8 dagar till valet - Vart tog klimatet vägen?

 För några dagar sedan var jag på konsert under Kulturkalaset i Göteborg. Den var arrangerad av Climate Live, drivet av ungdomar som förstår hur viktigt ett fungerande klimat kommer att vara för deras framtid. Och att ett hållbart klimat handlar om mycket mer än teknik och industriell omställning, det måste vara grundat i rättvisa. Därför löd talkören vid slutet av konserten:

”What do we want? Climate Justice!

When do we want it? Now!”

För fyra år sedan, strax innan valet 2018, började Greta Thunberg sin klimatstrejk utanför riksdagen i Stockholm. Hon kom att inspirera många unga och framför allt många unga kvinnor över hela världen.

Under en kort tid verkade det som politiker hade både förstått allvaret i klimatkrisen och var beredda att lyssna till de unga aktivisterna och vetenskapen de grundade sin övertygelse på. Men när Covid19 drabbade världen blev det inte början till den nödvändiga omställningen, trots att vi fick uppleva hur mycket bättre städer utan luftföroreningar och trafikbuller är att leva i. Istället för "Build back better" fick vi missade möjligheter till nytänk. Och för att hålla flygindustrin igång ödslades pengar på flygbolagen så att tomma flygplan kunde upprätthålla rätten till sina landningstider.

Sedan dess har IPCC levererat nya skrämmande rapporter om hur mycket fortare klimatet ändras och hur mycket större effekterna av klimatförändringen är. Sommaren 2022 har varit fylld av klimatkatastrofer, med torka och bränder i Europa och nu senast skyfall och översvämningar i Pakistan. Allt detta sker mot en bakgrund av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, där en korrupt och repressiv regim gör sitt bästa för att hålla kvar oss i fossiltiden. Olja och gas är livsblodet för repressiva och auktoritära stater, inte bara Ryssland utan även länder som Saudiarabien, Iran och Venezuela.

Även geopolitiken borde betyda att vi skulle göra allt för snabbast möjligt frigöra oss från beroendet fossila bränslen. Men ängsliga svenska politiker som drabbats av bidragshybris efter Covid-krisen tävlar istället om att kasta pengar på el och bensinsubventioner. Det finns självklart människor som akut behöver stöd när priserna skenar, men nationalekonomer tvår sina händer över förslag som både saknar långsiktighet och riskerar att öka elkonsumtionen när vi och övriga Europa skulle kunna lösa krisen genom att spara.

I forskarupprop och även forskaruppror har klimatforskare försökt att förklara för politiker vad som måstes göras och hur snabbt vi måste ändra oss. Men den socialdemokratiska regeringen har sedan Miljöpartiet lämnade regeringen helt tappat styrfarten när det gäller klimat och miljö. Annika Strandhäll pratar tomma ord och näringsministern "älskar gruvor". Magdalena Andersson har ansvaret här, en ansvar hon inte axlar:

Ingen seriös politisk ledare borde kunna ignorera klimatet på det sätt som Andersson gjort sedan hon tillträdde som statsminister.

Svaret från de politiker som vill ta regeringsmakten med stöd av ett nationalistiskt högerparti är ett malande skrän om ”kärnkraft, kärnkraft, kärnkraft”. Hur kärnkraftverk som är kanske är på plats 2035 skall hjälpa oss att klara klimatkrisen fram tills dess har den lille statsminister-pretendenten inget svar på, hur mycket han än ligger huvudet på sned och försöker se förtroendeingivande ut.

Alla de reformer som politiker nu gödslar sina tal med inför valspurten är beroende av att vi har ett stabilt och hållbart klimat. Hur många skyfall som i Gävle förra hösten tål samhället innan både budgetar och infrastruktur rämnar? Vad kostar det att bygga fördämningar runt våra kuster om det ens är möjligt? Det är frågor som skys som pesten av "ledande" politiker.

Jag har gjort mitt val, jag ställer upp för Miljöpartiet och skall göra mitt bästa för att klimatet får en röst. För mig, för barn och barnbarn men även för att det finns en värld bort Sveriges gränser.