Det går att göra bättre val

I en intervju i Göteborgsposten lördag 2/7 berättar Ragnhild Larsson varför hon inte tänker rösta på Miljöpartiet i höstens val. Ragnhild är en känd person bland klimatmedvetna personer, främst genom sitt arbete med Klimatpodden. De senast åren har Ragnhild profilerat sig som klimataktivist och talesperson för Extension Rebellion (XR). Trots detta är det ändå märkligt att läsa hennes argument för att personer som bryr sig om klimatet skall kasta bort sina röster och uppfylla högeroppositionens våta dröm om att få bort Mp från riksdagen. Hur viktigt detta är för dem tydliggörs på DN Debatt, där partiledarna vill införa en ”lex MP”, för att säkerställa att det byggs mer kärnkraft i Sverige.

Varför är då Ragnhild så missnöjd med Mp? Självklart finns det alla skäl att tycka att klimatpolitiken i Sverige och världen är lam och inte i närheten av vad som behövs. Jag är själv väl inläst på och har debatterat klimatfrågor i många 10-tals år och vet vad forskningen säger om hur fort och radikalt vi behöver ställa om för att bibehålla ett rimligt stabilt klimat. Många i Sverige både bland medborgare och politiker tror nog fortfarande att vi kan komma undan med marginella livsstilsförändringar och behålla både livsstil och flygsemestrar. Det blir en negativ växelverkan mellan politiker som inte vågar leda och människor som inte har behövt offra något för sig själva eller framtiden. Då har Miljöpartiets försök att både tala om personlig omställning och att ta ansvar i regeringen lönats illa av både media och väljare. Men, som klimatpsykologen Frida Hylander säger "Narrativet om att klimatomställningen inte ska påverka vanliga människor är förödande för möjligheten att driva igenom de stora politiska reformer som just de som efterfrågar mindre individfokus efterfrågar".

Samtidigt så erkänner Ragnhild själv att det pågår en smutskastningskampanj mot Mp. Det lilla parti får alltså dels klander av klimataktivister för att inte ha genomfört tillräckligt mycket radikal klimatpolitik under sin tid i regeringen samtidigt som från andra hållet sägs vara roten till allt ont som hänt de senaste 8 åren. Ändå är det rätt tydligt att Mp påverkade mer än vad som syntes utåt, med tanke på hur Socialdemokraterna när de fick regera på egen hand tex började älska gruvor. Detta erkänner också Ragnhild, när hon säger att "det vore katastrof om Sverige blev utan ett klimatparti". Det är lätt att hålla med om när man ser Naturskyddsföreningens sammanställning av partiernas vallöften kring klimat.

Det alternativ som Ragnhild pekar ut inför valet är Klimatalliansen, en grupp som inte ens syns i opinionsundersökningarna. Att detta parti skulle skena över 4%-spärren fram till september är inte rimligt. En av Klimatalliansens ledargestalter är Gudrun Schyman, fd partiledare för Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ. Det är det svårt att tro  hon är en valvinnare i de tider av inte bara klimatkris, utan även krig och konflikt som vi nu lever i. Nedrustning  är just nu knappast lockande med tanke på Rysslands aggressiva anfallskrig mot Ukraina och hot mot andra länder. Både krig och klimat är kriser som måste hanteras samtidigt. Det har jag skrivit om sedan 2015.

Det som framför allt stör mig är idéen bland vissa klimataktivister att Mp kommer att återfödas som ett radikalt alternativ om partiet röstas bort ur riksdagen. Det bygger på en i mitt tycke naiv föreställning kring hur snabbt även små framsteg kan ryckas undan. En M/KD/SD-regering (i det fallet med stöd av V!) har redan lovat att öka klimatkrisen genom sänkta bränslepriser; dessutom vill de stoppa satsningar på vindkraft och järnvägar. Med tanke på hur bråttom det är med den nödvändiga omställningen behöver vi kämpa för varje beslut som minskar klimatkrisen, inte kasta bort minst 4 år på en tillbakagång som bara förvärrar läget.

Ingen klimatmedveten person som lägger sin röst på Mp tror att det räcker för att bryta utvecklingen och på allvar hantera klimatkrisen. Det kommer under lång tid att behövas en stark klimatrörelse som trycker på politikerna. Men så länge vi lever i en parlamentarisk demokrati kommer inget att hända utan politiker som kan fånga upp detta tryck. Istället kan maktfullkomliga politiker tvärtemot vad människor vill och önskar vrida klockan tillbaka och ta bort redan vunna segrar. Det ser vi just nu i USA, där politiskt tillsatta domare just nu river sönder inte bara aborträtten för kvinnor utan även statens förmåga att begränsa klimatutsläpp.

Att små grupper väljare kan ha stor betydelse visar också den moderna politiska historien i USA. I presidentvalet 2000 fick Ralph Nader som oberoende kandidat nära 100,000 röster i Florida, en delstat som George Bush vann med 537 röster. Det är inte troligt att Al Gore hade följt oljeindustrins lobbyister och invaderat Irak som Bush gjorde, något som verkligen har påverkat historien. Vid valet 2016 var det många i grunden demokratiska väljare som inte gillade Hillary Clinton och avstod från att rösta vilket ledde till Trumps valseger. Det i sin tur gav inte bara 4 förlorade år för klimatet utan en högerradikal högsta domstol som kommer att förvrida amerikansk politik i åratal framöver.

