Hur frisk kan jag vara på en sjuk planet? (V-386)

Det har varit sommar och semester, tid för avkoppling och ledighet. Det behövs i en tid av krig och konflikter runt om i världen. Vi, eller snarare våra så kallade ledare, är också i konflikt med planeten, en part som ingen kan vinna över. Högsommarvärmen som de flesta svenskar jublade över blev på andra håll brutal hetta, med temperaturer som stundtals översteg 50°C. Sydeuropa brann och fortsätter brinna som aldrig förr.

Hetta skördar också mänsklig liv. Värmeslag och hjärtproblem drabbar den som är ovan vid hettan. Långvarigt utomhusarbete och för lite dryck har skapat en epidemi av njursjukdomar i länder där människor arbetar hårt med odling av mat för vår konsumtion av exotiska frukter och grönsaker. Deras vatten används för vår njutning. 

Detta var en insikt under konferensen "Planetary Health - connecting the dots" som jag i våras deltog i. Vi i är på väg att lämna "livets korridor", berättade Johan Rockström, den period under de senaste ca 10,000 åren då temperaturen varit unikt stabil. Den tid då människan har lärt sig att bruka jorden och bygga civilisationer. 

Klimatförändringen påverkar även vår biologiska ålder, sliter på våra kroppar när vi till exempel inte får nattlig svalka under sömnen. Som individ och på det personliga planet finns det saker att göra för att hålla igen det biologiska åldrandet. Mat, meditation och motion hjälper en bit på väg. Men det finns en gräns vad vi kan motverka som individer när planeten är sjuk. Det räcker inte att bara ta hand som sig själv eller den närmsta familjen.

Så vad göra och hur gå från kunskap och insikt till handling? Tre saker brukar ledande klimatforskare lyfta fram: Minska de utsläpp vi har möjlighet att påverka i vårt dagliga liv, prata om det och framför allt rösta på politiker som har en vision om framtiden och vill åstadkomma förändring. 

Det är nu drygt ett år kvar till nästa val i Sverige, när detta skrivs närmare bestämt 386 dagar. En stark miljöopinion som gör aktioner och genomför protester är nödvändig, men det behövs politiker på alla nivåer som kan göra verklighet av visionerna. Det därför jag själv har valt att gå in i politiken och ta med mig de erfarenheter och kunskaper jag tillägnat mig under ett långt yrkesliv. Just nu innebär det att jag sitter som fritidspolitiker i Miljö- och Klimatnämnden i Göteborg. Förändring och omställning är inte något vi kan lämna till kommande generationer. Med barn och barnbarn är det mitt ansvar att ge dem en bättre framtid. 

Mer om detta framöver. 

Ur spår är tågen och politiken

Dagarna efter nyåret 2025 var inte de bästa för tågtrafiken i Sverige. I södra delarna av landet tvärstannade trafiken när det blev is på kontaktledningarna. I norr slog kylan till och nattågen ställdes in. Däremellan var det några "vanliga" signal och elfel som ställde trafiken. 

Att det blir snö och is under vintern i Sverige kommer att vara fortsatt normalt, även i tider av ändrat klimat. Det kan till och med bli värre, fler tillfällen då temperaturen snabbt svänger kring nollstrecket med isbildning som följd. 

Det är lätt att raljera över ett tågsystem där Trafikverkets inhyrda servicebolag tvingas använda personal som med handkraft och hammare knackar bort isen från kontaktledningarna. Vad det visar är ett tågsystem som är bristfälligt underhållet, överutnyttjat och underinvesterat. Detta samtidigt som allt fler vill åka tåg, både av klimatskäl och för att det är ett snabbt och effektivt sätt att resa - när det fungerar väl. Min egen resa denna trettonhelg med nattåget från Luleå till Stockholm blev 4 timmar försenat när ett trasigt lok stod i vägen för vårt tåg. Mitt minne av de otagliga tågresorna mellan Göteborg och Boden under lumpen är att "det var bättre förr".   

I klimatkristider är omställning till ett fossilfritt samhälle beroende av effektiva och pålitliga järnvägstransporter av både människor och gods. I det läget har den SD-ledda högerregeringen gjort vad de kunnat för att hålla oss fast i forntiden med sänkta bränslepriser och avbrutna satsningar på snabbare tåg. Istället pratar man om orealistiska visioner av elflyg, trots att flygbranschen själv allt mer backar från den bilden och elflyg mer verkar bli lyxtaxi till flygplatsen. Det "alternativa bränsle" som regeringen så gärna pratar om kommer också att väsentligt höja priset på en flygbiljett. Regeringen håller också desperat fast vid Bromma flygplats, trots att den nu bara har något enstaka reguljärflyg om dagen. 

När det gäller elektrifiering av biltrafiken har regeringens politik lett till färre elbilar och ökade utsläpp. Samtidigt har Kina nått 50% elbilar i nyregistrering och är på väg passera peak oil. Det är goda nyheter för klimatet men dåliga nyheter för oljestinna skurkstater som Ryssland och  Saudiarabien. Det är svårförståeligt att en regering som ofta pratar om säkerhet blundar för att vi fortsätter finansiera Rysslands krig. Men även socialdemokraterna har ett ansvar i att det ser ut som det gör; deras satsningar på järnvägen verkar mera ha varit en förhandlingsfråga med Miljöpartiet än ett genuint intresse av att bygga ny järnväg. 

Så vad göra? Här är några saker som jag skulle vilja se.

Bryt isär Trafikverket och återskapa Banverket

Det är tydligt att de fördelar som man hävdade skulle komma med en sammanslagning av Banverket och Vägverket inte har realiserats. Trafikverket verkar mer ha blivit en lobbyorganisation för biltrafiken och har regelbundet kommit med felaktiga och överdrivna prognoser för vägtrafiken. Dessutom så är det svårt att påstå att Trafikverket är en väl fungerande organisation, med tanke på debaclen kring upphandlingen av Västlänken i Göteborg eller snökaoset i Skåne den gångna vintern. Vi behöver ett Banverk som kan prioritera tågtrafiken!

Ge det nya Banverket resurser att verkligen sköta underhållet

Regeringen hävdar att Trafikverket saknar resurser för att kunna underhålla och bygga mer järnväg. Då är det väl lämpligt att bygga en organisation som klarar uppdraget. I det ligger att ge direktiv om att använda bästa teknik och inte billigaste leverantör. Om Banverket 2.0 saknar personal så finns det alla skäl att utbilda och rekrytera. Pengar finns, om man prioriterar rätt. Jag skulle gärna byta ut RUT och ROT mot satsningar på bättre järnvägar. Det känns som en rimligare användning av skattemedel än onödiga renoveringar av bostadsrätter och städhjälp till människor som har mer pengar än tid.

