Om krisen eller kriget kommer

 Så heter den broschyr vi alla fick brevlådan för något år sedan. Det var en nyutgåva av den lilla skriften från kalla krigets tider. I den nya versionen hade män i trenchcoat och hatt och hemmafruar med barn bytts ut mot mera tidsanpassade personer, men det underliggande budskapet fanns kvar. Vi kan som land hamna i lägen där vardagen totalt förändras och 'leva livet' byts mot överlevnad.

Ett radikalt ändrat klimat är fortfarande det stora långsiktiga hotet mot stabila och demokratiska samhällen. Men drygt 30 år efter murens fall känns risken för väpnad konflikt i Europa större än på länge. Ryssland samlar trupper längs Ukrainas gräns och säger sig beredda att ta till "militärtekniska åtgärder" om de inte återigen får bestämma över sina forna vasallstater - plus Finlands och Sveriges säkerhet och utrikespolitik. När jag lyssnar på varnande ord från ÖB Michael Bydén under veckans digitala Folk och Försvars-konferens får jag flashbacks till gångna tider. Frågan är, uppdaterad broschyr till trots, om vi är mer förberedda för vare sig krig eller konflikt.

För snart 7 år sedan skrev jag detta om hur vi hanterat risker för krig och klimatkris: 

"Så vad skall vi då göra för att hantera dessa “Wicked problems”, där vi  behöver anstränga oss nu för att i bästa fall undvika att något  otrevligt händer i framtiden? En välkänd försvarsdebattör skrev härom  veckan att vi var “fredsskadade”. Jag tror snarare att vi  är “uppoffringsovilliga”, det finns en motvilja mot att göra saker som  man inte får egen “cred” för. En skribent kommenterade nyligen  indignerat tanken på ett återinförande av värnplikten; varför skulle  staten få “ta” ett år av hans liv. Att staten och det allmänna även ger  honom något tillbaka verkade han inte förstå. 

När det gäller klimathotet skulle jag nog säga att vi är  möjlighetsskadade, det sägs ofta klimatfrågan måste adresseras som en  affärsmöjlighet för att inte skrämma människor till apati. Självklart  behöver vi använda all form av innovation och nytänkande för att lösa  klimatutsläppen. Men bland är den stora möjligheten att undvika att det  går åt helvete, det kan behövas både blod, svett och tårar innan  belöningen kommer"

Tyvärr är det allt för mycket som INTE hänt när det gäller att hantera både klimatkris och krigsrisk och inom bägge dessa områden har verkligheten på ett synnerligen obehagligt sätt nu hunnit ikapp oss. För att citera Alex Steffen: "We are not ready for the world we are already living in". Klimatkris och krigsrisk blir också allt mer sammanflätade, ett skenande klimat ökar risken för konflikter om grundläggande resurser, inte minst vatten. Detta är också något som det amerikanska försvarsdepartementet lyft fram, att ett ändrat klimat är en "threat multiplier". Samtidigt utnyttjar Ryssland sin fossila energi som ett vapen mot EU och Kina eftersträvar kontroll över de mineraler som vi behöver för elektrifiering och klimatomställning. 

Det är nog dags att inse att när det gäller både klimatkris och krigsrisk behöver vi göra uppoffringar  i det korta perspektivet för att få ett hanterbart klimat och att hålla konflikter i schack. Frågan är om det finns en bred politisk vilja att göra detta? Vilken politiker vågar ett valår offra ett jobbskatteavdrag för att satsa på försvar och klimat? 

Just nu skramlar Ryssland med vapnen, skickar in landstigningsfartyg i Östersjön och hotar Ukraina med invasion. När då försvarsmakten självklart förstärker beredskapen på Gotland finns det "svärjevänner" som hånar soldater och närmast välkomnar en rysk invasion. Många av dessa förmenta nationalister är förstås trollkonton, men det finns tyvärr också gott om Putin-kramare som gillar "starka män". 

Det är än svårare att skydda oss mot ett ändrat klimat, den "fienden" respekterar inga gränser. Men liksom med risken för konflikt så har varningssignalerna funnits länge. Ändå var det många i Gävle som efter sommarens översvämningar utbrast "varför har ingen sagt att det kan bli så här?". Kunskapen finns sedan länge och insikten borde finnas om den omställning vi måste göra för att klara klimatet. Trots det så vurmar tex kommunalråd från framför allt M och KD mer för utsikten än för att skydda kusten mot stigande havsvatten. Tomas Kåberger, professor i energisystem vid Chalmers, uttrycker det väl:

Men förnybar energi har en viktig nackdel: Kolkraft och kärnkraft har den egenskapen att de negativa effekterna i huvudsak drabbar andra länders befolkningar och kommande generationer. Den generation som använder sol -och vindel tvingas också se verken. Vill vi använda vindkraftel i Sverige så kommer verken att synas i Sverige och längs kusterna. Hänsynslösa egoister har därför anledning att föredra kärnkraft och kolkraft framför solel och vindkraft. 

Att okända drönare surrar över våra kärnkraftverk gör inte tilltron till den energikällan större. Samlar vi vår energiförsörjning på några få platser blir den känslig för sabotage och påverkan. Det blir knappast mer attraktivt att placera små gulliga SMR-kärnkraftverk runt våra städer. Elförsörjning såväl som andra samhällssystem behöver vara robusta nog att klara allt från stormar och skyfall till IT-attacker och hot. 

Broschyren vi fick ger oss inte lösningarna om hur vi skall undvika kriser och krig. Men den ger oss insikt om hur vårt samhälle kan påverkas av händelser utöver det vanliga. Uppgiften är att undvika en kraschlandning och göra omställningen hanterbar, smärtfritt kommer det inte att vara. Det är en uppgift för oss alla, men huvudansvaret ligger hos de politiker som anser sig kallade att leda landet, även när krisen kommer. Vår uppgift som medborgare är också att välja politiker som vågar axla det ansvaret, som klarar av att vara mer Churchill än Chamberlain.