(M)odlösheten(s) apostlar

Klimat och migration är två frågor som kommer att vara avgörande för vår gemensamma framtid på det lilla klot som vi bebor. Vi vet att klimatet ändras och vi vet att det tveklöst beror på mänskliga utsläpp av framför allt koldioxid. Vetenskapen visar glasklart att på grund av detta ökar temperaturen globalt, vilket bland annat leder till smältande polarisar och stigande havsvatten, men också än mer kännbart stormar och vilt varierande väder. Den stora skillnaden är att ändrat klimat inte längre handlar om “någon annan gång, någon annan stans, några andra drabbade”. Förändringarna kommer snabbare och har större konsekvenser än vad forskningen visade för bara några år sedan.

Ändrat klimat handlar inte längre om isbjörnar, det berör grundvalarna för mänsklig existens och samverkan. Både ändrat klimat och påtvingad migration är var för sig svåra frågor att hantera och tillsammans kan de destabilisera våra samhällen. Vi vet hur illa Europa har hanterat flyktingkrisen som följt i Syrenkrigets spår. Ändå är det bara en föraning om de folkförflyttningar som kan komma när klimatet ändras allt snabbare. Det är naivt att tro att vi i vår del av världen skall kunna sitta oberörda i en beväpnad livbåt, vi är en del av världen. 

I den situationen, när hot växer vid horisonten så är det mod och ledarskap som behövs. Tyvärr visar vare sig den nuvarande statsministern Stefan Löven eller hans utmanare Ulf Kristersson upp något mod att tala om. Man kan undra vad dessa herrar vill bli ihågkomna för? I alla situationer där hot tydligt syns på horisonten men våra ledare inte svarar upp mot utmaningarna är det lätt att tänka på Churchill och Chamberlein. Den förre sa 1936 att “The age of procrastination is over and the age of consequences is here”; den senare viftade 1938 med ett värdelöst papper och utropade “Peace in our time”. Om herrar Löfven och Kristoffersson suttit vid makten 1939, hade de stängt gränserna och givit upp? För vad Churchill utlovade vad inte “ordning och reda” utan “blod svett och tårar”. Segrar vinns inte utan ansträngning. 

”Sverige skall göra sin del och inte mer” sa Löfven i partlledardebatten. Som om vi som ett av världens rikaste länder skulle kunna klara mer? Men, som ett antal etikforskare skriver på DN-debatt; “Svensk politik har förlorat sin moraliska kompass”. 

Det ämne som inte heller etikforskarna skriver om är klimatförändringen, den troligen största utmaningen när det gäller ledarskap. Mot naturen har man inga ess i rockärmen eller utspel att göra, kolbudgeten är inte förhandlingsbar om vi skall klara oss i närheten av tvågradersmålet. Egentligen är det ganska enkelt:

• Den som lever i Sverige idag påverkas redan av klimatförändringar

• Livet för våra barn (inkl redan födda) i Sverige kommer att styras av klimatförändringen

• Våra barnbarns liv kommer att vara svårt och begränsat om vi inte aggressivt bromsar klimatförändringarna 
• För ytterligare kommande generationer kommer livet att vara helt oförutsägbart, eftersom klimatförändringen inte upphör år 2100

Detta är den fråga som borde hålla våra ledande ledare vakna om nätterna. Men istället…. 

Ibland tänker jag på S&M som om de hade inlett ett sadomasochistiskt förhållande att driva oss mot en samhällelig utförsbacke. Tiden är mogen för verkliga ledare som vågar tala klarspråk om vad som kommer att avgöra vår framtid, istället för den femtioelfte debatten om invandring och migration. När det gäller klimatet spelar det roll att gå före. Och eftersom det är för sent för en enkel resa, så krävs det mod. 

https://twitter.com/Muralgranskaren/status/993750215420272640

https://twitter.com/Muralgranskaren/status/993750215420272640

Arlanda - här startar din upplevelse på vägen mot kollapsen

Arlanda skall bli Skandinaviens största flygplats, med målet att gå om Gardemoen i Oslo och framför allt Kastrup i Köpenhamn. Därför beslutade regeringen härom dagen att ministrar, generaldirektörer, Wallenbergare och helt vanliga rörelsepampar ska sitta ned och samverka kring hur Arlanda ska bli Skandinaviens ledande flygplats, så som det frejdigt beskrevs av Viktor Barth Kron i DN. Han tycker att det är allt för deppigt att flyga från Arlanda, det måste till bättre mat, smartare terminaler och billigare resor på Arlanda Express när man reser till och från Stockholm.