Bygg nya spår

Om det när något som kaoset kring Laxå visar så är det att det fler och bättre spår. De långt gångna planers som fanns på nya stambanor mellan Göteborg och Stockholm via Jönköping kastade Tidölaget direkt i papperskorgen. Det är inte rimligt att det skall ta flera decennier att bygga nya spår, när många andra länder kan göra det på kortare tid. Ibland vill regeringen skynda på och köra snabbspår när det gäller tillstånd. För ett robust samhälle kan fungerande järnvägar vara väl så viktiga som försvarsanläggningar. Det kan vi lära oss av Ukraina, där tågen har fortsatt att fungera under Rysslands anfallskrig.

Så sammanfattningsvis, järnvägspolitiken har spårat ur, vi behöver växla om och se till att andra politiker får ansvar framöver. 

PS

Och inget av detta kommer att ske om den nuvarande högerregeringen får fortsätta efter valet 2026. Så det gäller att både få en ny regering som tar järnvägens behov på allvar och att arbeta via intresseorganisationer som tex Resenärerna.

1 dag kvar till valet - Avgörandets stund

I morgon avgörs valet. Nu handlar det att rösta som om det gällde våra liv - för det är precis vad det handlar om. Från forskare, företag, artister och aktivister har kravet ställs på politiker att ta klimatkrisen på allvar, men partierna har nästan alla valt att blunda, bortse och förneka allvaret. Som Dagens Nyheter klimatreporter Peter Alestig skriver:

Mest uppseendeväckande i slutdebatten var dock att klimatfrågan fortfarande beskrivs främst som ett hot mot framtida generationer eller länder långt borta. De risker som Sverige står inför redan nu tycks vara en blind fläck i debatten.

Med undantag för i stort sett bara Miljöpartiet har poletten inte ramlat ned hos politikerna. Man låtsas att vi inget behöver göra (SD) eller som M/KD/L bluffar om att kärnkraft om 10-15 år skulle både sänka elpriset på måndag och rädda klimatet. Allt handlar om ett svenskt navelskådande när världen utanför samtidigt drabbas av torka och katastrofala översvämningar.

Denna vecka kom en ny klimatrapport som var ännu ett grundskott mot tanken att vi kan fortsätta puttra på som förut. Redan innan vi når 1.5° höjning av medeltemperaturen kan avsmältningen av Grönlands istäcken bli ostoppbar och skapa en enorm havsvattenhöjning, samtidigt Golfströmmen försvagas och gör vårt eget klimat kallt och oförutsägbart.

Det betyder INTE att det vare sig är meningslöst eller försent att bromsa klimatkrisen. Varje tiondels grad vi kan hålla igen temperaturen kommer att vara avgörande för att minska lidande och förluster, i världen men även här hemma hos oss i Sverige. Minns ni översvämningarna i Gävle förra sommaren? "Varför har ingen sagt att det kan bli så här?" undrade många Gävlebor efteråt. Tyvärr, Gävle är en försmak av hur det kan - men inte måste bli!

Vi kan minska risken för kommande naturkatastrofer genom att ändra vårt sätt att leva, tillsammans istället för individuellt ta ansvar för att skapa ett tillräckligt stabilt klimat. Det kommer att ta tid och vara stundtals smärtsamt, framför allt kommer det att kräva politiskt ledarskap. Vad vi har i vår makt att göra nu idag och imorgon är att undvika politiska katastrofer genom att ge makten till de som inget vill göra för att skapa ett hållbart klimat, idag och för framtiden.

Använd din röst, rösta grönt!

2 dagar till valet - är klimatet värt din röst?

 Idag fredag den 9 september är det två dagar kvar till valet 2022. Det är också 212:e gången som Greta Thunberg klimatstrejkar.

Sedan 2018 när Greta startade sin klimatstrejk har miljontals ungdomar över hela världen gått ut på gatorna i rörelsen #SchoolStrike4Climate #FridaysForFuture och med budskapet #ClimateJusticeNow. Det är en rörelse ledd av unga och med många flickor och unga kvinnor i främsta ledet.

Många är de världsledare som sagt sig lyssna till dem och politiker som ställt sig i kö för en selfie. Ändå har så lite hänt, utsläppen fortsätter öka och klimatkatastroferna kommer slag i slag, med torka, bränder och översvämningar denna sommar.

De unga som deltagit i strejker och manifestationer är med rätta både arga och frustrerade över oförmågan hos politiker att ta till sig det vetenskapen säger, att klimatkrisen orsakas av de samhällen vi har byggt och att det krävs mod och ledarskap för att ändra kurs. Svenska politiker som grupp har knappast varit några lysande exempel. I valrörelsen har klimatkrisen reducerats till en fråga om elpriser och de "lösningar" som presenterats har handlat om mer subventioner till fossila bränslen. Allt för att kunna upprätthålla illusionen om att inget behöver ändras i våra liv.

Trots politikens brister vill jag ändå uppmana alla de inom FridaysForFuture som kan, att använda sin röst väl i detta val. Ni vet hur bråttom det är att få stopp på utsläpp och arbeta för en rättvis omställning. Vi har inte tid att pausa det arbetet och låta Sverige styras av partier som saknar vilja och ambition att hejda klimatkatastrofen. För det är tydligt vilka partier som gör något, vilka som mest pratar och vilka som aktivt bromsar klimatomställningen: Vår (Researchers Desk) analys visar att KD och SD aktivt förhindrar de klimatåtgärder som behövs.

https://www.lu.se/artikel/klimatforskare-granskar-partiernas-politik-vilka-lyssnar-pa-vetenskapen-och-vilka-ar-samst-i-klassen

Självklart räcker det inte med att rösta vart fjärde år, för en vital demokrati är det viktigt med aktivism och folkrörelser, inte minst för att balansera inflytande från mindre synliga aktörer inom kapital och företag. Men skall aktivism fungera krävs det någon att påverka och det är politiker som är beredda att driva frågorna så att lagar och regler ändras. Därför har jag själv valt att kandidera till riksdagen för Miljöpartiet i detta val. Jag gör det för att klimatkrisen är akut, för att ta mitt ansvar för att påverka politiken inifrån och för att vara en mer lyssnande röst till klimatrörelsen.

Framför allt gör jag det för att kommande generationer, i Sverige och världen, skall ha en rimlig chans att leva i ett stabil klimat med en levande natur, det som jag hade privilegiet att växa upp i. 

