Getting closer to the edge

Sailing is more than being out on the water. Going somewhere by sailboat takes time and thus allows you to reflect upon where you are heading. You need to choose your destination well, especially when sailing alone. 

This summer I visited one of my favourite places on the Swedish West Coast, a small rocky island at the very edge of the archipelago. It's a beautiful place with smooth granite cliffs from where you can gaze out over the horizon. I have been here several times before, most recently four years ago. There’s only reliable mooring for a few boats, so chances are you will be able to roam the island in solitude. 

 

While the early part of summer in Sweden was warm and sunny, vacation time came with wind and rain. Nothing remarkable for a Swedish summer (at least as they used to be) but in sharp contrast to the bizarre heatwaves happening in so many parts of the world. Heat records were shattered from South American winter to Mediterranean summer.

 

Climate deniers and delayers will of course use a rainy summer to discredit the solid science showing fossil fuel burning as the main culprit behind global warming. And while many part of southern Europe were aflame, tourist from Sweden were still flying to Rhodes even with ashes swirling in the air. But in the real world, the remarks from climate scientist that I have been following for years and even decades were hard to read: 

 

“Oh, shit! We knew this could happen but not so fast and not with such big effects”

 

Even predictions made a year ago now may now be outdated. Now, in mid autumn, we have had an endless row of days with temperatures above previous extremes. Record hot days turned into a record hot July and August, which likely will mean record heat both 2023 and 2024. The oceans are also heating up, with record sea surface temperatures, which is likely one of the factors behind increasing precipitation. This summer might not have been hot in Sweden, but we have had numerous flooding events. 

 

Despite all the numbers showing the accelerating climate change, facts can only tell us so much. To really grasp what is happening, we need to use our emotions. On the other side of the planet, Antarctic sea ice has not grown back as expected during the austral winter. I just learned that the 2022 breeding season of the emperor penguins was a catastrophe, since the ice melted away before the chicks had grown their protective plumage. Thus the young penguins all drowned in the ice cold water. 

 

I feel so much loss and sadness when I read this. I have been to Antarctica on a research expedition. I have walked on the ice, and literally stared into the eyes of penguins. I have stood on icebergs, looking at the thin lines showing each year’s accumulation of snow that has been compressed to ice. To even fathom what a continued melting of Antarctic ice will mean is hard. What happens in Antarctica will not stay there, rising sea levels will reach all of the Earth. 

 

Still, sliding closer to the abyss is no reason to stop fighting for what we love and need to preserve. Every fraction of a degree of global warming avoided matters; it will mean less suffering, fewer deaths and less costs to rebuild and recover. Sadly, some things are already lost. The climate I grew up with, being born at 315 ppm CO2 in the atmosphere no longer exists. 

 

Temperature anomaly in Sweden vs 1961-1990 baseline for Jan-Sep 2023

We, the global community, are travelling on Titanic. Our politicians and leaders are acting like a captain pressing along at full speed (economic growth) oblivious of what lies ahead. 

We are too far along the route to avoid dire consequences. What we can still hope and work for is a transition taking place in relatively calm weather and close to the shore, instead of far off in the middle of the night. 

 

We need hope, but hope is a verb that is built on action, not as individuals but together. Therefore, we need connection to our self and to other people. Above all we need connection to nature; we are inseparable from nature since we are ourselves a part of nature. And nature always bats last…

 

 

 

 

 

 

 

Det går som på räls - men inte i Sverige!

Utanför tågfönstret varierar landskapet ständigt. Städer, byar, bondgårdar och öppna fält, men just nu inte så mycket natur och skog. Jag är på en drygt 10 dagars tågturné genom Europa som tagit mig från Sverige via Danmark till Hamburg och sedan Paris. Därefter fortsatt vidare till Toulouse i södra Frankrike för att efter några dagar vända norrut via ett stopp i Zürich och sedan hemåt.

Tåg tar tid, det är den vanligaste invändningen mot att resa längs rälsen istället för att snabbt flyga till sitt resmål. Jag tänker snarare att tåg ger tid. Det ger tid att ställa om från där man var till dit man är på väg och det ger tid att reflektera över resans väg och mål. Tågresandet väcker lust att besöka nya platser som man passerar på vägen, det blir starten av nästa resa. Dessutom ger tågresandet ofta en möjlighet till samtal på ett sätt som inte den snabba flygresan lockar till. Det kanske är en framtida vän eller kollega som sitter på platsen bredvid?