 

För glada flygresenärer måste vi väl ha? Som har råd med en extra öl i avgångshallen när de slipper 80 kr i flygskatt för resan till Malmö. Eller kan lägga några hundralappar insparad flygskatt i taxfreebutiken innan Thailandsresan. Allt för bekvämlighetens och det snabba resandets fromma, medan tågresenärerna sitter och väntar på att signalfelet skall åtgärdas för femtioelfte gången. För nya järnvägar har vi minsann inte råd med, det har några ekonomer visst räknat ut.

Men det är klart att Arlanda kommer att passera Kastrup som största flygplats, ju snabbare desto mer vi flyger. Det är bara att titta på kartan, Kastrup ligger bara någon meter över havsytan. Fortsätter vi att bränna fossila bränslen på samma sätt som nu så lär Kastrup stänga för gott. När Antarktis glaciärer släpper taget finns det ingen återvändo. 

Nu är det knappast flygresenärerna i vår del av världen som drabbas värst av kommande klimatförändringar. Det är istället alla de som bor längs framför allt Asiens låglänta kuster. När klimatflyktingarna börjar räknas i 10-tals miljoner och maten blir knapp kommer det inte heller att vara lika attraktivt att resa till Thailand och Vietnam, länder som idag är stora risexportörer. Vad vi skall äta blir en intressant fråga eftersom Svalbard, där världens reservlager av fröer finns, redan nu hotas att svämma över av smältande permafrost.  

Ibland förundras jag över att så många kunniga, kloka och i allmänhet välinformerade journalister samtidigt kan vara så fantasilösa att de inte kan se vad som är på väg att hända? Eller snarare, att de så aktivt lyckas att tränga bort verkligheten, till förmån för en bättre upplevelse på resan till kollapsen. Men det är inte en resa vi måste göra, vi kan ta en annan väg - om vi vågar välja bort en del av bekvämligheten och den kortsiktiga belöningen. Det är nog dags för Viktor att intressera sig mer för tåget till Göteborg och Malmö än Arlanda Express. 

A fucked up world; climate disaster, nerve gas asphyxiation, terror in a Stockholm street - and yet hope

Most of the time I see myself as a somewhat dystopian but still essentially hopeful person. But this past week... A new dose of disastrous climate science news, Assad's shameful nerve gas attack on his own citizens, followed by the tRump regimes pompous and hypocritical cruise missile attack on an emptied Syrian airbase. This while tRump himself still wants to block any Syrian refugees from coming to the USA. Already there my mood was low. Then yesterday afternoon came the news of a terror attack in Stockholm. Someone, whose motives we do not yet know, hijacked a delivery truck and drove it through a crowded shopping area in the city center. Behind the truck dead and injured lay strewn along the street. It was just too much.

Yesterday was a brilliant spring day, sunny and unusually mild for the season. But the events in Stockholm hang like a grey cloud over the spring feeling. Walking through the center of my own city, Gothenburg, there was a marked increase in security. Police officers with automatic rifles were standing in street corners, police cars could be seen all over. There was likely no reason to be afraid, as everything pointed to the attack being a singular event. But there is also no way to exclude that an attack may happen again. It seems as we are on a path of societal and environmental destruction while our rampant consumption is used to cover up the mental scars it's causing.

For us as individuals, finding a way to counter the ongoing negative news can feel overwhelming and impossible. We don't have armies and bombs to throw at the evil forces (as if if would solve the problems). The men (mostly men and some women) in power perceive themselves to be isolated from most of the effects, thus decreasing their motivation for taking real action. Thus, it is to a large extent up to us as humans, citizens, individuals and interlinked people on our planet to catalyse a change. But today the challenges we face are many, interlinked and complex. There are no simple solutions; the only ones that advocate for simple solutions are the populists who wants to restrict our lives and build walls both physically and mentally. They are the both scary and scared people, afraid of freedom, afraid of both bright colours and grayscale. Terrorists as well as populists have the same longing for viewing the world in black and white. They both hate the rainbow flags, the softness and ambiguity of an open society.