 

Bo Norrman

En usel valrörelse och ett genomtänkt val

Idag är det två veckor kvar till valet.  Allt pekar på att det kommer att bli mycket jämnt när man delar upp partierna i två block och utgången av valet kan avgöras av några tusen röster. Det har varit en bisarr valrörelse, med få konstruktiva förslag och många påhopp och mycket upprepande av samma talepunkter. Det är som det som händer runt om i världen inte lyckas tränga igenom i debatten och det gäller särskilt klimatfrågan.  I dagarna kom en debattartikel där forskare och anställda vid Sveriges universitet uttryckte sin förtvivlan över årets valrörelse. Efter att ha lyssnat på lördagens klimatdebatt i P1 är det lätt att hålla med forskarna. De flesta partier pratade med stora ord om det som kanske kan ske om 10-15 år, för kärnkraftverk byggs inte inom en mandatperiod. På frågan vad vi skall göra idag, om två veckor eller nästa år fanns få förslag (med undantag för Mp och C).

Jag har detta år valt att ställa upp som kandidat till riksdagen för Miljöpartiet. Klimatet är förstås huvudanledningen. Men efter att ha pratat med vänner som våndas över vad de skall välja så tror jag det är rimligt att redovisa hur min valkompass ser ut. Eftersom jag har en forskarbakgrund så är det viktigt att inte bara tycka utan även ha en grund för mina åsikter. Förutom möjligen partisekreterare tror jag inte någon kan hävda att ett parti har den bästa lösningen på allt.

Om jag utgår från mina värderingar och människosyn blir ändå den första prioriteringen att se till att SD inte kommer i närheten av makten. Den senaste veckan har vi fått ännu flera exempel på vad som döljer sig bakom SD's fasad. Att SD grundades av personer med nynazistiska ideal har till och med deras egen vitbok visat. Men hela tiden avslöjas nya företrädare för SD med högerextrema åsikter. Av de kandidater från riksdagspartierna som kopplas till nazism och högerextremism står en stor majoritet – tre fjärdedelar – på Sverigedemokraternas listor. Att organiserade trollfabriker som sprider desinformation och hat mot andra politiker kan få livsfarliga konsekvenser blev tydligt när det blev känt att Annie Lööf var en tänkt måltavla för mördaren i Almedalen. Jag vill ge Annie Lööf och Centerpartiet en eloge för att modet att stå upp mot SD trots hat och hot.

Ett självklart nej till SD gör att även en röst även på M och KD blir helt omöjlig, eftersom dessa partier har lagt sig platt till marken för att kunna säkra stöd för en regering ledd av Ulf Kristersson. Nu verkar dock denna taktik ha lyckats allt för bra, eftersom SD i flera nya opinionsundersökningar nu är större än M. Det betyder att det är inte självklart att Ulf K får leda en ny regering vid en eventuell valvinst och även om så blir fallet sitter han helt i knät på SD. En svag statsminister som är beroende av ett nationalistiskt och högerradikalt part luktar väl mycket 30-tal.

Även Liberalerna faller bort. Det fanns en gång ett Folkparti som även jag en gång lagt min röst på men det partiet finns inte längre. Liberalernas nya taktikledare Johan Pehrsson gör allt för att få vara med i Uffes gäng, trots det uppenbara förakt som han möts av från SD och tydliga misstro från M och KD. Liberalernas stolta ord om att de inte skulle släppa fram en regering där SD ingår har liten tyngd. Det finns kloka liberaler på det lokala planet men i rikspolitiken har de abdikerat. Det är sorgligt att se.

 

Efter att Miljöpartiet lämnade regeringen har det blivit tydligt att socialdemokraterna inte vågar ta konsekvenserna av det man säger om klimat och miljö. Det gröna folkhemmet får stå tillbaka för en politik där ministrar älskar gruvor. Omställning av industrin är viktig, men att en verklig omställning kommer att påverka även våra individuella liv kommer Magdalena Andersson behöva hantera om hon får fortsatt förtroende som statsminister.

Utöver klimat, demokrati och regeringsfrågan finns förstås andra viktiga frågor. För även om jag prioriterar klimat så går det inte att bortse från andra ämnen också behöver hanteras. Försvar och säkerhet är ett sådant område som också hänger intimt samman med klimatet, eftersom ett ändrat klimat ökar risken för konflikter, inte minst om mat och vatten. Rysslands anfall på Ukraina visar också tydligt att de regimer och företag som är beroende av intäkter från kol, olja och gas kommer att slåss hårt för sina intressen. Ryssland lägger hellre Ukraina i ruiner och saboterar det globala klimatet än att sluta med att sälja fossila bränslen. Därför är det nödvändigt att sätta stopp för Rysslands krig och i dagsläget betyder det att stötta även med vapen. På den punkten visade Vänsterpartiet att man inte riktigt förstått vad krävs med sin tvekan att stötta Ukraina. Att V dessutom har övergett delar av sin klimatpolitik för att subventionera diesel gör inte saken bättre.

Skolpolitik är en annan fråga som inte har fått tillräckligt med plats i valrörelsen. Det räcker inte att orda om "frihet att välja" när konsekvenserna av Sveriges unika experiment med marknadsskolor blir att ojämlikheten ökar och makten över skolan flyttas från det allmänna till bolag där även många har utländska ägare. Här har Centerpartiet fortfarande en läxa att göra, deras fokus ligger allt för mycket på äganderätt och det gäller även deras skogspolitik där rätten att skövla biologisk mångfald får stå över ansvaret att vårda miljön.

Så då återstod för mig Miljöpartiet och det är anledningen till att jag valt att kandidera för Mp. Det betyder inte att jag är nöjd och belåten med allt som Mp för fram. Det finns lokala företrädare ex i Stockholm som allt för mycket har fastnat i New Public Managment och säljer ut skolor för kortsiktiga vinster. När det gäller brott och straff har det varit en nästan entydig kör som förordat hårdare straff och mer poliser som en lösning på alla problem. Här har Miljöpartiet en stark företrädare i Martin Marmgren som själv är polis och vill se en balans mellan förebyggande arbete och straff.

 

 

Så tillbaka till där jag började: Huvudfrågorna för mig i detta val är ändå 1) att se till att Sverige *inte* får en regering dominerad av SD och 2) ge förutsättningar för en klimatpolitik som är i närheten av det som krävs för att klara ett stabilt klimat. De hänger dessutom ihop, SD är fortfarande det enda parti som i grunden förnekar att klimatförändringen är ett problem, vilket är galet med tanke på att ett ändrat klimat kommer att skapa långt fler flyktingar i världen. Når vi 1 finns fortfarande ingen garanti för 2, där kommer det att krävas både långt modigare politiker och en stark opinion som trycker på politiken. Alla behöver viu förstå hur mycket värre problemen med allt från extremväder till sviktande livsmedelsproduktion kommer att bli om vi blundar och väntar.

