En usel valrörelse och ett genomtänkt val

Idag är det två veckor kvar till valet.  Allt pekar på att det kommer att bli mycket jämnt när man delar upp partierna i två block och utgången av valet kan avgöras av några tusen röster. Det har varit en bisarr valrörelse, med få konstruktiva förslag och många påhopp och mycket upprepande av samma talepunkter. Det är som det som händer runt om i världen inte lyckas tränga igenom i debatten och det gäller särskilt klimatfrågan.  I dagarna kom en debattartikel där forskare och anställda vid Sveriges universitet uttryckte sin förtvivlan över årets valrörelse. Efter att ha lyssnat på lördagens klimatdebatt i P1 är det lätt att hålla med forskarna. De flesta partier pratade med stora ord om det som kanske kan ske om 10-15 år, för kärnkraftverk byggs inte inom en mandatperiod. På frågan vad vi skall göra idag, om två veckor eller nästa år fanns få förslag (med undantag för Mp och C).

Jag har detta år valt att ställa upp som kandidat till riksdagen för Miljöpartiet. Klimatet är förstås huvudanledningen. Men efter att ha pratat med vänner som våndas över vad de skall välja så tror jag det är rimligt att redovisa hur min valkompass ser ut. Eftersom jag har en forskarbakgrund så är det viktigt att inte bara tycka utan även ha en grund för mina åsikter. Förutom möjligen partisekreterare tror jag inte någon kan hävda att ett parti har den bästa lösningen på allt.

Om jag utgår från mina värderingar och människosyn blir ändå den första prioriteringen att se till att SD inte kommer i närheten av makten. Den senaste veckan har vi fått ännu flera exempel på vad som döljer sig bakom SD's fasad. Att SD grundades av personer med nynazistiska ideal har till och med deras egen vitbok visat. Men hela tiden avslöjas nya företrädare för SD med högerextrema åsikter. Av de kandidater från riksdagspartierna som kopplas till nazism och högerextremism står en stor majoritet – tre fjärdedelar – på Sverigedemokraternas listor. Att organiserade trollfabriker som sprider desinformation och hat mot andra politiker kan få livsfarliga konsekvenser blev tydligt när det blev känt att Annie Lööf var en tänkt måltavla för mördaren i Almedalen. Jag vill ge Annie Lööf och Centerpartiet en eloge för att modet att stå upp mot SD trots hat och hot.

Ett självklart nej till SD gör att även en röst även på M och KD blir helt omöjlig, eftersom dessa partier har lagt sig platt till marken för att kunna säkra stöd för en regering ledd av Ulf Kristersson. Nu verkar dock denna taktik ha lyckats allt för bra, eftersom SD i flera nya opinionsundersökningar nu är större än M. Det betyder att det är inte självklart att Ulf K får leda en ny regering vid en eventuell valvinst och även om så blir fallet sitter han helt i knät på SD. En svag statsminister som är beroende av ett nationalistiskt och högerradikalt part luktar väl mycket 30-tal.

Även Liberalerna faller bort. Det fanns en gång ett Folkparti som även jag en gång lagt min röst på men det partiet finns inte längre. Liberalernas nya taktikledare Johan Pehrsson gör allt för att få vara med i Uffes gäng, trots det uppenbara förakt som han möts av från SD och tydliga misstro från M och KD. Liberalernas stolta ord om att de inte skulle släppa fram en regering där SD ingår har liten tyngd. Det finns kloka liberaler på det lokala planet men i rikspolitiken har de abdikerat. Det är sorgligt att se.

 

Efter att Miljöpartiet lämnade regeringen har det blivit tydligt att socialdemokraterna inte vågar ta konsekvenserna av det man säger om klimat och miljö. Det gröna folkhemmet får stå tillbaka för en politik där ministrar älskar gruvor. Omställning av industrin är viktig, men att en verklig omställning kommer att påverka även våra individuella liv kommer Magdalena Andersson behöva hantera om hon får fortsatt förtroende som statsminister.

