that the Earth is not round” har kritiken varit massiv. Indien, EU och Kina, alla har uttalat sitt fortsatta stöd för Parisavtalet. Lika tydligt har media fördömt honom.

l 

De verkar också som om Trumps arrogans har personligen utmanat borgmästare, guvernörer och industriledare i USA.  Ett stort antal städer och delstater, med New York och Kalifornien i spetsen har redan deklarerat att de kommer att både hålla och överskrida målen i Parisavtalet. Utanför kolindustrin finns det få företag som ställer sig bakom Trump, inte ens Exxon Mobile. Det är en av de saker som trots allt ger hopp om att den omställning bort från fossilsamhället som har startat inte kan vändas, om än bromsas. 

Tack vare Trump behöver vi nu också göra klimatet till en högst personlig fråga. Det är uppenbart att vi inte kommer att kunna vända utvecklingen så snabbt som behövs enbart genom att lita till internationella avtal eller övergripande politiska överenskommelser. Därför är det ett tecken i tiden när människor börjar ta personligt ansvar för vårt klimat och göra handling av ord genom att deklarera att de kommer att avstå från flygresor. Det är lika mycket av ett exempel som att bli vegetarian av miljöskäl, men just flygresor verkar vara något av de svåraste och mest provocerande att avstå från i vår del av världen. Delvis beror det på att snabba och bekväma tåg (inklusive nattåg) ännu inte är allmänt tillgängligt, just nu är det oftast både dyrare och besvärligare att ta tåget. Men några måste gå före för att politikerna skall våga lägga om kursen och det skall de hyllas för och inte ifrågasättas. 

Förhoppningvis kan Trumps försök att idiotförklara omvärlden och hans galna tro att det går att bygga en framtid på kol skapa ett engagemang hos både medborgare och politiker som gör att vi tillräckligt snabbt ställer om till ett klimatneutralt samhälle. För att det skall ske behöver vi också var och en fundera över både vad vi själva kan påverka och hur vi gör det tydligt för tvehågsna politiker att vi är beredda till förändring. Omställningen kommer inte att bli vare sig lätt eller gratis och bara det blir en utmaning för politiker som gärna vill lova mer nu, snarare än att prata om hårt arbete och långsiktighet. Kanske kan det kan vara lättare att ta sig an den uppgiften om det samtidigt blir en kamp mot allt som representeras av en demagog och falskspelare som Trump. 

A fucked up world; climate disaster, nerve gas asphyxiation, terror in a Stockholm street - and yet hope

Most of the time I see myself as a somewhat dystopian but still essentially hopeful person. But this past week... A new dose of disastrous climate science news, Assad's shameful nerve gas attack on his own citizens, followed by the tRump regimes pompous and hypocritical cruise missile attack on an emptied Syrian airbase. This while tRump himself still wants to block any Syrian refugees from coming to the USA. Already there my mood was low. Then yesterday afternoon came the news of a terror attack in Stockholm. Someone, whose motives we do not yet know, hijacked a delivery truck and drove it through a crowded shopping area in the city center. Behind the truck dead and injured lay strewn along the street. It was just too much.

Yesterday was a brilliant spring day, sunny and unusually mild for the season. But the events in Stockholm hang like a grey cloud over the spring feeling. Walking through the center of my own city, Gothenburg, there was a marked increase in security. Police officers with automatic rifles were standing in street corners, police cars could be seen all over. There was likely no reason to be afraid, as everything pointed to the attack being a singular event. But there is also no way to exclude that an attack may happen again. It seems as we are on a path of societal and environmental destruction while our rampant consumption is used to cover up the mental scars it's causing.

For us as individuals, finding a way to counter the ongoing negative news can feel overwhelming and impossible. We don't have armies and bombs to throw at the evil forces (as if if would solve the problems). The men (mostly men and some women) in power perceive themselves to be isolated from most of the effects, thus decreasing their motivation for taking real action. Thus, it is to a large extent up to us as humans, citizens, individuals and interlinked people on our planet to catalyse a change. But today the challenges we face are many, interlinked and complex. There are no simple solutions; the only ones that advocate for simple solutions are the populists who wants to restrict our lives and build walls both physically and mentally. They are the both scary and scared people, afraid of freedom, afraid of both bright colours and grayscale. Terrorists as well as populists have the same longing for viewing the world in black and white. They both hate the rainbow flags, the softness and ambiguity of an open society.