Inför den kris som ett ändrat klimat och de sammanlänkade hoten från minskad biodiversitet och sammanbrott i global livsmedelsproduktion är det lätt att bli uppgiven. Att ge upp är för mig inget alternativ, men jag har gjort ett annat val än Ragnhild och aktivisterna i XR. Jag har valt att engagera mig partipolitiskt i Miljöpartiet. Inte för att jag tycker partiets politik är perfekt eller fullständigt i linje med mina åsikter. Men jag är övertygad om att det är en röst som behövs och som skulle behöva vara mycket starkare för att nå ett politiskt genomslag för allvaret i klimatkrisen. Jag ser heller inte att XR utmanar den verkliga makten genom att blockera gator för privatbilister i Göteborg. Den händelse som i år mest av allt påverkat både klimat och ekonomi är Rysslands krig mot Ukraina. Det skulle göra större intryck på mig om XR gått i spetsen för protesterna mot Putin.

Vi kommer att tvingas omvärdera både vår tillväxtekonomi och stora delar av vårt sätt att leva och utforma våra samhällen om vi skall uppnå ett stabilt klimat och en god miljö. Till det behöver vi visioner om vad vi vill uppnå, precis det som diskuteras i senaste avsnittet av Klimatpodden. Men tiden är för knapp för att vi skall kunna vänta på att först hitta visionerna, vi behöver bygga dem på vägen. Den vägen måste leda bort från fossilsamhället, men hur vi gör detta är inte ännu skrivet i sten.

Jag hoppas att Ragnhild inte låter "det bästa" bli det godas fiende.

Några korta tankar på årets första dag

Idag var jag ute och sprang i det gråmulna duggregnet, vilket tyvärr inte är något ovanligt i Göteborg. Det varmare klimatet gör också att det blir allt mer sällan som vi får något som liknar vinter här. Så västkustbo som jag är, så saknar jag vintrar med åtminstone några veckor med snö och kyla. 

När jag sprang passade jag på att lyssna tillbaka på ett avsnitt av @klimatpodden som jag missat. (Disclaimer: Jag var själv med i första avsnittet och även nu i höst då vi pratade om klimatångest). Det avsnitt jag lyssnade på idag handlade om Hagainitiativet ett företagsnätverk som agerar för att uppnå fossilfritt redan till 2030. Att skapa insikt om att en snabb omställning till fossilfritt också är bra för affärerna är något som Hagainitiativet arbetar mycket med. 

Det var två ämnen som speciellt intresserade mig när jag lyssande; branding och transporter. För företag är branding ett starkt skäl att vara klimat-aktiva eftersom det också gör dem attraktiva som arbetsgivare. Här tror jag tyvärr att universitetssektorn, där jag själv arbetar, har halkat efter. Skall vi attrahera de bästa studenterna så måste universiteten kliva fram och ta en mycket mer aktiv roll i den omställning som kommer att krävas. Det räcker inte att producera kunskap och utbilda som vi alltid gjort, vi måste vara aktörer och inspiratörer. Speciellt gäller nog detta för de tekniska högskolorna inklusive Chalmers. Detta var något som KTHs ledning tryckte på i en debattartikel nyligen:

De grupper som tekniska högskolor främst utbildar, som ingenjörer, arkitekter och samhällsplanerare, tillhör dem som kommer att arbeta i frontlinjen med att utveckla och bygga de strukturer som hållbara samhällen vilar på. Deras utbildning måste vara relevant och mångsidig. Hållbar utveckling handlar lika mycket om rättvisa, tillit och deltagande som om teknik och incitament. Studenterna behöver förstå begrepp som klimat och miljö från grunden som sociala, politiska och historiskt framvuxna problemkomplex.

Ett annat men närbesläktat ämne som diskuterades i podden var miljövänliga, säkra och pålitliga transporter, framför allt då på järnväg. Då är det verkligen inte hållbart att ett strömavbrott kan lamslå all fjärr- och pendeltågstrafik genom Stockholm som skedde dagen före nyårsafton. Jag var själv i Stockholm den dagen och det krävdes en del omvägar för att ta sig fram. Att jag sedan drabbades av ett trasigt tåg vid hemresan till Göteborg visar för mig att det är både nya spår och nya tåg som behövs om vi skall kunna ersätta inrikesflyget med tågresor. Genom att bygga snabbtåg för persontransporter skapas också plats för de godstransporter industrin är beroende av. Här vill industrin gå före men politiken sladdar efter. Kanske skulle vi utlokalisera riksdagen till Göteborg eller Malmö några månader, utan att ge riksdagsmännen möjlighet att använda flyg för sina resor? Jag gissar att det skulle snabba på processen ordentligt! 

Men även inom detta område kan och bör de tekniska högskolorna kliva fram och ta ansvar. Det räcker inte att ägna sig åt hypad teknik kring självkörande bilar, de kan inte ersätta tåg vare sig för långväga resor eller godstransporter. Skall vi klara omställningen behöver universiteten bättre analysera framtidens behov och vad de kan bidra med. Helt enkelt bidra med Academic Social Resonsibility.