(M)odlösheten(s) apostlar

Klimat och migration är två frågor som kommer att vara avgörande för vår gemensamma framtid på det lilla klot som vi bebor. Vi vet att klimatet ändras och vi vet att det tveklöst beror på mänskliga utsläpp av framför allt koldioxid. Vetenskapen visar glasklart att på grund av detta ökar temperaturen globalt, vilket bland annat leder till smältande polarisar och stigande havsvatten, men också än mer kännbart stormar och vilt varierande väder. Den stora skillnaden är att ändrat klimat inte längre handlar om “någon annan gång, någon annan stans, några andra drabbade”. Förändringarna kommer snabbare och har större konsekvenser än vad forskningen visade för bara några år sedan.

Ändrat klimat handlar inte längre om isbjörnar, det berör grundvalarna för mänsklig existens och samverkan. Både ändrat klimat och påtvingad migration är var för sig svåra frågor att hantera och tillsammans kan de destabilisera våra samhällen. Vi vet hur illa Europa har hanterat flyktingkrisen som följt i Syrenkrigets spår. Ändå är det bara en föraning om de folkförflyttningar som kan komma när klimatet ändras allt snabbare. Det är naivt att tro att vi i vår del av världen skall kunna sitta oberörda i en beväpnad livbåt, vi är en del av världen. 

I den situationen, när hot växer vid horisonten så är det mod och ledarskap som behövs. Tyvärr visar vare sig den nuvarande statsministern Stefan Löven eller hans utmanare Ulf Kristersson upp något mod att tala om. Man kan undra vad dessa herrar vill bli ihågkomna för? I alla situationer där hot tydligt syns på horisonten men våra ledare inte svarar upp mot utmaningarna är det lätt att tänka på Churchill och Chamberlein. Den förre sa 1936 att “The age of procrastination is over and the age of consequences is here”; den senare viftade 1938 med ett värdelöst papper och utropade “Peace in our time”. Om herrar Löfven och Kristoffersson suttit vid makten 1939, hade de stängt gränserna och givit upp? För vad Churchill utlovade vad inte “ordning och reda” utan “blod svett och tårar”. Segrar vinns inte utan ansträngning. 

”Sverige skall göra sin del och inte mer” sa Löfven i partlledardebatten. Som om vi som ett av världens rikaste länder skulle kunna klara mer? Men, som ett antal etikforskare skriver på DN-debatt; “Svensk politik har förlorat sin moraliska kompass”. 

Det ämne som inte heller etikforskarna skriver om är klimatförändringen, den troligen största utmaningen när det gäller ledarskap. Mot naturen har man inga ess i rockärmen eller utspel att göra, kolbudgeten är inte förhandlingsbar om vi skall klara oss i närheten av tvågradersmålet. Egentligen är det ganska enkelt:

• Den som lever i Sverige idag påverkas redan av klimatförändringar

• Livet för våra barn (inkl redan födda) i Sverige kommer att styras av klimatförändringen

• Våra barnbarns liv kommer att vara svårt och begränsat om vi inte aggressivt bromsar klimatförändringarna 
• För ytterligare kommande generationer kommer livet att vara helt oförutsägbart, eftersom klimatförändringen inte upphör år 2100

Detta är den fråga som borde hålla våra ledande ledare vakna om nätterna. Men istället…. 

Ibland tänker jag på S&M som om de hade inlett ett sadomasochistiskt förhållande att driva oss mot en samhällelig utförsbacke. Tiden är mogen för verkliga ledare som vågar tala klarspråk om vad som kommer att avgöra vår framtid, istället för den femtioelfte debatten om invandring och migration. När det gäller klimatet spelar det roll att gå före. Och eftersom det är för sent för en enkel resa, så krävs det mod. 

https://twitter.com/Muralgranskaren/status/993750215420272640

https://twitter.com/Muralgranskaren/status/993750215420272640