It is there, in the strength of an open and soft society that my hope came back and allowed me to crawl up from the mental pit I was close to fall into last night. Because the overwhelming response in Stockholm and Sweden was not fear, it was support. The trending hashtag on Twitter in Sweden was not #terror, it was #openstockholm. By using this tag, people in the city stranded due to lack of transport could find places to rest and stay. Citizens as well as companies opened up, inviting strangers to stay as long as they needed. Parents picked up each others kids from school, shops made sure that children could get food. It was not something ordered or organised, it was as response that was built from trust and a web of connections.

Moreover, as many has commented today, the crucial backbone of society in the form of police, emergency services, hospitals and first responders did actually work when a crisis occurred. The government functioned, vital areas such as the parlament were secured. Above all, people accepted the situation and the inconvenience of having to walk home or catch a lift with someone who had room in their car. Ordinary citizens bought food for police officers on watch during the night. We are not a collapsing society.

So despite the terror of yesterday, I am somewhat more hopeful today about our joint possibility to steer the development in a more benign way. Yet, what yesterday also shows is that to really use the wast resources that we together can muster in a time of crisis, we need to understand that there is a clear and present danger. We must not lull ourselves, we need to transform our world. More on that path later, but the great stories can give a hint on what is needed.

Goda grannar och trogna vänner

I svåra tider är det som viktigast att ha goda grannar och pålitliga vänner. Efter Trump-Bannon regimens maktövertagande i USA (jag vill knappast längre kalla det valseger) så befinner vi oss i en mycket svårförutsebar situation, som dessutom riskerar att snabbt försämras. Det är inte lätt att urskilja vad som är värst bland den kanonad av dåliga beslut som kommit från de nya makthavarna i Washington. Dessutom kanske de upphetsade attackerna på invandrare, flyktingar, journalister och parkvakter mfl döljer ännu värre beslut och intentioner. Men de faror som vi bör fokusera på är stora nog;  kaos, krig och klimatkatastrof.

Politiskt kaos råder delvis i USA, där man inte vet från dag till annan vilka nya bulletiner som utfärdas från presidentpalatset. Det kan också snabbt bli kaos i ekonomin vilket direkt påverkar Sverige och EU, en organisation som Trump sagt sig vara likgiltig inför. I ett för dagen svagare och mer splittrat EU är vår förmåga till att så emot en försämrad världsekonomi inte heller bra.

Krig pågår redan i Ukraina och det lär knappast bli bättre om Trump fortsätter att agera undfallande gentemot Putin, en av de få världsledare som han inte kommit på kant med. Idag ryktas det att Trump vill ta bort sanktionerna mot Ryssland och risken är att detta kommer att tolkas som fritt fram av Putin. Men det är inte bara i Ukraina som Ryssland agerar destabiliserande. Även på Balkan rör Ryssland om i grytan på ett sätt som ökar konfliktrisken. NATO riskerar också att bli en högst osäker organisation att sätta sin tillit till, med Trump’s uttalade förakt för gemensam säkerhet.

Klimatkatastrofen pågår och Trump gör vad han kan för att leda USA baklänges tillbaka in i koldimman. Tyvärr stannar inte den politiken inom landets gränser, vi kommer alla att drabbas om chansen att klara tvågradersgränsen skjuts i sank. Smältande havsisar i både Arktis och Antarktis är bara ett av många tecken. Om stigande havsvatten gör att Florida går från “swing state” till “sunk state” är det ingen tröst, klimatet kommer att driva miljoner på flykt.

Det finns verkligen starka skäl till att vara orolig för framtiden. Men vi behöver inte den räddhågsna och och ganska inskränkta oro som många politiker uttrycker just nu, tex vid partiledardebatten i den svenska riksdagen. Det var en uppvisning i att "känna" mest oro, men istället för att mana till handlingskraft blev det som DN skriver: "en berättelse om kris i samhället och osäkerhet i folkdjupen. Den [oron] tenderar att förstärka sig själv när orosorden inte motsvaras av någon lugnande politisk dådkraft."