På hemvägen genom Tyskland har jag också haft tid att reflektera över erfarenheten av att åka tåg utanför Sverige år 2022. För det är något helt annat än min ungdoms tågresor genom stora delar av Europa på sent 60- och tidigt på 70-tal. Då skakade man runt i gamla sittvagnar som inte skiljde sig märkbart från tågen hemma, möjligen var standarden i Sverige snäppet bättre. Idag är europeiska tåg utanför Norden moderna, bekväma och avgår och ankommer i tid. Det finns ingen skymt av de gamla vagntåg som rullar i Sverige, vare sig de kallas Vy, Flixtrain eller Snälltåget. Vi är frånkörda, inte mycket av det som rullar på svenska spår skulle kvalificera för DB, SBB eller SNCF!

Dessutom, i stort sett vart jag åker så byggs det. Ny räls, nya anknytningar, bättre stationer. Det är pinsamt att vi i Sverige med vårt klimat knappt har en enda station med tak över perrongerna medan det är standard på de flesta stationer jag passerade. Stationen för snabbtåget TGV söderut i Paris är inomhus. Samma sak i Zürich, man väntar i en ljus och rymlig miljö och inte nere i en kulvert som i Stockholm. Att snabbtåg på något sätt skulle vara omöjliga att förena med tex regionaltåg är också en myt. När TGV-tåget från Paris nått Bordeaux efter en färd i dryga 300 km/h så rullade det bara vidare i mer måttlig fart till Toulouse. Samma tåg, samma plats, ingen väntan på byte.

Internetuppkopplingen på svenska tåg är också ett skämt jämfört med franska och speciellt tyska tåg. 100 Mbits uppkoppling och inga plötsliga bortfall som ofta händer tex mellan Göteborg och Stockholm. Informationen ombord är också överlägsen, tydlig information på skärmen om nästa station och vilka anknytningar som finns. Det är inte bara när det gäller fjärrtåg som Sverige numera sackar efter. Tunnelbanan i Toulouse har snabba, förarlösa vagnar som avgår tätt och nya moderna spårvagnar finns i många städer.

Så vad säger allt detta? Att vi i Sverige troligen har en överdriven bild av vår egen tekniska standard och därmed inte heller ställer krav på våra politiker att Sverige behöver både rusta upp och bygga ut järnvägsnätet. Dessutom har våra politiker en usel bild av omvärlden när de kallar snabbtåg för "science fiction". Det finns anledning att fråga sig hur många som sitter i den nya regeringen (och framför allt deras överrockar i SD) som har tagit ett tåg till kontinenten i modern tid. Det ideologiska motståndet mot snabbare tåg kommer att ge oss sämre förutsättningar på många sätt, genom försämrade kommunikationer inom landet, sämre förutsättningar för företag och svårare att locka de turister som allt mer vill semestra på ett klimatsmart sätt. Det egoistiska innanförsperspektivet bland politiker i Stockholm kommer också att slå tillbaka. Om några år när det kommer att gå fortare att ta tåget från Malmö till Hamburg än till Köpenhamn finns det lite som pekar på att Sverige vinner på det.

Så vad göra? Först och främst, ta tåget själv! Skippa flygresan till strand eller shopping, det är värt några extra dagar att se världen på ett annat sätt. Ta med barnen till Paris och Berlin, visa upp både vår samtid och vår gemensamma historia. Det väcker nyfikenhet, det visar på behovet och möjligheterna med att arbeta tillsammans. Och det ger anledning till frågor till oss själva och våra politiker, frågor som pekar på att det är bättre att vända sig utåt och lägga spår till nya samarbeten än att titta inåt och bygga murar. Isolering har aldrig varit en väg till framgång.

1 dag kvar till valet - Avgörandets stund

I morgon avgörs valet. Nu handlar det att rösta som om det gällde våra liv - för det är precis vad det handlar om. Från forskare, företag, artister och aktivister har kravet ställs på politiker att ta klimatkrisen på allvar, men partierna har nästan alla valt att blunda, bortse och förneka allvaret. Som Dagens Nyheter klimatreporter Peter Alestig skriver:

Mest uppseendeväckande i slutdebatten var dock att klimatfrågan fortfarande beskrivs främst som ett hot mot framtida generationer eller länder långt borta. De risker som Sverige står inför redan nu tycks vara en blind fläck i debatten.

