De flesta av oss vill resa. Vi har drömmar om resor vi skulle vilja göra, gärna långt och till exotiska länder. Det är en naturlig känsla, vi vill se mer av världen. Och vi har kunnat göra det på ett sätt som människor för bara några decennier sedan inte hade möjlighet till. Nu är detta inte längre en självklar möjlighet.
Tidigare har jag skrivit om Roy Scranton, dem amerikanske klimatfilosofen som har en mycket dyster bild av mänsklighetens framtid i en tid av accelererande klimatförändring. Jag håller inte med om hans nattsvarta bild av framtiden, även om jag länge har kallat mig en “dystopisk optimist”. Men en av de viktiga sakerna som Roy lyfter fram i sina texter och framträdanden är nödvändigheten av att stanna upp, reflektera och faktiskt sörja över vad vi redan har och oundvikligen kommer att förlora när klimatet förändras
Det är en sorg som vi behöver erkänna, för att kunna samla den beslutsamhet och det mod som krävs för att vi skall ta oss an utmaningen med att skapa ett stabilt klimat för oss själva och kommande generationer. Samma beslutsamhet som Anna-Lena Laureen beskriver när Finland trots orimliga odds besegrade den Sovjetiska armén under vinterkriget.
Så när jag läser Kajsa Dovstads krönika i GP så låter jag mig inte uppröras, utan tänker att hon hanterar sin klimatångest så som vi gör innan vi vågar sörja, genom att tränga bort och förneka det obehagliga. Det gör hon bland annat genom att hävda att "det går utmärkt att klimatkompensera genom att köpa regnskog eller betala extra för att öka mängden biobränsle i flygplanstanken.” Om så väl vore...
Det finns inget biobränsle att hälla i tanken, SAS har lyckats uppnå mindre än 1% inblandning och ökar istället sina utsläpp. Den slant hon (kanske) lägger på klimatkompensation räcker inte heller långt. Kajsa oroar sig för kolkraftverken i Indien och hoppas på kärnkraft, men i Indien sker redan en stor satsning på solenergi. Dessutom ägnar man sig där åt verklig klimatkompensation genom trädplantering, också det i mängder långt större än all världens långflygande klimatkompenserare.
I Kajsas krönika finns ett sting av avund riktad mot de som till skillnad från henne har fått chansen att resa. Kanske vill hon ta del av det liv som många av våra “influencers” lever, med långväga resor och spännande upplevelser. Tyvärr är livet inte rättvist och kanske Kajsa istället skulle rikta ilskan mot de både de individer, företag och nationer som levt över våra gemensamma tillgångar och faktiskt sett till att hon inte kommer att kunna flyga runt världen som hon önskar.
Kajsa har också fastnat för kärnkraft; en “lösning” på klimatproblematiken som passar den som börjar våga se problemet men fortfarande vill undvika att ta eget ansvar. Tyvärr säger jag, med stöd av ekonomin, kärnkraften kommer inte att rädda oss. Den är för dyr och tar för lång tid att bygga ut.
Om jag kan ana Kajsas oförlösta sorg, så är det långt värre med politiker som har en insiktslös inställning till flygande. Av politiker som vill att vi ger dem ett mandat att påverka våra liv har vi rätt att kräva att de tar till sig befintlig kunskap. Emma Wiesner kandiderar till EU-parlamentet för Centerns räkning och fortsätter den linje av teknikoptimistisk halleluja kring fortsatt flygande som var centerns linje i riksdagsvalet. Istället för förhoppningar borde nog Emma lyssna till vad forskarna utanför flygindustrin säger:
In the short term – and, depending on the development of aviation fuels, maybe even in the long term – the only way to significantly reduce aviation emissions is to reduce flying.
I slutändan handlar det om val. Det går att bromsa klimatförändringen tillräckligt fort för att vi skall ha ett framtida stabilt klimat - om än mycket annorlunda mot det klimat som jag växte upp i. Men det kräver en snabb och total omställning bort från fossila bränslen.
Det blir inte lätt, men det blir en värld med långt större skönhet och möjligheter än om vi rusar på som nu.