I en tid med stora utmaningar är det minst av allt ängsliga och rädda politiker vi behöver. Den fundamentala osäkerhet som regimen Trump-Bannon har infört i världen gör att mycket av det som vi trodde var säkert har välts över ända. Just därför behöver vi lugna, kloka och ändå både visionära och handlingskraftiga politiker för att kunna hantera läget.

I krissituationer klarar sig den som förberett sig väl. Men lika viktigt som att ha preppat med mat och vatten, är det att ha släkt och vänner, grannar och och bekanta som ställer upp när katastrofen kommer. Det är de som finns närmast till hands och skyndar till för att hjälpa. Detta har visat sig många gånger vid tex jordbävningar och översvämningar. Tappar vi tilltron till att få hjälp och stöd från våra närmaste är vi verkligen illa ute.

Så var skall vi som land söka våra vänner? Självklart bland de som vi har både historik, tradition och kulturell gemenskap att arbeta tillsammans med, dvs våra nordiska grannar. Vi pratar ofta om skillnader men i grunden har vi mycket gemensamt. De nordiska länderna, Finland, Island, Norge, Danmark och Sverige (FINDS) är tillsammans en ekonomisk stormakt, med lika stort BNP som Ryssland trots att vi bara är en femtedel så många. Jämfört med Ryssland har vi också långt fler världsledande företag, internationellt konkurrenskraftig forskning, bättre sjukvård och mer jämställda samhällen. I de nordiska länderna finns gott om råvaror, både skog och malm, vattenkraft och annan hållbar energi. I internationella rankinglistor kring vällevnad, innovation, mm finns ofta minst tre nordiska länder med bland topp 5. Sedan decennier har vi också en gemensam arbetsmarknad och fri rörlighet mellan våra länder.

Men det räcker inte att se till vår gemensamma historia, i dagsläget måste ett djupare nordiskt samarbete också innebära en ökad försvarssamverkan. Ett väl fungerande försvar är nödvändigt, eftersom Kreml tror på handlingar och inte ord. Vi har börjat det samarbetet men det kommer att behövas mer.

Även om försvar är viktigt så skall Norden inte rustas till en beväpnad livbåt på ett stormigt hav, utan vi skall använda våra länder som en internationell förebild. Det är glädjande att World Economic Forum hyllar Sverige, det skall vi använda för att visa fördelen med öppna, innovativa och inkluderande samhällen. Därför bör Norden även bjuda in länderna runt Östersjön, framför allt de baltiska staterna och Tyskland i sin gemenskap. Merkels besök härom dagen visar på att den gemenskapen finns och kan stärkas.

Så vad bör då göras i denna hårda tid? Några förslag till den svenska regeringen:

• Ge omedelbart ett betydande ekonomiskt tillskott till det militära OCH civila försvaret, så att övningar av totalförsvaret kan hållas, förlorad personal återanställas och cyberförsvaret förstärkas. Detta visar att Sverige menar allvar med att förstärka vår egen och därmed den regionala säkerheten. Vi visar att det går att lita på oss.
• Bjud in till de nordiska stats, utrikes och försvarsministrarna till ett toppmöte om vad vi kan göra på kort och lång sikt för att stärka nordisk samverkan på alla plan. Gör det tydligt och ödmjukt, ledarskap måste förtjänas.
• Det är ett utmärkt att regeringen med stöd av alla partier (utom SD förstås) lagt fram ett förslag till klimatlag. En viktigt anledning till att ännu snabbare driva på omställning till fossilfritt Sverige är att göra oss fria från beroendet av rysk gas och olja. Dessutom kommer teknik för ett hållbart samhälle att vara vårt långsiktigt bidrag till en stabilare värld.

På medeltiden dominerades handel och utveckling kring Östersjön av Hansan. Med Norden, Baltikum och Tyskland i ledningen skulle en ny Hansa kunna etableras som med styrka men framför allt öppenhet kunde visa både Ryssland och USA ett bättre alternativ för framtiden. Vare sig Putin eller Trump lever för evigt.