Utöver klimat, demokrati och regeringsfrågan finns förstås andra viktiga frågor. För även om jag prioriterar klimat så går det inte att bortse från andra ämnen också behöver hanteras. Försvar och säkerhet är ett sådant område som också hänger intimt samman med klimatet, eftersom ett ändrat klimat ökar risken för konflikter, inte minst om mat och vatten. Rysslands anfall på Ukraina visar också tydligt att de regimer och företag som är beroende av intäkter från kol, olja och gas kommer att slåss hårt för sina intressen. Ryssland lägger hellre Ukraina i ruiner och saboterar det globala klimatet än att sluta med att sälja fossila bränslen. Därför är det nödvändigt att sätta stopp för Rysslands krig och i dagsläget betyder det att stötta även med vapen. På den punkten visade Vänsterpartiet att man inte riktigt förstått vad krävs med sin tvekan att stötta Ukraina. Att V dessutom har övergett delar av sin klimatpolitik för att subventionera diesel gör inte saken bättre.

Skolpolitik är en annan fråga som inte har fått tillräckligt med plats i valrörelsen. Det räcker inte att orda om "frihet att välja" när konsekvenserna av Sveriges unika experiment med marknadsskolor blir att ojämlikheten ökar och makten över skolan flyttas från det allmänna till bolag där även många har utländska ägare. Här har Centerpartiet fortfarande en läxa att göra, deras fokus ligger allt för mycket på äganderätt och det gäller även deras skogspolitik där rätten att skövla biologisk mångfald får stå över ansvaret att vårda miljön.

Så då återstod för mig Miljöpartiet och det är anledningen till att jag valt att kandidera för Mp. Det betyder inte att jag är nöjd och belåten med allt som Mp för fram. Det finns lokala företrädare ex i Stockholm som allt för mycket har fastnat i New Public Managment och säljer ut skolor för kortsiktiga vinster. När det gäller brott och straff har det varit en nästan entydig kör som förordat hårdare straff och mer poliser som en lösning på alla problem. Här har Miljöpartiet en stark företrädare i Martin Marmgren som själv är polis och vill se en balans mellan förebyggande arbete och straff.

 

 

Så tillbaka till där jag började: Huvudfrågorna för mig i detta val är ändå 1) att se till att Sverige *inte* får en regering dominerad av SD och 2) ge förutsättningar för en klimatpolitik som är i närheten av det som krävs för att klara ett stabilt klimat. De hänger dessutom ihop, SD är fortfarande det enda parti som i grunden förnekar att klimatförändringen är ett problem, vilket är galet med tanke på att ett ändrat klimat kommer att skapa långt fler flyktingar i världen. Når vi 1 finns fortfarande ingen garanti för 2, där kommer det att krävas både långt modigare politiker och en stark opinion som trycker på politiken. Alla behöver viu förstå hur mycket värre problemen med allt från extremväder till sviktande livsmedelsproduktion kommer att bli om vi blundar och väntar.

 

 

Om krisen eller kriget kommer

 Så heter den broschyr vi alla fick brevlådan för något år sedan. Det var en nyutgåva av den lilla skriften från kalla krigets tider. I den nya versionen hade män i trenchcoat och hatt och hemmafruar med barn bytts ut mot mera tidsanpassade personer, men det underliggande budskapet fanns kvar. Vi kan som land hamna i lägen där vardagen totalt förändras och 'leva livet' byts mot överlevnad.

Ett radikalt ändrat klimat är fortfarande det stora långsiktiga hotet mot stabila och demokratiska samhällen. Men drygt 30 år efter murens fall känns risken för väpnad konflikt i Europa större än på länge. Ryssland samlar trupper längs Ukrainas gräns och säger sig beredda att ta till "militärtekniska åtgärder" om de inte återigen får bestämma över sina forna vasallstater - plus Finlands och Sveriges säkerhet och utrikespolitik. När jag lyssnar på varnande ord från ÖB Michael Bydén under veckans digitala Folk och Försvars-konferens får jag flashbacks till gångna tider. Frågan är, uppdaterad broschyr till trots, om vi är mer förberedda för vare sig krig eller konflikt.

För snart 7 år sedan skrev jag detta om hur vi hanterat risker för krig och klimatkris: 

"Så vad skall vi då göra för att hantera dessa “Wicked problems”, där vi  behöver anstränga oss nu för att i bästa fall undvika att något  otrevligt händer i framtiden? En välkänd försvarsdebattör skrev härom  veckan att vi var “fredsskadade”. Jag tror snarare att vi  är “uppoffringsovilliga”, det finns en motvilja mot att göra saker som  man inte får egen “cred” för. En skribent kommenterade nyligen  indignerat tanken på ett återinförande av värnplikten; varför skulle  staten få “ta” ett år av hans liv. Att staten och det allmänna även ger  honom något tillbaka verkade han inte förstå. 