It is there, in the strength of an open and soft society that my hope came back and allowed me to crawl up from the mental pit I was close to fall into last night. Because the overwhelming response in Stockholm and Sweden was not fear, it was support. The trending hashtag on Twitter in Sweden was not #terror, it was #openstockholm. By using this tag, people in the city stranded due to lack of transport could find places to rest and stay. Citizens as well as companies opened up, inviting strangers to stay as long as they needed. Parents picked up each others kids from school, shops made sure that children could get food. It was not something ordered or organised, it was as response that was built from trust and a web of connections.

Moreover, as many has commented today, the crucial backbone of society in the form of police, emergency services, hospitals and first responders did actually work when a crisis occurred. The government functioned, vital areas such as the parlament were secured. Above all, people accepted the situation and the inconvenience of having to walk home or catch a lift with someone who had room in their car. Ordinary citizens bought food for police officers on watch during the night. We are not a collapsing society.

So despite the terror of yesterday, I am somewhat more hopeful today about our joint possibility to steer the development in a more benign way. Yet, what yesterday also shows is that to really use the wast resources that we together can muster in a time of crisis, we need to understand that there is a clear and present danger. We must not lull ourselves, we need to transform our world. More on that path later, but the great stories can give a hint on what is needed.

Goda grannar och trogna vänner

I svåra tider är det som viktigast att ha goda grannar och pålitliga vänner. Efter Trump-Bannon regimens maktövertagande i USA (jag vill knappast längre kalla det valseger) så befinner vi oss i en mycket svårförutsebar situation, som dessutom riskerar att snabbt försämras. Det är inte lätt att urskilja vad som är värst bland den kanonad av dåliga beslut som kommit från de nya makthavarna i Washington. Dessutom kanske de upphetsade attackerna på invandrare, flyktingar, journalister och parkvakter mfl döljer ännu värre beslut och intentioner. Men de faror som vi bör fokusera på är stora nog;  kaos, krig och klimatkatastrof.

Politiskt kaos råder delvis i USA, där man inte vet från dag till annan vilka nya bulletiner som utfärdas från presidentpalatset. Det kan också snabbt bli kaos i ekonomin vilket direkt påverkar Sverige och EU, en organisation som Trump sagt sig vara likgiltig inför. I ett för dagen svagare och mer splittrat EU är vår förmåga till att så emot en försämrad världsekonomi inte heller bra.

Krig pågår redan i Ukraina och det lär knappast bli bättre om Trump fortsätter att agera undfallande gentemot Putin, en av de få världsledare som han inte kommit på kant med. Idag ryktas det att Trump vill ta bort sanktionerna mot Ryssland och risken är att detta kommer att tolkas som fritt fram av Putin. Men det är inte bara i Ukraina som Ryssland agerar destabiliserande. Även på Balkan rör Ryssland om i grytan på ett sätt som ökar konfliktrisken. NATO riskerar också att bli en högst osäker organisation att sätta sin tillit till, med Trump’s uttalade förakt för gemensam säkerhet.

Klimatkatastrofen pågår och Trump gör vad han kan för att leda USA baklänges tillbaka in i koldimman. Tyvärr stannar inte den politiken inom landets gränser, vi kommer alla att drabbas om chansen att klara tvågradersgränsen skjuts i sank. Smältande havsisar i både Arktis och Antarktis är bara ett av många tecken. Om stigande havsvatten gör att Florida går från “swing state” till “sunk state” är det ingen tröst, klimatet kommer att driva miljoner på flykt.

Det finns verkligen starka skäl till att vara orolig för framtiden. Men vi behöver inte den räddhågsna och och ganska inskränkta oro som många politiker uttrycker just nu, tex vid partiledardebatten i den svenska riksdagen. Det var en uppvisning i att "känna" mest oro, men istället för att mana till handlingskraft blev det som DN skriver: "en berättelse om kris i samhället och osäkerhet i folkdjupen. Den [oron] tenderar att förstärka sig själv när orosorden inte motsvaras av någon lugnande politisk dådkraft."

I en tid med stora utmaningar är det minst av allt ängsliga och rädda politiker vi behöver. Den fundamentala osäkerhet som regimen Trump-Bannon har infört i världen gör att mycket av det som vi trodde var säkert har välts över ända. Just därför behöver vi lugna, kloka och ändå både visionära och handlingskraftiga politiker för att kunna hantera läget.

