Stormvarning

I kväll har jag varit på “Stormvarning”, ett arrangemang kring klimatfrågan som var en del av Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Det handlade mer om nya lösningar och ändrade beteenden än om vad som händer om vi fortsätter med “business as usual”. För en stund kan det vara bra att bara se möjligheterna, det håller hoppet uppe. Mest applåder fick Tomas Kåberger, professor i Energiteknik på Chalmers, när han slog fast att bilåkare blir feta och fattiga men cyklister blir spänstiga och rika. Pengarna bör cyklisterna lägga på solenergi, eftersom "Det är mycket vackrare med solceller på taket än en Mercedes på uppfarten”.


Trots de uppmuntrande exemplen är det ändå viktigt att noga minnas att klimatforskarna har utfärdat en stark och entydig stormvarning. Antingen så minskar vi drastiskt på koldioxidutsläppen eller så får vi ta konsekvenserna i form av en oförutsägbar och destabliserad värld som kommer att bli mycket obehaglig att leva i. Det är möjligt att vända utvecklingen, det var Kåberger tydlig med, men det händer inte av sig självt. Vi vet vad som behöver göras och det kommer att krävas insatser av politiker, företag och oss som individer.



Stormvarning passar även bra som titel på vad jag ägnade resten av kvällen åt, nämligen "Dokument Inifrån" om hur det svenska försvaret i stort sett försvann när kalla kriget upphörde. En blandning av bristande omvärldsanalys, fromma förhoppningar och starka besparingar under den ekonomiska krisen kombinerat med ett fokus på internationella insatser ledde till att det nationella försvaret “plötsligt” inte fann kvar.


Det fanns anledningar till att det blev så, det är lätt att se i efterhand. Efter Sovjetunionens fall fanns det en förhoppning om vi hade lämnat både kalla och varma krig bakom oss, i alla fall i vår del av världen. Återföreningen av Tyskland och de baltiska staternas frihet gjorde det troligt att Östersjön verkligen skulle bli ett fredens hav. Så är det inte längre, Ryssland har rustat upp under det senaste decenniet. Efter Georgien-kriget 2008 och nu senast Rysslands annektering av Krim och stöd till “rebeller” i östra Ukraina har förutsättningarna helt ändrats. Det är inte längre självklart fred i vårt närområde.


Detta är en verklighet som lämnat många politiker bakom sig. Såväl tidigare S-regeringar som den förra alliansregeringen har skuld till det läge vi nu befinner oss i. Man kan undra om Anders Borgs vision av ett försvar var “Army of Lovers”...


Ett problem med försvars- och säkerhetspolitik är att man måste hålla många olika tankar i huvudet samtidigt. Tex att det inte handlar om att välja mellan militärt försvar eller fredsskapande åtgärder. Ett militärt försvar har vi för att möta yttre hot mot vårt land, på samma sätt som vi har polis och rättsväsende för att skydda oss mot allt från inbrottstjuvar till skjutgalna gangsters (och just nu har vi mycket av det i Göteborg). Men polisen kan inte vara det enda verktyget för att förebygga brott och skapa trygghet, där krävs mycket långsammare och oglamorösa insatser i form av bra skolor, vettiga bostadsområden, vägar till arbete och andra integrationsprojekt. Vilket är vad vi behöver i Göteborg.


På samma sätt kan inte militär försvarsförmåga ersätta långsiktigt freds- och konfliktförebyggande arbete. Inte ens Putin har ett evigt liv och förhoppningsvis kan vi undvika konflikter tills en mer resonabel regim har makten i Kreml. Vi behöver ha kontakter med det civila samhället i Ryssland. Problemet är att detta just nu aktivt motarbetas, tex blev Nordiska ministerrådets kontor i Ryssland i januari pålagt statusen utländsk agent av de ryska myndigheterna och har tvingats stänga ned verksamhet av hänsyn till de lokalanställda. Så den förhoppnings som finns inom tex F! om att allt skall kunna lösas med samarbete är i det korta perspektivet inte trovärdigt. Vi kan i dagens säkerhetspolitiks läge inte låtsas som ingenting och ta bort vår egen försvarsförmåga och därmed skapa ett vakuum. Kan inte vi försvara Gotland kommer någon annan att vilja vara där, frågan är vem som hinner först?


Det finns självklart fler hot än det direkt militära som vi måste kunna möta. Samhällets förmåga att försvara sig mot yttre påfrestningar bygger på att ingen del krackelerar under påfrestning. Om el, vatten, telekommunikation och matförsörjning kollapsar under minsta tryck har vi liten nytta av ett militärt försvar, vår motståndskraft räcker ändå inte långt om befolkningen fryser, hungrar och saknar information. Därför behöver vi ett fungerande civilförsvar. Men civilförsvar och ett robust samhälle är också den försäkring som vi behöver i en allt osäkrare värld. Om den globala uppvärmningen tillåts accelerera vidare kommer den i sig att bli ett säkerhetshot. Detta är något som militärstrateger sedan länge har insett. Klimatförändringen kommer ohejdad att leda till brist på mat och vatten, översvämmade kustzoner, påtvingad migration och väpnade konflikter om resurser. Det är inte en värld vi vill leva i. Så den som är intresserad av försvars- och säkerhetsfrågor men inte är "klimathök” brister gravt i sin förmåga till långsiktigt omvärldsanalys och är helt enkelt inte trovärdig.