 

 

Det går att göra bättre val

I en intervju i Göteborgsposten lördag 2/7 berättar Ragnhild Larsson varför hon inte tänker rösta på Miljöpartiet i höstens val. Ragnhild är en känd person bland klimatmedvetna personer, främst genom sitt arbete med Klimatpodden. De senast åren har Ragnhild profilerat sig som klimataktivist och talesperson för Extension Rebellion (XR). Trots detta är det ändå märkligt att läsa hennes argument för att personer som bryr sig om klimatet skall kasta bort sina röster och uppfylla högeroppositionens våta dröm om att få bort Mp från riksdagen. Hur viktigt detta är för dem tydliggörs på DN Debatt, där partiledarna vill införa en ”lex MP”, för att säkerställa att det byggs mer kärnkraft i Sverige.

Varför är då Ragnhild så missnöjd med Mp? Självklart finns det alla skäl att tycka att klimatpolitiken i Sverige och världen är lam och inte i närheten av vad som behövs. Jag är själv väl inläst på och har debatterat klimatfrågor i många 10-tals år och vet vad forskningen säger om hur fort och radikalt vi behöver ställa om för att bibehålla ett rimligt stabilt klimat. Många i Sverige både bland medborgare och politiker tror nog fortfarande att vi kan komma undan med marginella livsstilsförändringar och behålla både livsstil och flygsemestrar. Det blir en negativ växelverkan mellan politiker som inte vågar leda och människor som inte har behövt offra något för sig själva eller framtiden. Då har Miljöpartiets försök att både tala om personlig omställning och att ta ansvar i regeringen lönats illa av både media och väljare. Men, som klimatpsykologen Frida Hylander säger "Narrativet om att klimatomställningen inte ska påverka vanliga människor är förödande för möjligheten att driva igenom de stora politiska reformer som just de som efterfrågar mindre individfokus efterfrågar".

Samtidigt så erkänner Ragnhild själv att det pågår en smutskastningskampanj mot Mp. Det lilla parti får alltså dels klander av klimataktivister för att inte ha genomfört tillräckligt mycket radikal klimatpolitik under sin tid i regeringen samtidigt som från andra hållet sägs vara roten till allt ont som hänt de senaste 8 åren. Ändå är det rätt tydligt att Mp påverkade mer än vad som syntes utåt, med tanke på hur Socialdemokraterna när de fick regera på egen hand tex började älska gruvor. Detta erkänner också Ragnhild, när hon säger att "det vore katastrof om Sverige blev utan ett klimatparti". Det är lätt att hålla med om när man ser Naturskyddsföreningens sammanställning av partiernas vallöften kring klimat.

Det alternativ som Ragnhild pekar ut inför valet är Klimatalliansen, en grupp som inte ens syns i opinionsundersökningarna. Att detta parti skulle skena över 4%-spärren fram till september är inte rimligt. En av Klimatalliansens ledargestalter är Gudrun Schyman, fd partiledare för Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ. Det är det svårt att tro  hon är en valvinnare i de tider av inte bara klimatkris, utan även krig och konflikt som vi nu lever i. Nedrustning  är just nu knappast lockande med tanke på Rysslands aggressiva anfallskrig mot Ukraina och hot mot andra länder. Både krig och klimat är kriser som måste hanteras samtidigt. Det har jag skrivit om sedan 2015.

Det som framför allt stör mig är idéen bland vissa klimataktivister att Mp kommer att återfödas som ett radikalt alternativ om partiet röstas bort ur riksdagen. Det bygger på en i mitt tycke naiv föreställning kring hur snabbt även små framsteg kan ryckas undan. En M/KD/SD-regering (i det fallet med stöd av V!) har redan lovat att öka klimatkrisen genom sänkta bränslepriser; dessutom vill de stoppa satsningar på vindkraft och järnvägar. Med tanke på hur bråttom det är med den nödvändiga omställningen behöver vi kämpa för varje beslut som minskar klimatkrisen, inte kasta bort minst 4 år på en tillbakagång som bara förvärrar läget.

Ingen klimatmedveten person som lägger sin röst på Mp tror att det räcker för att bryta utvecklingen och på allvar hantera klimatkrisen. Det kommer under lång tid att behövas en stark klimatrörelse som trycker på politikerna. Men så länge vi lever i en parlamentarisk demokrati kommer inget att hända utan politiker som kan fånga upp detta tryck. Istället kan maktfullkomliga politiker tvärtemot vad människor vill och önskar vrida klockan tillbaka och ta bort redan vunna segrar. Det ser vi just nu i USA, där politiskt tillsatta domare just nu river sönder inte bara aborträtten för kvinnor utan även statens förmåga att begränsa klimatutsläpp.

Att små grupper väljare kan ha stor betydelse visar också den moderna politiska historien i USA. I presidentvalet 2000 fick Ralph Nader som oberoende kandidat nära 100,000 röster i Florida, en delstat som George Bush vann med 537 röster. Det är inte troligt att Al Gore hade följt oljeindustrins lobbyister och invaderat Irak som Bush gjorde, något som verkligen har påverkat historien. Vid valet 2016 var det många i grunden demokratiska väljare som inte gillade Hillary Clinton och avstod från att rösta vilket ledde till Trumps valseger. Det i sin tur gav inte bara 4 förlorade år för klimatet utan en högerradikal högsta domstol som kommer att förvrida amerikansk politik i åratal framöver.

Inför den kris som ett ändrat klimat och de sammanlänkade hoten från minskad biodiversitet och sammanbrott i global livsmedelsproduktion är det lätt att bli uppgiven. Att ge upp är för mig inget alternativ, men jag har gjort ett annat val än Ragnhild och aktivisterna i XR. Jag har valt att engagera mig partipolitiskt i Miljöpartiet. Inte för att jag tycker partiets politik är perfekt eller fullständigt i linje med mina åsikter. Men jag är övertygad om att det är en röst som behövs och som skulle behöva vara mycket starkare för att nå ett politiskt genomslag för allvaret i klimatkrisen. Jag ser heller inte att XR utmanar den verkliga makten genom att blockera gator för privatbilister i Göteborg. Den händelse som i år mest av allt påverkat både klimat och ekonomi är Rysslands krig mot Ukraina. Det skulle göra större intryck på mig om XR gått i spetsen för protesterna mot Putin.

Vi kommer att tvingas omvärdera både vår tillväxtekonomi och stora delar av vårt sätt att leva och utforma våra samhällen om vi skall uppnå ett stabilt klimat och en god miljö. Till det behöver vi visioner om vad vi vill uppnå, precis det som diskuteras i senaste avsnittet av Klimatpodden. Men tiden är för knapp för att vi skall kunna vänta på att först hitta visionerna, vi behöver bygga dem på vägen. Den vägen måste leda bort från fossilsamhället, men hur vi gör detta är inte ännu skrivet i sten.

Jag hoppas att Ragnhild inte låter "det bästa" bli det godas fiende.