I krissituationer klarar sig den som förberett sig väl. Men lika viktigt som att ha preppat med mat och vatten, är det att ha släkt och vänner, grannar och och bekanta som ställer upp när katastrofen kommer. Det är de som finns närmast till hands och skyndar till för att hjälpa. Detta har visat sig många gånger vid tex jordbävningar och översvämningar. Tappar vi tilltron till att få hjälp och stöd från våra närmaste är vi verkligen illa ute.

Så var skall vi som land söka våra vänner? Självklart bland de som vi har både historik, tradition och kulturell gemenskap att arbeta tillsammans med, dvs våra nordiska grannar. Vi pratar ofta om skillnader men i grunden har vi mycket gemensamt. De nordiska länderna, Finland, Island, Norge, Danmark och Sverige (FINDS) är tillsammans en ekonomisk stormakt, med lika stort BNP som Ryssland trots att vi bara är en femtedel så många. Jämfört med Ryssland har vi också långt fler världsledande företag, internationellt konkurrenskraftig forskning, bättre sjukvård och mer jämställda samhällen. I de nordiska länderna finns gott om råvaror, både skog och malm, vattenkraft och annan hållbar energi. I internationella rankinglistor kring vällevnad, innovation, mm finns ofta minst tre nordiska länder med bland topp 5. Sedan decennier har vi också en gemensam arbetsmarknad och fri rörlighet mellan våra länder.

Men det räcker inte att se till vår gemensamma historia, i dagsläget måste ett djupare nordiskt samarbete också innebära en ökad försvarssamverkan. Ett väl fungerande försvar är nödvändigt, eftersom Kreml tror på handlingar och inte ord. Vi har börjat det samarbetet men det kommer att behövas mer.

Även om försvar är viktigt så skall Norden inte rustas till en beväpnad livbåt på ett stormigt hav, utan vi skall använda våra länder som en internationell förebild. Det är glädjande att World Economic Forum hyllar Sverige, det skall vi använda för att visa fördelen med öppna, innovativa och inkluderande samhällen. Därför bör Norden även bjuda in länderna runt Östersjön, framför allt de baltiska staterna och Tyskland i sin gemenskap. Merkels besök härom dagen visar på att den gemenskapen finns och kan stärkas.

Så vad bör då göras i denna hårda tid? Några förslag till den svenska regeringen:

• Ge omedelbart ett betydande ekonomiskt tillskott till det militära OCH civila försvaret, så att övningar av totalförsvaret kan hållas, förlorad personal återanställas och cyberförsvaret förstärkas. Detta visar att Sverige menar allvar med att förstärka vår egen och därmed den regionala säkerheten. Vi visar att det går att lita på oss.
• Bjud in till de nordiska stats, utrikes och försvarsministrarna till ett toppmöte om vad vi kan göra på kort och lång sikt för att stärka nordisk samverkan på alla plan. Gör det tydligt och ödmjukt, ledarskap måste förtjänas.
• Det är ett utmärkt att regeringen med stöd av alla partier (utom SD förstås) lagt fram ett förslag till klimatlag. En viktigt anledning till att ännu snabbare driva på omställning till fossilfritt Sverige är att göra oss fria från beroendet av rysk gas och olja. Dessutom kommer teknik för ett hållbart samhälle att vara vårt långsiktigt bidrag till en stabilare värld.

På medeltiden dominerades handel och utveckling kring Östersjön av Hansan. Med Norden, Baltikum och Tyskland i ledningen skulle en ny Hansa kunna etableras som med styrka men framför allt öppenhet kunde visa både Ryssland och USA ett bättre alternativ för framtiden. Vare sig Putin eller Trump lever för evigt.

God fortsättning!

God fortsättning är en vacker fras. 

Det är vad vi säger efter julafton, när julstressen är borta men känslan av helg finns kvar. I bästa fall följer en tid av ledighet, småätande av julmaten och pysslande med julgåvor. Det blir ett litet mellanrum innan nyåret, när dess förväntan på förändring sätter in.

God fortsättning kan vi säga utan krav; vi hoppas att allt är bra och skall fortsätta så en tid till. Det är inget som jag säger för att känna mig bättre, utan är en önskan om välgång till den jag möter. För att använda ett ord från från den senaste tidens "godhets-debatt", det finns ingen "transaktion" här. Frågan är bara om det någonsin finns en transaktion när man gör gott? Kanske är denna transaktionside snarare en projektion från de som själva brister i empati och därmed bortser från möjligheten att göra gott utan vare sig uttryckt eller outtalad förväntan på "belöning". Det är väl ändå inte detta som är målet med att ifrågasätta godhet som begrepp?