Med undantag för i stort sett bara Miljöpartiet har poletten inte ramlat ned hos politikerna. Man låtsas att vi inget behöver göra (SD) eller som M/KD/L bluffar om att kärnkraft om 10-15 år skulle både sänka elpriset på måndag och rädda klimatet. Allt handlar om ett svenskt navelskådande när världen utanför samtidigt drabbas av torka och katastrofala översvämningar.

Denna vecka kom en ny klimatrapport som var ännu ett grundskott mot tanken att vi kan fortsätta puttra på som förut. Redan innan vi når 1.5° höjning av medeltemperaturen kan avsmältningen av Grönlands istäcken bli ostoppbar och skapa en enorm havsvattenhöjning, samtidigt Golfströmmen försvagas och gör vårt eget klimat kallt och oförutsägbart.

Det betyder INTE att det vare sig är meningslöst eller försent att bromsa klimatkrisen. Varje tiondels grad vi kan hålla igen temperaturen kommer att vara avgörande för att minska lidande och förluster, i världen men även här hemma hos oss i Sverige. Minns ni översvämningarna i Gävle förra sommaren? "Varför har ingen sagt att det kan bli så här?" undrade många Gävlebor efteråt. Tyvärr, Gävle är en försmak av hur det kan - men inte måste bli!

Vi kan minska risken för kommande naturkatastrofer genom att ändra vårt sätt att leva, tillsammans istället för individuellt ta ansvar för att skapa ett tillräckligt stabilt klimat. Det kommer att ta tid och vara stundtals smärtsamt, framför allt kommer det att kräva politiskt ledarskap. Vad vi har i vår makt att göra nu idag och imorgon är att undvika politiska katastrofer genom att ge makten till de som inget vill göra för att skapa ett hållbart klimat, idag och för framtiden.

Använd din röst, rösta grönt!

2 dagar till valet - är klimatet värt din röst?

 Idag fredag den 9 september är det två dagar kvar till valet 2022. Det är också 212:e gången som Greta Thunberg klimatstrejkar.

Sedan 2018 när Greta startade sin klimatstrejk har miljontals ungdomar över hela världen gått ut på gatorna i rörelsen #SchoolStrike4Climate #FridaysForFuture och med budskapet #ClimateJusticeNow. Det är en rörelse ledd av unga och med många flickor och unga kvinnor i främsta ledet.

Många är de världsledare som sagt sig lyssna till dem och politiker som ställt sig i kö för en selfie. Ändå har så lite hänt, utsläppen fortsätter öka och klimatkatastroferna kommer slag i slag, med torka, bränder och översvämningar denna sommar.

De unga som deltagit i strejker och manifestationer är med rätta både arga och frustrerade över oförmågan hos politiker att ta till sig det vetenskapen säger, att klimatkrisen orsakas av de samhällen vi har byggt och att det krävs mod och ledarskap för att ändra kurs. Svenska politiker som grupp har knappast varit några lysande exempel. I valrörelsen har klimatkrisen reducerats till en fråga om elpriser och de "lösningar" som presenterats har handlat om mer subventioner till fossila bränslen. Allt för att kunna upprätthålla illusionen om att inget behöver ändras i våra liv.

Trots politikens brister vill jag ändå uppmana alla de inom FridaysForFuture som kan, att använda sin röst väl i detta val. Ni vet hur bråttom det är att få stopp på utsläpp och arbeta för en rättvis omställning. Vi har inte tid att pausa det arbetet och låta Sverige styras av partier som saknar vilja och ambition att hejda klimatkatastrofen. För det är tydligt vilka partier som gör något, vilka som mest pratar och vilka som aktivt bromsar klimatomställningen: Vår (Researchers Desk) analys visar att KD och SD aktivt förhindrar de klimatåtgärder som behövs.

https://www.lu.se/artikel/klimatforskare-granskar-partiernas-politik-vilka-lyssnar-pa-vetenskapen-och-vilka-ar-samst-i-klassen

Självklart räcker det inte med att rösta vart fjärde år, för en vital demokrati är det viktigt med aktivism och folkrörelser, inte minst för att balansera inflytande från mindre synliga aktörer inom kapital och företag. Men skall aktivism fungera krävs det någon att påverka och det är politiker som är beredda att driva frågorna så att lagar och regler ändras. Därför har jag själv valt att kandidera till riksdagen för Miljöpartiet i detta val. Jag gör det för att klimatkrisen är akut, för att ta mitt ansvar för att påverka politiken inifrån och för att vara en mer lyssnande röst till klimatrörelsen.

