Valrörelsen börjar på måndag!

Om två dagar är det måndag och valet är över. Detta skrivs alltså innan resultatet är klart så jag vet inget om vem som ”vann” valet, inte heller om vilken grad av politiskt kaos som kommer att bryta ut. Det jag vet är att det har varit en valrörelse som handlar om allt och inget och som framför allt inte på allvar berört framtiden. De visioner om Sverige som det två huvudkombatanterna om statsminsterposten lagt fram, ett nytt jobbskatteavdrag ställt mot en extra semestervecka har inte imponerat. Den tredje aspiranten i form av mannen utan minne längtar tillbaka till en dåtid som inte fanns och är villig att rasera allt för att vandra tillbaka dit. Så det är inte konstigt att man kan drabbas av denna känsla.

Kanske har vi fått vad vi förtjänar genom att låta valrörelsen vara det enda tillfälle då vi förväntas agera inom vår demokrati. På samma sätt som vi har outsourcat mycket av vår produktion till andra länder så har vi låtit politiken bli något för partistrateger och kommunikatörer, istället för att självklart beröra oss alla. Vi har låtit oss förvandlas till röstboskap istället för att vara aktiva medborgare.

”Democracy dies in darkness” har varit mottot för Washington Post ända sedan Donald Trump valdes till president. Tidningen har arbetat hårt för att sätta ljuset på de många skandaler som följt i Trumps spår. Men både i USA och här i Sverige ser vi att demokratin också kan förfalla mitt framför våra ögon. Samtal och kompromiss har ersatts av hätska utfall och hatdrev på nätet. Det blir allt mer tydligt att det inte räcker med att tycka eller dela information, den når inte fram. Sverige har varit ett land av folkbildning och folkrörelser, nu saknar vi den allmänna bildning som knyter oss samman. Det är inget vi kan återskapa genom en litterär kanon; en lista på böcker att läsa räcker inte långt. Vi behöver en ny “provisorisk utopi” att arbetat tillsamman för.

Det finns en sak till som faller sönder framför våra ögon och det är vårt klimat. Trots den extremt varma sommaren har de flesta politiker såväl som merparten av media återgått till att agera som om klimatförändringen handlar om “någon annan, någon annan stans, någon annan gång”. Men ingenting har hänt som motiverar att vi slutar agera på den akuta utmaning som klimatförändringen innebär. Som inför andra världskriget vill vi inte se varningstecknen; inte lyssna på Churchills ord om att “The age of procrastination is over and the age of consequences is here”. Vi går och handlar i affären som vanligt, knappt medvetna om att halva den svenska skörden torkade bort i sommarhettan. För 100 år sedan hade det betytt svält och kravaller på gatorna. Ännu ett tag är vi rika nog att kunna köpa vår mat och ännu en tid finns det överskott på mat att köpa. Det är inte givet att det gäller nästa gång.

En person har genom direkt aktion starkt bidragit till att hålla frågan levande och det är Greta som i tre veckor skolstrejkat framför riksdagshuset. Hennes aktion har uppmärksammats över hela världen med intervjuer i internationella medier. På många ställen både i Sverige och utomlands har också både skolelever och vuxna strejkat i solidaritet med henne. Men kan vi fortsätta lägga ansvaret för framtiden på de som knappt haft en chans att uppleva nutiden?

Så vad skall vi göra? Självklart fortsätta ta del av politiska livet och avslutningen av årets valrörelse. Att rösta är något som många människor dött för så att lägga sin valsedel är att vara en del av samhället. 

Men det räcker inte! Vi måste återerövra politiken från politikerna, se att det är något som berör oss och avgör hur vårt framtida samhälle skall se ut. Den senaste veckan har jag pratat med olika partiföreträdare, några insatta och insiktsfulla även om vi var överens om att inte vara överens i sakfrågorna. Men jag har också mött aggressiv okunskap och hybris, en närmast religiös övertygelse om att ha rätt. Den onda cirkel som skapas av okunskap och rädsla leder till egoism och i förlängningen även hat mot “andra”. 