"Godhetsförakt" är ett begrepp som använts i debatten. Jag tror att det mer handlar om godhetsrädsla. Att ta emot kan ibland vara lika svårt som att ge, om man inte vågar lita på avsikten hos givaren. Flera av de personer som har varit aktiva i godhetsdebatten har slitit hårt för att nå dit de är. Jag gissar att om de skulle reflektera över sin egen väg, skulle de finna personer som gjort dem gott, väl utöver vad dessa personers arbete eller position krävde. Men att erkänna att hen har fått ta emot välvilja är också att acceptera ett beroende; allt som man uppnått kanske inte är på grund av den egna unika insatsen. Hellre än att visa vad de tror är svaghet väljer de då att kritisera godheten. 

Som andra skribenter har påpekat den senaste tiden skulle vårt samhälle knappast fungera utan omtanke och välvilja mellan medmänniskor. För den som bekänner sig till den kristna tron är det också ett flertusenårigt paradigm att göra andra väl : "Att spontant rycka ut när man ser en annan människa i nöd måste ändå vara mer rätt än att vid varje tillfälle vänta tills man har ett tvärsäkert svar på frågan om det är rätt”. Vill man förlita sig på vetenskapen finns biologiska mekanismer för omtanke och altruistiskt handlande väl dokumenterade. I vårt genetiska arv är vi både konkurrerande schimpanser och kärleksutövande bonobo-apor. 

Vi lever i hårda tider nu och allt pekar på att 2017 kan bli än värre. Det gångna året har i mycket stämt in med det som the Guardian i en artikel kallar, "Age of anger”. Kanske att en av rötterna till godhetsdebatten ligger i den “ekonomisering” som har skett av både samhälle och mänskliga relationer. "A view that took shape in the 19th century – that there is “no other nexus between man and man than naked self-interest” – has become orthodoxy once again in an intellectual climate that views the market as the ideal form of human interaction" 

Lägg därtill det eviga ältandet om den politiska korrektheten och åsiktskorridorer, där mediala maktpersoner gång på gång skriver om samma sak samtidigt som de hävdar att just denna åsikt får man minsann inte uttrycka “i det här jävla landet”. Och underförstått är andras “politiskt korrekta” åsikter uttryck för dolda och onda avsikter. 

If you say that something is technically correct, you are suggesting that it is wrong – the adverb before “correct” implies a “but”. However, to say that a statement is politically correct hints at something more insidious. Namely, that the speaker is acting in bad faith. He or she has ulterior motives, and is hiding the truth in order to advance an agenda or to signal moral superiority. To say that someone is being “politically correct” discredits them twice. First, they are wrong. Second, and more damningly, they know it.

Vi står inför en framtid, där vi riskerar att destruktiva krafter inom makt och politik, med Trump, Putin och le Pen som förgrundsfigurer, konvergerar med ett allt mer instabilt och skenande globalt klimat till en situation där de verktyg och metoder vi har använt för att styra och reglera våra samhällen inte kommer att räcka till. Låt oss då besinna oss och inte skrämmas till apati eller rop på förment starka men bakom sin mask fega och svaga ledare. I katastrofsituationer är det inte bara praktiska förberedelser som räddar människor utan också deras nära och närmaste nätverk. 

En bra början är att se våra medmänniskor och helt enkelt önska dem “God fortsättning”. 

Valet av Trump

Det har gått två veckor sedan det amerikanska valet och insikten om att President Trump kommer att flytta in i Vita Huset har sjunkit in. Jag har läst många olika analyser av valutgången, varför det blev som det blev och vad vi kan vänta oss framöver. Mer om det strax. Jag vill börja med att reflektera över några svenska kommentarer, som  närmast skadeglatt uttalat något i stil med "nu minsann ser ni hur det går om vi inte tar itu med invandring och mångkultur, nu är det dags att börja prata med SD, så går det när man inte lyssnar på folket”. Jag tänker då inte på de sverigedemokrater som av naturliga skäl gläds åt Trumps framgång, något som de gör tillsammans med sina likasinnade i Front National mfl populistiska partier i Europa. Nej jag syftar på mediamänniskor, opinionsbildare och skribenter på den svenska högerkanten som regelmässigt tar strid mot genuspedagogik och andra förhatliga hot mot det svenska folkhemmet. Allt väl exemplifierat i detta inlägg från Facebook, twittrat och retweetat många gånger om under de senaste dagarna. 