Framför allt gör jag det för att kommande generationer, i Sverige och världen, skall ha en rimlig chans att leva i ett stabil klimat med en levande natur, det som jag hade privilegiet att växa upp i. 

 

Bo Norrman

8 dagar till valet - Vart tog klimatet vägen?

 För några dagar sedan var jag på konsert under Kulturkalaset i Göteborg. Den var arrangerad av Climate Live, drivet av ungdomar som förstår hur viktigt ett fungerande klimat kommer att vara för deras framtid. Och att ett hållbart klimat handlar om mycket mer än teknik och industriell omställning, det måste vara grundat i rättvisa. Därför löd talkören vid slutet av konserten:

”What do we want? Climate Justice!

When do we want it? Now!”

För fyra år sedan, strax innan valet 2018, började Greta Thunberg sin klimatstrejk utanför riksdagen i Stockholm. Hon kom att inspirera många unga och framför allt många unga kvinnor över hela världen.

Under en kort tid verkade det som politiker hade både förstått allvaret i klimatkrisen och var beredda att lyssna till de unga aktivisterna och vetenskapen de grundade sin övertygelse på. Men när Covid19 drabbade världen blev det inte början till den nödvändiga omställningen, trots att vi fick uppleva hur mycket bättre städer utan luftföroreningar och trafikbuller är att leva i. Istället för "Build back better" fick vi missade möjligheter till nytänk. Och för att hålla flygindustrin igång ödslades pengar på flygbolagen så att tomma flygplan kunde upprätthålla rätten till sina landningstider.

Sedan dess har IPCC levererat nya skrämmande rapporter om hur mycket fortare klimatet ändras och hur mycket större effekterna av klimatförändringen är. Sommaren 2022 har varit fylld av klimatkatastrofer, med torka och bränder i Europa och nu senast skyfall och översvämningar i Pakistan. Allt detta sker mot en bakgrund av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, där en korrupt och repressiv regim gör sitt bästa för att hålla kvar oss i fossiltiden. Olja och gas är livsblodet för repressiva och auktoritära stater, inte bara Ryssland utan även länder som Saudiarabien, Iran och Venezuela.

Även geopolitiken borde betyda att vi skulle göra allt för snabbast möjligt frigöra oss från beroendet fossila bränslen. Men ängsliga svenska politiker som drabbats av bidragshybris efter Covid-krisen tävlar istället om att kasta pengar på el och bensinsubventioner. Det finns självklart människor som akut behöver stöd när priserna skenar, men nationalekonomer tvår sina händer över förslag som både saknar långsiktighet och riskerar att öka elkonsumtionen när vi och övriga Europa skulle kunna lösa krisen genom att spara.

I forskarupprop och även forskaruppror har klimatforskare försökt att förklara för politiker vad som måstes göras och hur snabbt vi måste ändra oss. Men den socialdemokratiska regeringen har sedan Miljöpartiet lämnade regeringen helt tappat styrfarten när det gäller klimat och miljö. Annika Strandhäll pratar tomma ord och näringsministern "älskar gruvor". Magdalena Andersson har ansvaret här, en ansvar hon inte axlar:

Ingen seriös politisk ledare borde kunna ignorera klimatet på det sätt som Andersson gjort sedan hon tillträdde som statsminister.

Svaret från de politiker som vill ta regeringsmakten med stöd av ett nationalistiskt högerparti är ett malande skrän om ”kärnkraft, kärnkraft, kärnkraft”. Hur kärnkraftverk som är kanske är på plats 2035 skall hjälpa oss att klara klimatkrisen fram tills dess har den lille statsminister-pretendenten inget svar på, hur mycket han än ligger huvudet på sned och försöker se förtroendeingivande ut.

