Klimatkonflikt och konfliktklimat

Klimatet och hur våra utsläpp förändrar planeten är en akut framtidsfråga. Jag läst hundratals vetenskapliga artiklar och följt vad klimatforskare själva skriver på webbsiter som Real Climate  och Skeptical Science. Att bara lita till medias rapportering hade inte hjälpt mig att förstå vad som händer med klimatet och vad som kan göras för att ändra utvecklingen. 

Med tiden har jag också sett hur klimatforskarnas bedömningar har förvärrats, från oro till brutala varningar för långsiktigt katastrofala följder, med risk för kollaps om vi inte drastiskt förändrar vårt sätt att leva. Vi är på god väg mot en uppvärmning på över 4 grader, något som knappast är förenligt med ett organiserat samhälle. Tinar isarna i Västra Antarktis stiger havet med 3-4 meter och många kuststäder måste överges. Vid 4°C kommer torka och översvämningar minska skördarna med svält som följd. Det kommer att tvinga människor på flykt, många fler än de vi ser idag. Problemen stannar inte vid en gräns.

Det som gör klimatforskare allt mer frustrerade och ibland närmast desperata är diskrepansen mellan vad de ser i sina resultat och bristen på förståelse och handling från både allmänhet och politiker. I vår del av världen är tron fortfarande att klimatförändringen kommer att drabba “någon annan långt borta nån gång”. Det gör att kortsiktighet betalar sig politiskt, det är lättare att komma med löften om olika reformer än att begära uppoffringar för att lösa ett problem i framtiden. Men i verkligheten behöver vi göra kraftfulla och kostsamma åtgärder omedelbart, utan att få den tidstypiska direkta belöningen. 

Denna bild är mitt försök att visa hur olika klimatforskare (experter) och "hen på gatan” (inklusive politiker) tolkar vad som händer. Lekmannen tror att läget är något så när under kontroll, inget akut förväntas hända i närtid. Man anar att det kan bli problem i framtiden, men skjuter det framför sig. Det kan inte vara så akut att vi behöver ställa bilen eller boka av Thailandsresan, vi sorterar ju ändå soporna!

Klimatforskarna har en helt annan bild, de ser att vi redan är på ett sluttande plan. Det läget kommer inte att ändras radikalt över natten, men 2014 var det varmaste året någonsin och redan om 20 år kan vi enligt bla Michael Mann passera två graders uppvärmning. Det stannar förstås inte där, börjar vi inte bromsa direkt fortsätter utvecklingen att skena. 

Under de senaste åren har jag också kommit att intressera mig för säkerhets- och försvarsfrågor. Det pågår blodiga konflikter i ex Syrien och Irak som driver människor på flykt hit. I vårt närområde har Ukraina delvis invaderats av Ryssland, ett land som uppträder allt mer aggressivt och använder en ökande del av sin ganska usla ekonomi till militära utgifter. Det förefaller också som om man ingjuter i sin befolkning en känsla av förebådande krig. För två sedan simulerade Ryssland kärnvapenanfall mot Sverige (Ryska Påsken) och under de senaste veckorna har man kommit med direkta kärnvapenhot mot både Norden och Baltikum. 

Samtidigt som Ryssland nu rustar så försvann en stor del av det svenska försvaret i en känsla av “Fred i vår tid” efter Sovjetunionens kollaps. Flera regeringar har bidragit till detta; för den förra alliansregeringen var försvaret ett särintresse som skulle hållas kort. Värnplikten lades ned utan tankar på vad det innebar vare för rekrytering till eller förståelse för varför vi har ett försvar. Även civilförsvaret sågs som otidsenligt. Nu har eftertankens kranka blekhet infunnit sig hos vissa politiker men allmänhet och media har inte insett hur drastiskt situationen har förändrats, samtidigt som finansdepartementet (fortfarande) ser andra prioriteringar än försvaret. 

Ju mer jag funderar kring klimat och konflikt desto mer ser jag en likhet i svårigheterna att förmedla allvaret i riskerna och varför vi båda fallen måste agera både direkt och långsiktigt. Känslan av att “vi klarar oss alltid” är fortfarande stark bland allmänheten. Däremot är försvarsexperterna redan starkt oroade, kanske ännu mer i det korta perspektivet än klimatforskarna. De ser en snar hotbild och ett behov av åtgärder som inte kan vänta på långa manglingar i utredningar, utvecklingen står inte stilla i omvärlden. Däremot tolkar jag det som att man är mindre orolig än klimatforskarna för vad som kan hända om 20 år, förutsatt att vi agerar nu. 

Så vad skall vi då göra för att hantera dessa “Wicked problems”, där vi behöver anstränga oss nu för att i bästa fall undvika att något otrevligt händer i framtiden? En välkänd försvarsdebattör skrev härom veckan att vi var “fredsskadade”. Jag tror snarare att vi är “uppoffringsovilliga”, det finns en motvilja mot att göra saker som man inte får egen “cred” för. En skribent kommenterade nyligen indignerat tanken på ett återinförande av värnplikten; varför skulle staten få “ta” ett år av hans liv. Att staten och det allmänna även ger honom något tillbaka verkade han inte förstå. 

När det gäller klimathotet skulle jag nog säga att vi är möjlighetsskadade, det sägs ofta klimatfrågan måste adresseras som en affärsmöjlighet för att inte skrämma människor till apati. Självklart behöver vi använda all form av innovation och nytänkande för att lösa klimatutsläppen. Men bland är den stora möjligheten att undvika att det går åt helvete, det kan behövas både blod, svett och tårar innan belöningen kommer. 

Det finns också starka kopplingar mellan klimat och konflikt. De flesta vet inte om hur mycket olja vi importerar från Ryssland. Att drastiskt minska vårt fossilberoende blir därför något som är bra för klimatet och ökar vårt oberoende. Däremot så är det inte givet att det kortsiktigt ökar vår säkerhet, ett Ryssland vars exportintäkter faller blir inte självklart stabilare. 

Var skall vi då börja? En sak kan vi vara helt säkra på att både den nära och mer långsiktiga framtiden kommer att vara mer osäker. Disruptiva händelser kommer, vilka vet vi inte men vi behöver förbereda oss. Den stora skogsbranden förra sommaren visade på ett scenario där resurser från samhällets alla delar, plus frivilliga och allmänhet behövdes. En bra början vore därför att införa en “Allmän samhällsplikt” för både män och kvinnor. En grundläggande utbildning i katastrofkunskap, civilförsvar, krishantering och inte minst gemensamma och demokratiska värden skulle öka Sveriges motståndskraft mot turbulenta tider och dessutom vara ett viktigt integrationsprojekt. Det skulle också väsentligt öka rekryteringsmöjligheten för det militära försvaret. 

Var vi än är har vi val att göra. Denna bild från IPCCs senaste rapport visar på att ju tidigare och mer medvetet vi gör valen, desto större chans att vi uppnår en god situation. Väntar vi, blir det allt svårare och mer kostsamt att nå till en bra nivå. Det gäller både klimat och konflikt.