Vilket tillbaka vi skall tillbaka till, ja det kan man undra och det låter sig bäst beskrivas av denna sketch med Galenskaparna.

Claes Ericsson från Galenskaparna

Humor behövs i svåra tider men också analys och insikt. I de många artiklar jag läst de senaste dagarna så finns det olika teman som lyfts fram som förklaring till Trumps framgång. Det är en komplex bild, långt från identitetsbaserad plakatretorik. Utan den nödvändiga förståelsen kommer det att vara svårt att möta hotet från Trump och hans gelikar i Europa och Sverige. För det hotet måste tas på fullaste allvar, att Trump nu låter något mildare än under valkampanjen bör inte minska vår vaksamhet. Demokrati är bräckligare än vad vi kanske trott, som Maciej Zaremba skriver i DN baserat på vad som hänt i Polen det senaste året. 

De som blivit lugnade av Trumps försoningstal borde läsa vad Jaroslaw Kaczynski sade efter sin seger i det polska valet. Det var nästan samma ord: låt oss nu bli vänner och samarbeta för nationens bästa. Två månader senare, så fort de fått makten, gick hans parti Lag och rättvisa (PIS) till angrepp mot rättsväsendet och gjorde stats-tv till partiorgan. Ett år senare är Polen inte längre en rättsstat.

Var det ekonomiskt marginaliserade väljare som lyfte fram Trump?

Det finns betydande grupper inom USAs “Rust belt” som inte tagit del av den ekonomiska utvecklingen under det senaste decenniet. För dem har den liberala marknadsekonomin och globaliseringen inte inneburit några vinster och USAs brist på sociala skyddssystem har lämnat dem i sticket. Detta har bland annat Naomi Klein, författare "Shock Doctrine och "This Changes Everything” pekat på. 

Schablonbilden av att det framför allt är “white trash” som röstade på Trump stämmer dock inte. Tvärtom så fanns det både högutbildade och höginkomsttagare här. 

Detta har lett till många kommentarer om väljare som röstade utan större tanke på effekterna av deras val för andra. 

Perhaps, then, these Trump voters are the most deplorable of them all. They’re not suffering or desperate, and have no concrete reason to hate the status quo or to feel like they are in decline. They understand that Trump is manifestly unprepared to be president, have heard his many lies and insults, yet voted for him anyway. And without them, Trump wouldn’t have won.

Att både Brexit och Trumps framgångar är kombinationen av motstånd mot invandring och auktoritära tendenser har förts fram som en stark förklaring. Om detta skulle vara enda sanningen är det dock svårbegripligt varför Kalifornien, en av de delstater som har störst invandring röstar så tydligt demokratiskt. Kanske frågor som kultur, ekonomisk framgång och förändringsvilja är starkare här och gör att främlingsfientlighet inte får samma fäste. Att rasism kan vara en tydligt bidragande faktor verkar vara svårt för vissa svenska skribenter att acceptera. Det  är däremot något som många bland “people of colour” i USA tidigt uppfattade, dvs de människor som redan är utsatta. 

Sarah Kendzior har skrivit utförligt om detta under det senaste året, baserat på sina kunskaper om auktoritära regimer i fd Sovjetunionen och det likheter hon tyvärr ser med hur USA kan utvecklas under Trump.  

Färre röstade på Clinton än på Obama

Det finns olika anledningar till att färre röstade på Clinton än på Obama. Hon upplevdes alltför mycket som en insider i kampen mot en populists vrålade krav på “förändring".  

This election was a rejection of the status quo, which was all that Clinton promised. She literally embodied a continuation of the past 8 years. Given no other major-party alternative to the status quo, voters chose Trump because Trump enthusiastically promised an end to the status-quo. 

Vad Trump egentligen menade med denna förändring vet vi inte än, men det blir sannolikt inte vad många av hans väljare trodde.