Om krisen eller kriget kommer

 Så heter den broschyr vi alla fick brevlådan för något år sedan. Det var en nyutgåva av den lilla skriften från kalla krigets tider. I den nya versionen hade män i trenchcoat och hatt och hemmafruar med barn bytts ut mot mera tidsanpassade personer, men det underliggande budskapet fanns kvar. Vi kan som land hamna i lägen där vardagen totalt förändras och 'leva livet' byts mot överlevnad.

Ett radikalt ändrat klimat är fortfarande det stora långsiktiga hotet mot stabila och demokratiska samhällen. Men drygt 30 år efter murens fall känns risken för väpnad konflikt i Europa större än på länge. Ryssland samlar trupper längs Ukrainas gräns och säger sig beredda att ta till "militärtekniska åtgärder" om de inte återigen får bestämma över sina forna vasallstater - plus Finlands och Sveriges säkerhet och utrikespolitik. När jag lyssnar på varnande ord från ÖB Michael Bydén under veckans digitala Folk och Försvars-konferens får jag flashbacks till gångna tider. Frågan är, uppdaterad broschyr till trots, om vi är mer förberedda för vare sig krig eller konflikt.

För snart 7 år sedan skrev jag detta om hur vi hanterat risker för krig och klimatkris: 

"Så vad skall vi då göra för att hantera dessa “Wicked problems”, där vi  behöver anstränga oss nu för att i bästa fall undvika att något  otrevligt händer i framtiden? En välkänd försvarsdebattör skrev härom  veckan att vi var “fredsskadade”. Jag tror snarare att vi  är “uppoffringsovilliga”, det finns en motvilja mot att göra saker som  man inte får egen “cred” för. En skribent kommenterade nyligen  indignerat tanken på ett återinförande av värnplikten; varför skulle  staten få “ta” ett år av hans liv. Att staten och det allmänna även ger  honom något tillbaka verkade han inte förstå. 

När det gäller klimathotet skulle jag nog säga att vi är  möjlighetsskadade, det sägs ofta klimatfrågan måste adresseras som en  affärsmöjlighet för att inte skrämma människor till apati. Självklart  behöver vi använda all form av innovation och nytänkande för att lösa  klimatutsläppen. Men bland är den stora möjligheten att undvika att det  går åt helvete, det kan behövas både blod, svett och tårar innan  belöningen kommer"

Tyvärr är det allt för mycket som INTE hänt när det gäller att hantera både klimatkris och krigsrisk och inom bägge dessa områden har verkligheten på ett synnerligen obehagligt sätt nu hunnit ikapp oss. För att citera Alex Steffen: "We are not ready for the world we are already living in". Klimatkris och krigsrisk blir också allt mer sammanflätade, ett skenande klimat ökar risken för konflikter om grundläggande resurser, inte minst vatten. Detta är också något som det amerikanska försvarsdepartementet lyft fram, att ett ändrat klimat är en "threat multiplier". Samtidigt utnyttjar Ryssland sin fossila energi som ett vapen mot EU och Kina eftersträvar kontroll över de mineraler som vi behöver för elektrifiering och klimatomställning. 

Det är nog dags att inse att när det gäller både klimatkris och krigsrisk behöver vi göra uppoffringar  i det korta perspektivet för att få ett hanterbart klimat och att hålla konflikter i schack. Frågan är om det finns en bred politisk vilja att göra detta? Vilken politiker vågar ett valår offra ett jobbskatteavdrag för att satsa på försvar och klimat? 

Just nu skramlar Ryssland med vapnen, skickar in landstigningsfartyg i Östersjön och hotar Ukraina med invasion. När då försvarsmakten självklart förstärker beredskapen på Gotland finns det "svärjevänner" som hånar soldater och närmast välkomnar en rysk invasion. Många av dessa förmenta nationalister är förstås trollkonton, men det finns tyvärr också gott om Putin-kramare som gillar "starka män". 

Det är än svårare att skydda oss mot ett ändrat klimat, den "fienden" respekterar inga gränser. Men liksom med risken för konflikt så har varningssignalerna funnits länge. Ändå var det många i Gävle som efter sommarens översvämningar utbrast "varför har ingen sagt att det kan bli så här?". Kunskapen finns sedan länge och insikten borde finnas om den omställning vi måste göra för att klara klimatet. Trots det så vurmar tex kommunalråd från framför allt M och KD mer för utsikten än för att skydda kusten mot stigande havsvatten. Tomas Kåberger, professor i energisystem vid Chalmers, uttrycker det väl:

Men förnybar energi har en viktig nackdel: Kolkraft och kärnkraft har den egenskapen att de negativa effekterna i huvudsak drabbar andra länders befolkningar och kommande generationer. Den generation som använder sol -och vindel tvingas också se verken. Vill vi använda vindkraftel i Sverige så kommer verken att synas i Sverige och längs kusterna. Hänsynslösa egoister har därför anledning att föredra kärnkraft och kolkraft framför solel och vindkraft. 

Att okända drönare surrar över våra kärnkraftverk gör inte tilltron till den energikällan större. Samlar vi vår energiförsörjning på några få platser blir den känslig för sabotage och påverkan. Det blir knappast mer attraktivt att placera små gulliga SMR-kärnkraftverk runt våra städer. Elförsörjning såväl som andra samhällssystem behöver vara robusta nog att klara allt från stormar och skyfall till IT-attacker och hot. 

Broschyren vi fick ger oss inte lösningarna om hur vi skall undvika kriser och krig. Men den ger oss insikt om hur vårt samhälle kan påverkas av händelser utöver det vanliga. Uppgiften är att undvika en kraschlandning och göra omställningen hanterbar, smärtfritt kommer det inte att vara. Det är en uppgift för oss alla, men huvudansvaret ligger hos de politiker som anser sig kallade att leda landet, även när krisen kommer. Vår uppgift som medborgare är också att välja politiker som vågar axla det ansvaret, som klarar av att vara mer Churchill än Chamberlain. 

Corona-stimulans med sans

Corona-pandemin fortsätter sprida sig över världen och just nu ökar antalet sjuka i Sverige och inom övriga länder i Europa kraftigt. Även i USA, som ligger långt efter när det gäller att testa för Covid19, ökar antalet insjuknade och avlidna snabbt. Det är troligt att smittspridningen där kommer att bli mycket omfattande, vilket kommer att ha stora effekter på både den globala och den amerikanska ekonomin. Börssiffrorna är blodröda och allt fler varsel läggs om uppsägningar och neddragningar. Ännu så länge är det reseföretag samt hotell och restaurangbranschen som är värst drabbade, när ingen handlar, reser eller besöker restauranger. Men snart riskerar det ekonomiska stilleståndet att sprida sig vidare och redan börjar producerande företag att varna för följderna. 