När det gäller klimathotet skulle jag nog säga att vi är  möjlighetsskadade, det sägs ofta klimatfrågan måste adresseras som en  affärsmöjlighet för att inte skrämma människor till apati. Självklart  behöver vi använda all form av innovation och nytänkande för att lösa  klimatutsläppen. Men bland är den stora möjligheten att undvika att det  går åt helvete, det kan behövas både blod, svett och tårar innan  belöningen kommer"

Tyvärr är det allt för mycket som INTE hänt när det gäller att hantera både klimatkris och krigsrisk och inom bägge dessa områden har verkligheten på ett synnerligen obehagligt sätt nu hunnit ikapp oss. För att citera Alex Steffen: "We are not ready for the world we are already living in". Klimatkris och krigsrisk blir också allt mer sammanflätade, ett skenande klimat ökar risken för konflikter om grundläggande resurser, inte minst vatten. Detta är också något som det amerikanska försvarsdepartementet lyft fram, att ett ändrat klimat är en "threat multiplier". Samtidigt utnyttjar Ryssland sin fossila energi som ett vapen mot EU och Kina eftersträvar kontroll över de mineraler som vi behöver för elektrifiering och klimatomställning. 

Det är nog dags att inse att när det gäller både klimatkris och krigsrisk behöver vi göra uppoffringar  i det korta perspektivet för att få ett hanterbart klimat och att hålla konflikter i schack. Frågan är om det finns en bred politisk vilja att göra detta? Vilken politiker vågar ett valår offra ett jobbskatteavdrag för att satsa på försvar och klimat? 

Just nu skramlar Ryssland med vapnen, skickar in landstigningsfartyg i Östersjön och hotar Ukraina med invasion. När då försvarsmakten självklart förstärker beredskapen på Gotland finns det "svärjevänner" som hånar soldater och närmast välkomnar en rysk invasion. Många av dessa förmenta nationalister är förstås trollkonton, men det finns tyvärr också gott om Putin-kramare som gillar "starka män". 

Det är än svårare att skydda oss mot ett ändrat klimat, den "fienden" respekterar inga gränser. Men liksom med risken för konflikt så har varningssignalerna funnits länge. Ändå var det många i Gävle som efter sommarens översvämningar utbrast "varför har ingen sagt att det kan bli så här?". Kunskapen finns sedan länge och insikten borde finnas om den omställning vi måste göra för att klara klimatet. Trots det så vurmar tex kommunalråd från framför allt M och KD mer för utsikten än för att skydda kusten mot stigande havsvatten. Tomas Kåberger, professor i energisystem vid Chalmers, uttrycker det väl:

Men förnybar energi har en viktig nackdel: Kolkraft och kärnkraft har den egenskapen att de negativa effekterna i huvudsak drabbar andra länders befolkningar och kommande generationer. Den generation som använder sol -och vindel tvingas också se verken. Vill vi använda vindkraftel i Sverige så kommer verken att synas i Sverige och längs kusterna. Hänsynslösa egoister har därför anledning att föredra kärnkraft och kolkraft framför solel och vindkraft. 

Att okända drönare surrar över våra kärnkraftverk gör inte tilltron till den energikällan större. Samlar vi vår energiförsörjning på några få platser blir den känslig för sabotage och påverkan. Det blir knappast mer attraktivt att placera små gulliga SMR-kärnkraftverk runt våra städer. Elförsörjning såväl som andra samhällssystem behöver vara robusta nog att klara allt från stormar och skyfall till IT-attacker och hot. 

Broschyren vi fick ger oss inte lösningarna om hur vi skall undvika kriser och krig. Men den ger oss insikt om hur vårt samhälle kan påverkas av händelser utöver det vanliga. Uppgiften är att undvika en kraschlandning och göra omställningen hanterbar, smärtfritt kommer det inte att vara. Det är en uppgift för oss alla, men huvudansvaret ligger hos de politiker som anser sig kallade att leda landet, även när krisen kommer. Vår uppgift som medborgare är också att välja politiker som vågar axla det ansvaret, som klarar av att vara mer Churchill än Chamberlain.