Det är viktigt att påpeka att Clinton vann en klar majoritet bland alla röstande (popular vote) men hon missgynnades av det amerikanska valsystemet, både genom systemet med elektorsröster och hur valkretsar är indelade, det som kallas gerrymandering. 

It’s the same reason why Republicans control a large majority in the House of Representatives despite receiving more than a million fewer total votes than their Democratic opponents: rural, white, Republican voters are more widely geographically distributed than urban Democratic voters. America has become a minority-ruled country, that minority being rural white Republicans.

Det är också anmärkningsvärt att trots tidiga prognoser om motsatsen så röstade totalt sett betydligt färre än i föregående presidentval. Trumps väljare är vita och i stor utsträckning äldre; bilderna visar tydligt att hur Trump dominerade dessa grupper.

Medias föll i Trump-kampanjens fälla 

Det är också tydligt att Trump var mycket bättre på att använda media för sina syften än vad medierna själva insåg. Trump använde de närvarande journalisterna inte för att de skulle informera om hans politik utan som en del av hans show, som Seth Stevenson skriver i “How Trump conned America”. 

We were a vital element in Trump’s performance. He never once failed to invite his crowds to heckle us. He was placing us on display like captured animals.

Medierna blev ett verktyg för Trump att låtsas vare emot eliterna, de blev åskådare till publikens rop “Drain the Swamp”

The one notion shared by every wildly enthusiastic Trumpist I met—both in my earlier stint covering his campaign and in this last week on the trail—was a firm conviction that Donald Trump is on their side in a war against elites. That he’d fight for them in their battle against the preppy eggheads who run the government, the financial system, and the media. I heard it over and over.

Detta gjorde också att medierna med Fox News i spetsen ständigt rapporterade om Clintons email medan Trumps anti-muslimska förslag knappt rapporterades. 

Oberoende och granskande media, som har på sin agenda driva journalistik som granskar makt och samhälle behövs. Det är inte samma som att enögt driva en linje, likt några av de skribenter jag pekade på i början. Vi har en en farlig utveckling i Sverige, där bristen på lokal journalistik lägger grunden för bubbelsamhälle och ekokammare. Att då lägga skulderna på journalister bor där det finns tidningar istället för skärskåda hur mediaföretagen har utvecklats verkar rätt märkligt.

A rigged election?

En av Trumps favoritteser under kampanjen var att valet var riggat, därför skulle han inte acceptera om valresultatet gick honom emot. Det är inte mycket som pekar på det, däremot finns det andra märkligheter i valutgången. Trump fick fler röster än vad alla opinionsundersökningar visade, medan Clinton fick ungefär så många som förväntat. Det kan ha berott på att Trump-väljare inte deltog i opinionsundersökningar eller dolde sina sympatier. Undervärdering av SD’s väljare har också varit ett problem i Sverige.

Fördelning av röster för Clinton respektive Trump med prognos 

baserat på opinonsundersökningar på X-axeln och valutgång på Y-axeln

Men det finns andra delförklaringar. Siyanda Mohutsiwa har följt webbforum inom Alt-Right grupper och menar att inom dessa kretsar gjordes en medveten ansträngning för att dölja sympatier för Trump. Det var människor som inte brydde sig ett dugg om anklagelserna mot Trump för tex nedvärderande syn på kvinnor. Det väcker farhågor inför kommande val i Sverige, hur når vi de grupper som aldrig hör något annat än vad deras gelikar säger?

Sedan har vi då frågan om eventuellt rysk påverkan på valutgången. Att det finns klara

indikationer på ryskt inflytande är tydligt, tex genom Wikileaks väl planterade läckor. Efter valet har också Trumps kampanj erkänt att man haft mer omfattande kontakter med Ryssland än vad man tidigare har sagt. Men om det har funnits mer konkreta attacker mot det amerikanska valsystemet vet vi inte ännu även om det finns många märkligheter. 

Med tanke på hur utsatt Sverige redan är för Cyberattacker så är det något vi bör ha i minnet.

Oavsett orsakerna till att Donald Trump blev vald kommer det att ha stora konsekvenser och bidra till en farligare värld med hetare motsättningar både bildligt och bokstavligt på grund av accelererande klimatförändringar, ett område där hans presidenttid kan få oöverstigliga och långsiktiga följder 

Mer om hur vi skall möta detta i nästa bloggtext. Till dess, läs återigen Sarah Kendzior. 

Och lyssna till Leonard Cohen