I Sverige liksom i andra länder har regeringar och riksbanker utlovat massiva ekonomiska stöd till framför allt företag. Fördelaktiga lån, uppskjutna skatteinbetalningar och stöd för att kunna behålla personal tills krisen är över har snabbt kommit på plats. Men detta är inte en kris som andra, eftersom orsaken är något vi inte har kontroll över eller kan förhandla med. Det går inte att “förklara krig” mot en motståndare i form av ett virus. Självklart skall vi göra allt för att hjälpa de sjuka, minska effekterna och förhoppningsvis med tiden kunna ha ett vaccin mot Corona-viruset. Men vi vet inte om det kommer att ta 6, 12 eller 18 månader innan pandemin är över. 

Därför är det viktigt att vi tänker strategiskt när det nu finns hundratals miljarder tillgängliga för att hålla hjulen rullande. Det är intressant att se hur det plötsligt inte finns någon gräns för vad man kan satsa, medan det för några månader sedan var “för dyrt” att satsa på det andra och långsiktigt minst lika stora hotet mot våra samhällen och vår framtid, de allt mer skenande klimatförändringarna. På samma sätt som vi behöver hålla flera tankar i huvudet samtidigt när det gäller insatser för att bromsa virusepidemin, behöver vi kunna skilja på vad som krävs för stunden och vad vi kan och bör göra för att använda dessa satsningar till den omställning som måste komma. Risken är annars överhängande att vi bränner de resurser vi har på att upprätthålla föråldrad teknik och ohållbar system så att vi inte klarar av att ställa om i tid. 

Here’s the big unknown: Will the effort to revive the global economy after the pandemic accelerate the emissions of planet-warming gases, rather than avert climate change? That depends on whether the world’s big economies, like China and the United States, use this moment to enact green growth policies or continue to prop up fossil fuel industries.

Flygindustrin kommer inte att hämta sig under överskådlig tid. De företag som nu ställer om till arbeta på distans och med videokonferenser kommer inte att återgå till sina tidigare resvanor. Det är förvisso trist om människor förlorar sina arbeten inom flygsektorn, men det finns ingen möjlighet att vi kan fortsätta flyga på det sätt vi gjort om vi skall klara klimatet. Charmen med shoppingresor till New York kan också te sig rätt blek framöver och den resenär som blivit strandsatt i Spanien eller Thailand bokar ingen ny resa i brådrasket. I det perspektivet kan generösa pengar till flygindustrin kan verkligen bli “throwing good money after bad”. Därför ser jag bättre sätt att använda pengarna.

På kort sikt:

• Viktigast av allt just nu: Pengar till regionerna som driver sjukvården så att de snabbt kan återanställa en del av den personal som under många år har lämnat vården. Ge regionerna möjlighet att skapa vettiga villkor för sina anställda så att de kan återfå och behålla personalen. Det finns säkert många tidigare sjukvårdsanställda inom de branscher som nu krisar som skulle kunna tänka sig att återvända. Skall vi klara Corona-krisen måste personalen orka arbeta länge och uthålligt och då behövs fler som delar på bördan.

• Om många framför allt äldre tvingas hålla sig inomhus så kanske restauranger som nu förlorat sina lunchgäster istället kan leverera mat till de som är i karantän. Det skulle kunna hålla den sektorn vid liv tills vi kan börja äta ute igen. Det blir också en avlastning till den hemtjänst som kommer att ha fullt upp framöver.

• Om det är någon form av stimulans vi kommer att behöva för att klara denna kris så är det mental stimulans och det betyder kultur. Det är en sektor som har liten ekonomisk uthållighet och som Björn Wiman skriver behöver en katastrofplan. Vi behöver kultur för att beskriva det som nu sker, som kan hjälpa oss att hålla modet uppe tillsammans. Att sjunga på balkongerna som karantänsatta människor i Italien gjort visar på hur viktigt det är att vi har tillgång till kultur i olika former. Det måste finnas något att se fram emot när krisen lindras.

På längre sikt:

• Det är uppenbart att sjukvården har brister som kommer att kräva resurser både när det gäller utrustning och nytänk inom organisationen. Att varje region sköter sin upphandling av kritiska resurser utan samordning är inte rimligt. Det kommer att bli en dyr lärprocess där det även måste finnas resurser kvar till vårt behov av ett fungerande civilförsvar (återigen något som det inte fanns pengar till för några månader sedan).

• Än så länge har livsmedelsindustrin och jordbruket inte varit i fokus för diskussionen kring Corona-krisen. Det skall bli intressant att se om Spanien och Italien, länder med extremt många sjuka och där befolkningen satts i karantän kommer att kunna fortsätta leverera de grönsaker vi är vana att köpa. Min gissning är att vi kommer att i grunden behöva se över över egen livsmedelsförsörjning som en följd av denna pandemi. Det kommer att kosta och även leda till förändrade vanor när det gäller den mat vi äter, tex genom radikalt minskat köttätande som pandemiexperten professor Björn Olsen länge har förespråkat. Kålrotens tid kanske kommer tillbaka?

• Om vi har råd att lägga 300 eller 500 eller 1000 miljarder kronor på ekonomiska nödpaket, så finns inte längre några ekonomiska skäl att inte starta bygget av nya snabbtåg mellan Malmö, Göteborg och Stockholm men även till Oslo. Det är en infrastruktur vi kommer att behöva och det är en långsiktig satsning som kommer att generera arbeten i en mängd kringsektorer.

Slutligen, en sak som måste återställas är förtroendet mellan människor, mellan invånare och myndigheter och mellan nationer inom EU. Istället för solidaritet har det blivit en kamp om munskydd och skyddshandskar både mellan länder men även med svenska hamstrare som försöker tjäna på krisen genom att sälja sina varor på Blocket. Det behövs konkreta projekt att samverka kring för att motverka nationell egoism. Den svenska regeringen borde redan nu ta initiativ till en gemensam europeisk beredskap när det gäller både läkemedel, medicinteknisk utrustning och skyddsutrustning.

Vad gäller hur vi som människor skall agera se mina mina tidigare blogg-inlägg:

Going viral - How did we get into this mess?

Going viral - Corona, climate and collapse

Going viral - Commitment, change and collaboration

Marknadsvåndor

Det är ofta intressant att läsa Mattias Svensson (@mattias_neo), eftersom det ger en inblick i hur en marknadsliberal och samtidigt rimligt miljö/klimatmedveten person kämpar för att få ihop sina argument. Nu senast i Dagens Nyheter 27/12 förklarar Mattias varför mer marknad och tillväxt behövs för att klara miljö och klimat. Kanske blir det då inte helt övertygande att hans bästa exempel på spridning av klimatvänlig solcellsteknik är konstbevattning av olagliga opiumodlingar i Afghanistan. Han erkänner att det inte är speciellt hållbart med tanke på hur det påverkar ändliga grundvattenresurser, men ser det ändå som ett framsteg för marknadsekonomin. Det bekräftade en amerikansk general i en rapport som nyligen blev fri från hemligstämpel. Den enda marknad som USA lyckats skapa i Afghanistan efter 15 års krig var just heroinmarknaden...

