"Jag beklagar...."

”Jag beklagar sorgen”

Varför det? Varför beklaga sorgen? Sorgen är sund, sorgen visar att vi saknar, att vi har berörts av den vi precis förlorat. 

Förlusten kan vi beklaga. Förlusten är olika, ibland både orättvis och oförutsedd. Men förlusten och saknaden kan vara lika stor och lika svår även när den är väntad. 

”Jag beklagar sorgen”. Vem beklagar du? Den som försvunnit eller de som finns kvar? Eller kanske den egna rädslan för den oundvikliga döden.

Gunnar Ekelöf skrev i sin dikt Eufori: 

”Jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika”

Kanske är det snarare så att vi är lika i att vi skall dö, men vägen dit och ögonblicket när döden når oss är så olika. I sina extremer och i den värld vi lever i så sträcker sig ytterligheterna mellan att fridfullt somna in och att ångestfullt slitas i bitar under en bombmatta. Olika vägar, samma slut.

Vi undkommer inte döden och för oss som är kvar förändras spelet när en av pjäserna har slagits ut. Ibland uppstår nya öppningar när ett osett hinder försvinner. Andra gånger kan det som var väl balanserat plötsligt rämna. 

Döden kan vi bara acceptera, hur vi hanterar varandra när vi står utan den som stod oss nära berättar något om vem vi är. Den resan är svår att förutsäga.