- “Klimatet har ändrats men det finns fortfarande hopp"
- "Teknikutvecklingen ger oss hopp att lösa klimatkrisen"
- "Forskningen är hoppingivande men behöver fortsätta"
Visst vill vi alla hoppas. Hoppas att trots att ändrat klimat är det som oroar oss mest (enligt senaste SOM-undersökningen) så skall allt lösa sig på något sätt. Vi hoppas att i stort få behålla vårt sätt att leva, om än möjligen med elbilar istället för diesel-SUVar och mer grönsaker och mindre kött på sommargrillen. Tyvärr, det är nog dags att förkasta den sortens hopp.
Parisavtalet kring att hålla temperaturökningen "väl under två grader" hyllades när det slöts 2015 men det bygger på vaga förhoppningar kring hur vi skall klara detta. En faktor som det pratats lite om är det som kallas “negativa utsläpp”, att vi i stor skala skall kunna få bort koldioxid ur atmosfären. Det främsta magiska tricket kallas BECCS, "bioenergy carbon capture and storage". En akronym som betyder odla skog, elda skog, skilj bort koldioxid från röken och begrava den i marken några tusen år. En teknik många hoppas skall rädda oss “sen” för att vi skall slippa bita i det sura äpplet och verkligen minska våra klimatutsläpp nu.
Vi pratar om kommande tider och det är viktigt att ha mål för det som måste göras, vare sig det kallas fossilfritt 2030 eller koldioxidneutralt 2045. Här händer det verkligen positiva saker inte minst inom industrin. Men som längst pratar vi om år 2100. Då skall vi ha stabiliserat utsläppen, transformerat till en fossilfri värld, skapat all den infrastruktur som krävs för negativa utsläpp och dessutom löst detta så att vi också kan försörja ytterligare ett par miljarder människor med mat. Vi kan tycka att 2100 är långt borta men om jag får barnbarn kommer de år 2100 att var yngre än jag är nu. Vad kommer att finnas kvar för den generationen?
Vi vet redan att de processer som följer av våra utsläpp av koldioxid och den därmed stigande temperaturen ändras snabbare och i större grad än vad vi trodde för bara några år sedan. Det gäller vare sig vi studerar smältande glaciärer, stigande havsvatten eller döende koraller. Ingen tänkande människa förnekar längre att vi människor påverkar klimatet. Vad vi inte vet är om om vi har passerat en eller flera “tipping points”. Därför gäller det att gå från ord till handling.
Denna helg är jag tillbaka vid havet och njuter av de första vårkvällarna med koltrast och vitsippor. Här laddar jag som så många gånger förr upp mina egna själsliga batterier. Här finns en stillhet som jag behöver. Men även denna plats är annorlunda än när jag var barn. Det surrar tex mycket mindre i luften än vad jag minns.
För det är inte bara när det gäller klimatutsläpp som vi behöver en total omställning. Vi människor förgiftar världen på många andra sätt och vi är på väg att att trasa sönder den livets väv där insekterna är en viktig del. Men tack vare de många människor gått från ord till handling och påverkat politiker så tog EU förra veckan ett beslut att förbjuda neonicotinider, ett av de värsta insektsmedlen för bin och andra pollinatörer.
I radio kunde man då höra ett samtal mellan en representant för böndernas organisation LRF och en insiktsfull och djupt tänkande biodlare. LRF-representanten hade svårt att se värdet i att skydda bina, utan ängslades mer över marginella prisökningar på maten och förlorade marknadsandelar. Biodlaren var mer rakt på sak, några måste ha modet att gå före och tydliggöra att valet i förlängningen står mellan en levande miljö med blommor, fåglar och insekter eller en platt-TV till.
Kanske är det bristen på välformulerade alternativ som gör att vi hänger oss kvar vid ett vagt hopp istället för att ha modet och handla. Till hösten står vi inför val, där flertalet partier talar tyst om de frågor som medborgarna verkligen oroar sig för. Trots intensiv propaganda och en totalt ensidig debatt är vi enligt SOM fortfarande mer rädda för främlingsfientlighet är för främlingar, ändå är migration och integration ständigt återkommande i den politiska debatten. Men den fråga som både de flesta politiker och politiska kommentatorer skyr mest är klimatet, för där krävs lösningar som lämpar sig illa för förenklad retorik och politisk spelteori.
Än så länge så är de få aktiva politiker som vågar tala om de verkliga riskerna med ett ändrat klimat. Så vi behöver mod för att starta vår egen förändring och bli det exempel vi kanske hade hoppats andra skulle vara. Vårens debatt om att avstå flygresor börjar sätta spår, långresor är inte lika glamorösa längre och tåg till Europa väcker istället reslusten. Vi behöver också ingjuta mod i våra politiker men även utmana dem och ställa krav på både ledarskap och insikt. Men framför allt behöver vi se igenom de populister som kraxar ur sig samma enkla “lösningar” på alla problem, de är charlataner som inte kommer att hjälpa oss. Det valet har vi ett personligt ansvar för den 9:e september, för ingen kan väl påstå att vare sig Brexit eller Trump var exempel att följa?
Så var börjar vi? Med det personliga ansvaret och handlingen eller med politiken? Kanske just det är ett val vi inte längre har, nu gäller "Allt genast”. Och att förlora hoppet betyder inte att ge upp utan att trots det ta ansvar och behålla modet. Det är en resa vi skall ut på, den börjar med ett första steg.
No comments:
Post a Comment