En av Mattias teser är att ökad resurseffektivitet är det som gör att marknadskrafterna ger den bästa lösningen, eller ”More from less” enligt titeln till en bok han hänvisar till. Men finns det skäl för att tro på hans budskap? Ta till exempel personbilsmarknaden där de senaste årens försäljning av SUVar har lett till större utsläppsökningar än från världens tunga industrier. Det gäller även svensk-kinesiska Volvo Cars, ett företag som gärna talar om sin miljöprofil, men där SUVar nu står för nära två tredjedelar av försäljningen. Följaktligen ökar utsläppen från Volvo-bilar mest bland alla biltillverkare. Knappast “more from less” utan snarare vinst och kamp om marknadsandelar. 

Trots entusiasmen för marknad och tillväxt finns det en brasklapp i slutet på Mattias artikel - kanske marknadskrafterna ändå inte räcker till för att klara klimatet. Där är det lätt att hålla med honom. Australien är ett bra exempel på att politik inriktad på tillväxt till varje pris inte förmår klara klimatkrisen. Premiärminister Scott Morrison stoltserar med en kolbit i parlamentet och godkänner fler kolgruvor och kolkraftverk. Samtidigt brinner stora delar av Australien och den extreman hettan gör boskapen infertil och får fåglarna att falla döda ned från träden.

Tyvärr finns inte längre tid att hoppas på marknadskrafterna skall hinna klara klimatet. Hade vi bytt kurs för 30 år sedan kunde det ha fungerat med ganska små justeringar. Nu finns inte tiden att vänta på “marknadens styrande hand” och även företagen början inse att det inte finns några affärer att göra på en kokt planet. 

Mattias Svensson borde sitta ned och lyssna på Johan Rockströms Vinterprogram och komma igen med en ny krönika efter nyår.   

Att fly(ga) från problemen

De flesta av oss vill resa. Vi har drömmar om resor vi skulle vilja göra, gärna långt och till exotiska länder. Det är en naturlig känsla, vi vill se mer av världen. Och vi har kunnat göra det på ett sätt som människor för bara några decennier sedan inte hade möjlighet till. Nu är detta inte längre en självklar möjlighet.

Tidigare har jag skrivit om Roy Scranton, dem amerikanske klimatfilosofen som har en mycket dyster bild av mänsklighetens framtid i en tid av accelererande klimatförändring. Jag håller inte med om hans nattsvarta bild av framtiden, även om jag länge har kallat mig en “dystopisk optimist”.  Men en av de viktiga sakerna som Roy lyfter fram i sina texter och framträdanden är nödvändigheten av att stanna upp, reflektera och faktiskt sörja över vad vi redan har och oundvikligen kommer att förlora när klimatet förändras 

Det är en sorg som vi behöver erkänna, för att kunna samla den beslutsamhet och det mod som krävs för att vi skall ta oss an utmaningen med att skapa ett stabilt klimat för oss själva och kommande generationer. Samma beslutsamhet som Anna-Lena Laureen beskriver när Finland trots orimliga odds besegrade den Sovjetiska armén under vinterkriget. 

Så när jag läser Kajsa Dovstads krönika i GP så låter jag mig inte uppröras, utan tänker att hon hanterar sin klimatångest så som vi gör innan vi vågar sörja, genom att tränga bort och förneka det obehagliga. Det gör hon bland annat genom att hävda att "det går utmärkt att klimatkompensera genom att köpa regnskog eller betala extra för att öka mängden biobränsle i flygplanstanken.” Om så väl vore... 

Det finns inget biobränsle att hälla i tanken, SAS har lyckats uppnå mindre än 1% inblandning och ökar istället sina utsläpp. Den slant hon (kanske) lägger på klimatkompensation räcker inte heller långt. Kajsa oroar sig för kolkraftverken i Indien och hoppas på kärnkraft, men i Indien sker redan en stor satsning på solenergi. Dessutom ägnar man sig där åt verklig klimatkompensation genom trädplantering, också det i mängder långt större än all världens långflygande klimatkompenserare.

I Kajsas krönika finns ett sting av avund riktad mot de som till skillnad från henne har fått chansen att resa. Kanske vill hon ta del av det liv som många av våra “influencers” lever, med långväga resor och spännande upplevelser. Tyvärr är livet inte rättvist och kanske Kajsa istället skulle rikta ilskan mot de både de individer, företag och nationer som levt över våra gemensamma tillgångar och faktiskt sett till att hon inte kommer att kunna flyga runt världen som hon önskar. 

Kajsa har också fastnat för kärnkraft; en “lösning” på klimatproblematiken som passar den som börjar våga se problemet men fortfarande vill undvika att ta eget ansvar. Tyvärr säger jag, med stöd av ekonomin, kärnkraften kommer inte att rädda oss. Den är för dyr och tar för lång tid att bygga ut.

Om jag kan ana Kajsas oförlösta sorg, så är det långt värre med politiker som har en insiktslös inställning till flygande. Av politiker som vill att vi ger dem ett mandat att påverka våra liv har vi rätt att kräva att de tar till sig befintlig kunskap. Emma Wiesner kandiderar till EU-parlamentet för Centerns räkning och fortsätter den linje av teknikoptimistisk halleluja kring fortsatt flygande som var centerns linje i riksdagsvalet. Istället för förhoppningar borde nog Emma lyssna till vad forskarna utanför flygindustrin säger:   

In the short term – and, depending on the development of aviation fuels, maybe even in the long term – the only way to significantly reduce aviation emissions is to reduce flying. 

I slutändan handlar det om val. Det går att bromsa klimatförändringen tillräckligt fort för att vi skall ha ett framtida stabilt klimat - om än mycket annorlunda mot det klimat som jag växte upp i. Men det kräver en snabb och total omställning bort från fossila bränslen. 

Det blir inte lätt, men det blir en värld med långt större skönhet och möjligheter än om vi rusar på som nu.

Det är allvar nu

"Det är allvar nu” står det på Expressens ledarsida och för ett ögonblick vill jag tro att nu, nu har även Anna Dahlberg förstått klimatkrisens verkliga dignitet och följderna av stigande hav och skördar som regnar eller torkar bort. Men nej, Anna D verkar inte ha läst DN, en tidning som produceras i samma hus. I en värld där vi inte hejdar klimatförändringar kan hundratals miljoner människor drivas på flykt. Den flyktingkrisen blundar Anna D för.