I veckan kom en studie om ekonomi och hur den nyliberala ekonomiska vågen drivit människor bort från de traditionella partierna. Problemet med den rimliga analysen är att den utelämnade hur partier som SD och deras ytterkantsbröder AfS och NMR har vänt ekonomisk oro från berättigade krav på rättvisa till att finna syndabockar som kan anklagas för det som hänt. Hellre sparka nedåt än ta strid uppåt, det är det fega budskapet hur mycket man än hävdar sig vara emot etablissemanget. 

Syndabockarna är invandrare och främlingar och lösningen är “återvandring", ett mildare uttryck för slänga ut människor med annan bakgrund. "De passar inte här", som Jimmie Åkesson hävde ur sig i den avslutande partiledardebatten. När den retoriken sprids får så småningom människor plikta med sina liv. Det hände den rumänska tiggaren Gica som slogs ihjäl av svenska tonåringar i Huskvarna. Och det är därför som svenska militära veteraner från krigen på Balkan har gått ut med sitt upprop att säga nej till främlingsfientlighet. De har med egna ögon och med livet som insats sett vad som händer när människor lockas till att börja hata och se ned på sina medmänniskor.

Men om de skulle lyckas, om den miljon människor som Jimmie Åkesson vill förpassa från Sverige verkligen skulle försvinna, då vore inte mycket sig likt i Sverige. Ekonomin i trasor, sjukvården i ruiner, kulturen reducerad till knätofs. Vem skall de då skylla på när nästa värmebölja kommer, skördarna torkar bort och det inte självklart finns någon som vill sälja sin mat till oss? Vilka står näst i tur när det gäller syndabockar? En inte alltför vild gissning är att kvinnorna ligger risigt till i Åkessons framtid, mer lik Handmaids Tale än lika lön för lika arbete.

Det finns ingen väg tillbaka. Den otidsenliga framtid som SD längtar efter löser inga problem. Därför är uppgivenhet inte en möjlighet, vare sig när det gäller klimat eller demokrati. Men vi kommer inte att klara de utmaningar som väntar oss genom att sitta ned och vänta. Det kommer inte heller att vara vare sig enkelt eller smärtfritt att styra om utvecklingen - men alternativen är så mycket värre. 

Den danske författaren Carsten Jensen skrev nyligen en serie artiklar och varnade oss för att vandra den danska vägen och normalisera hatet mot det främmande. För att klara det måste vi återuppliva demokratin bortom röstandet.

På ett eller annat sätt är det tvingande nödvändigt att åter knyta ihop banden mellan den direkta demokratin och den representativa, och det innebär också en återupptäckt eller kanske till och med ett återuppfinnande av själva tanken med att vara medborgare i en demokrati.

Den arbetshypotes för vårt framtida samhälle som Carsten Jensen lade fram var “Klimatstaten”, ett öppet samhälle bortom den exkluderande välfärdsstaten.

Den stängda dörren, inte den öppna, har blivit välfärdsstatens symbol, och det är alltid dess överlevnad som används som argument när utlänningar ska hållas borta från landets gränser. Det går ingen väg tillbaka, varken till nationalisternas dröm om ett skyddat land bakom stängda gränser eller, för övrigt, till den klassiska välfärdsstaten. Det finns bara en väg, och den går framåt. Välfärdsstatens nödvändiga efterföljare vill jag i väntan på det officiella dopet kalla Klimatstaten, och det är bara för att jag just nu inte har något bättre namn.Klimatstaten har en annan uppgift än den välfärdsstat som skulle ställa skeppsbrutna befolkningar på fötter igen efter andra världskriget. Den ska förhindra en hel arts kommande utplåning.

Vår beredskap är god, sade Per-Albin på sin tid. Det var den inte och det är den inte nu heller, vi är inte beredda på de omvälvningar som kommer. Desto större anledningen att inte skjuta upp arbetet till 2022. Arbetet med att återerövra politiken börjar på måndag - är du med?

“If we go on our own it will be to little. If we wait for politicians it will take too long time. But if we work together, it might just be enough and in time to solve the problems"