Härom veckan var jag ute och seglade. En kväll satt jag på en klippa och tittade ut över havet. Utsikten mot horisonten var lika vacker som alltid, granitklipporna lika rosa som de brukar vara i Bohuslän norr om Sotenkanalen.
Seglatsen till denna plats hade gått utomskärs, långa kryssbogar förbi kända märken som Hållö fyr. Men det var något som inte stämde med hur det brukade vara på havet. Vinden svalkade inte, ingen frisk havsbris träffade mina kinder, det var snarare heta pustar som mötte mig. Visst är det skönt att segla i shorts, men det var märkligt att mer behöva tänka på överhettning och uttorkning än seglarställ och extra kläder. Ett avkylande dopp var nödvändigt när jag hade lagt till, så kylande ett bad kan bli när havet är 22°C. Den korta promenaden från båten ut på klipporna var också svettig och fylld med tecken av hur onormalt varm denna sommar är. Ljungen var torr och bränd, björnbären snart mogna flera veckor tidigare än normalt.
Hettan under min seglingsvecka var inte någon normalvariation, den underlättades och förstärktes av den klimatförändring som våra utsläpp orsakar. Det är inte bara i Sverige som vi har haft långvarig värmebölja och torka, i stora delar av världen har nya värmerekord noterats. Som Martin Hedberg skriver "I och med att temperaturen har stigit så har vi skapat en situation där värmeböljor är 100 gånger så sannolika som de var på 50-, 60- och 70-talet. Hundra gånger så sannolikt!”
De våldsamma bränder som denna sommar pågått i Sverige och på andra håll i världen visar tydligt att ett varmare klimat inte betyder ”lite skönare” utan opålitligt och oförutsägbart. Kanske men bara kanske kan dessa bränder i kombination med felslagna skördar och djur utan foder få oss att vakna upp. Denna nyhetssammanfattning visar tydligt att ändrat klimat inte handlar om “någon annan gång, någon annan, någon annan stans”. Klimatförändringen är här och nu, även i Sverige. Det kommer att krävas både mod och tydligt ledarskap om vi skall hinna ändra vår livsstil i tid för att bryta denna utveckling.
Ansvaret för hur den klimatkris som vi befinner oss i är inte jämnt fördelat. Både politiker, företag och olika lobbygrupper har gjort sitt bästa för att förringa klimathotet och skapa tveksamhet kring klimatforskningens resultat. Men det finns också ett personligt ansvar som har mycket med pengar att göra. Att klimatpåverkande konsumtion ökar med inkomst har forskning på Chalmers visat. När man är ute och seglar blir också variationerna i livsstil oerhört tydliga. Jag seglar en liten båt med få tekniska bekvämligheter. Att fixa till båten efter en dags segling tar en stund. Segel skall beslås och vikas, utombordaren hissas upp och linor kransas. Men när jag är ute och seglar så gör jag just det, seglar mest hela tiden vare sig vinden blåser med eller mot, lite eller mycket. Många av mina båtgrannar far istället runt i flytande fyrtiofotsfarkoster, med alla bekvämligheter ombord plus medsläpad följebåt och paddleboard.
Även om dessa människor befinner sig på samma hav som mig blir upplevelsen en annan när upplevelsen filtreras bakom tonade rutor och ingen fysisk ansträngning krävs för att manövrera båten. Kanske är det en anledning till att många med gott om pengar ogärna delar med sig. Det blir tragikomiskt när miljonärer och miljardärer vars lyxyachter ligger på redden utanför St Tropez på den franska rivieran inte vill bidra till en ny räddningsbåt…
Vi behöver självklart sätta press på företag och regeringar för att få till stånd de gemensamma lösningar som Christian Azar skriver om på DN Debatt. Likafullt är det så att förändring krävs även på det individuella planet. Den rikaste tiondedelen av jordens befolkning står för hälften av utsläppen, genom sin livsstil och konsumtion. Där skulle det gå att minska klimatutsläppen snabbt - om viljan finns.
No comments:
Post a Comment