Istället är det samma gamla visa om att säkra gränserna mot immigranter och mera resurser till rättsväsendet. Men Anna D verkar också ha missat vilka åtgärder som ger effekt för att förbättra livet i ett “utanförskapsområde”. Gårdsten, en stadsdel i nordöstra Göteborg, är på väg att lämna den kategorin, framför allt genom att de som bor i stadsdelen får ta större plats och ansvar. Då kan det kommunala bostadsbolaget samverka med polisen och lokala eldsjälar kan driva kampanjer som ökar valdeltagandet. Ingen klanröstning, bara vanligt demokratiarbete.

Det är märkligt att just politiska journalister verkar ha så svårt att ta in det som Björn Wiman kallar världens genom tiderna största nyhet. Ett skenande klimat kommer att kunna både förstöra och förändra hela den mänskliga civilisationen. Kanske beror den bristande insikten på att spelet har blivit så viktigt inom politiken; allt handlar om kampen kring makten. Men naturen och fysiken förhandlar inte, de förändringar som våra utsläpp orsakar kan vi inte kompromissa bort genom listiga politiska överenskommelser. Det spelar ingen roll vad vare sig väljare eller politiker “tycker”, ändrar vi klimatet får vi ta konsekvenserna. Den omutliga insikten verkar passa de politiska journalisterna illa.

Det hjälper inte heller att hävda att det blir “billigare” att minska utsläppen någon annan stans. Klimatkrisen kommer att beröra alla och vi i Sverige ligger i topp när det gäller utsläpp per person. Det finns ingen chans att vi kan “sitta i orubbat bo” och hoppas på att att Kina skall fixa klimatet åt oss. Det är bara genom att leda utvecklingen som vi kan få respekt och vinna tid.

Och vi är inte chanslösa! Att bryta utsläppskurvan är tekniskt möjligt, tack vare ny teknik som solceller och elektrifiering. Sverige har möjligheten att visa att det går att transformera samhället under ordnade former innan klimatkrisen ställer om genom kaos. Det räcker dock inte med ny teknik, det allra snabbaste sättet att minska de klimatpåverkande utsläppen är minskad konsumtion av varor och resor. Tiden för både ständiga köksrenoveringar och ohämmat flygande är över och grön tillväxt är en illusion skriver tex Foreign Policy. Den insikten borde både svenska politiker och journalister debattera istället för att låtsas som världen väntar på oss. För det är allvar nu. 

När blå kommuner blir verkligt blåa

Klanröstning! Det har varit ett skällsord som plötsligt dykt efter valet när vissa journalister, politiker och andra tyckare skall förklara varför S och V har fått höga röstetal i en del så kallade utanförskapsområden. Kanske borde de istället ha funderat på hur lockande det är att rösta på partier som mest visar intresse för människorna som bor där när brott som bränder eller skjutningar skett. Då brukar det inte heller handla om vad man kan göra för invånarna, utan mer vad man kan göra åt dem i form av övervakning, straffskärpning och utegångsförbud. Förmodligen inte det mest effektiva sättet att locka nya väljare.

Självklart finns det tendenser till grupptänkande och det är viktigt att varje person röstar efter sin övertygelse. Men istället för att misstänkliggöra Leila Ali Elmi, den unga kvinna med somalisk bakgrund som blev inkryssad i riksdagen från Miljöpartiets lista i Göteborg borde man se möjligheterna. Om ett stort antal människor med somalisk bakgrund blir engagerade i den politiska processen och börjar följa riksdagens arbete tror jag det är enbart positivt för den svenska demokratin. 

Grupptänkande är inte heller något som är begränsat till områden med låg ekonomisk status, röstandet i Djursholm eller Saltsjöbaden brukar vara rätt homogent borgerligt. Några andra solitt “blåa” områden är Skanör, Falsterbo och Höllviken i Vellinge kommun och Torekov i Båstads kommun. Där röstar man i huvudsak på M men med hjälp av KD når man 50-60% av rösterna. 

De senaste dagarna har delstaterna Syd och Nordkarolina på USA’s östkust drabbats hårt av orkanen Florence, med massiva översvämningar och kollapsade samhällsfunktioner i stora områden. Staden Wilmington på Sydkarolinas kust har i praktiken förvandlats till en ö utan kontakt med omvärlden. Denna orkan såväl som tidigare Harvey i Houston och Katrina i New Orleans brukar framför allt drabba de människor som redan är utsatta, de som bor i “mobile homes” och som inte har ekonomiska resurser att ta sig bort när en orkan hotar.

I Sverige däremot är det dyrt och fint att bo i områden som just ovan nämnda skånska kommuner, för strandläge och havsutsikt är mycket eftertraktat. Men dessa områden ligger dåligt till när klimatet ändras och därför har “marknaden” börjat korrigera detta. Ett exempel är Länsförsäkringar i Skåne som inte kommer att försäkra nya fastigheter som ligger i områden som Länsstyrelsen har markerat som riskområden för kommande havsvattenhöjning och översvämningar.

Men istället för att ta detta som en signal om att kommunernas byggande måste anpassas till ett ändrat klimat har detta lett till ilskna protester mot Länsförsäkringar. På kommunal nivå har man inte förstått konsekvenserna av ett ändrat klimat eller att Länsförsäkringar är ett bolag som inte skall ta risken att förlora pengar på felplacerade bostadsområden. Marknadens korrigerande hand är tydligt inte rätt medicin just här.

För M och KD som har så stort väljarstöd i dessa områden borde detta leda till eftertanke. När den första vinterstormen kommer som svämmar över Skanör-Falsterbo så kommer värdet på husen i området att falla drastiskt. Frågan är då om människorna där kommer att tacka partier som M och KD för att de inte tagit hotet om ändrat klimat på tillräckligt allvar? Met troligt kommer man att förbanna politikerna som inget gjort och samtidigt tyvärr blunda för att man själva inte brytt sig om att förstå vad ett ändrat klimat verkligen betyder. Det är också en form av grupptänkande; att tro att man med ekonomiska resurser kan köpa sig fri från konsekvenserna av klimatförändringen.

När “blå” kommuner blir verkligt blåa av stigande vatten kan den politiska spelplanen ändras rejält. Det borde Ulf och Ebba tänka noga på inför det spel som pågår om regeringsmakten. Det är en nåd att stilla bedja om men mer troligt en utopi. Välkommen till Crazytown som Björn Wiman skrev:

Alla de svenska partiledare som är inblandade i regeringsbildningen vet nog innerst inne vad klimatförändringen innebär – men ingen av dem visar att de förstår. Den regering vi (eventuellt) får nu kan vara den sista med makt att från svensk horisont göra något åt klimatkrisen, innan vi kastas in i en oåterkallelig utveckling.