Alla de reformer som politiker nu gödslar sina tal med inför valspurten är beroende av att vi har ett stabilt och hållbart klimat. Hur många skyfall som i Gävle förra hösten tål samhället innan både budgetar och infrastruktur rämnar? Vad kostar det att bygga fördämningar runt våra kuster om det ens är möjligt? Det är frågor som skys som pesten av "ledande" politiker.

Jag har gjort mitt val, jag ställer upp för Miljöpartiet och skall göra mitt bästa för att klimatet får en röst. För mig, för barn och barnbarn men även för att det finns en värld bort Sveriges gränser. 

 

 

10 dagar till valet - Vad kostar det att vara liberal?

Inför årets val avundas jag inte de som betraktar sig som liberala i själ och övertygelse mer än partinamn. De har ingen lätt situation idag, när Liberalerna leds av en korvgubbe vars trevliga och lite ruffiga Boris Johnson-framtoning skall dölja att partiet ställer sig bakom en högerregering mer eller mindre öppet styrd av Sverigedemokraterna.

Utöver vad det kostar att vara liberal i själen så kan man undra vad det kostar att köpa en liberal, efter det att TV4 Kalla Fakta avslöjat att Liberalerna var ett av de partier som var villiga att kringgå lagen för att kunna ta emot pengar utan att givarnas namn skulle synas. Vilka gentjänster var man villiga att ge? Jag är glad över att Miljöparitet liksom Centerpartiet och Vänsterpartiet stod emot den lockelsen.

Trots denna blamage är det ändå viljan att spela bort sina politiska ideal för både kortsiktig och osäker vinning det stora frågetecknet kring Liberalerna. Jonas Gardell kräver i Expressen svar från M, L och KD:

Så jag vänder mig i stället till Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna.

Hur har ni mage, Ulf Kristersson, Johan Pehrson och Ebba Busch att samarbeta med dem? Och samtidigt gå i en Pride-parad för bara några veckor sedan. Jag äcklas av er, alla tre.

Jo, jag förstår att ni kommer säga att detta kommer ni aldrig gå med på, detta får stå för SD, detta kan ni stoppa, mota i grind, tämja.

Men det är inte sant. Ni göder monstret.

Specifikt ställer Gardell frågan till Johan Pehrsson: 

 

Och jag vill veta Johan Pehrson, kan Åkesson fortfarande lita på er liberaler? Ditt parti stammar ur frikyrkorörelsen. Folkpartiet var mammas, mormors och alla mina baptistsläktingars parti. Hur ska du kunna se dem i ögonen och säga att du svek allt vad partiet någonsin kämpat för och stått för?

Det finns anständiga och tänkande liberaler, personer som jag känner och respekterar och som på kommunal och regional nivå gör ett gott arbete. Men på riksnivå finns inte det partiet längre. För den liberal som vill se sig själv i ögonen efter 11 september så finns några få val kvar. Man kan välja att rösta på Centerna om de ekonomiska frågorna och skolpolitiken är de viktigaste. Bengt Westerberg, den tidigare Folkpartiledaren, har offentligt deklarera sitt stöd för Centerpartiet. Man kan rösta på Miljöpartiet om klimat och miljö är vad man prioriterar (vilket också var ett alternativ för Bengt W). Eller rösta blankt om något av de alternativen känns för svåra. Att rösta för den nuvarande taktikledaren Johan Pehrssons väg är att fullt medvetet öppna för en illiberal ungersk utveckling i Sverige.

Så, du som kallar dig liberal - vilket blir ditt val inför "nine-eleven"?

En usel valrörelse och ett genomtänkt val

Idag är det två veckor kvar till valet.  Allt pekar på att det kommer att bli mycket jämnt när man delar upp partierna i två block och utgången av valet kan avgöras av några tusen röster. Det har varit en bisarr valrörelse, med få konstruktiva förslag och många påhopp och mycket upprepande av samma talepunkter. Det är som det som händer runt om i världen inte lyckas tränga igenom i debatten och det gäller särskilt klimatfrågan.  I dagarna kom en debattartikel där forskare och anställda vid Sveriges universitet uttryckte sin förtvivlan över årets valrörelse. Efter att ha lyssnat på lördagens klimatdebatt i P1 är det lätt att hålla med forskarna. De flesta partier pratade med stora ord om det som kanske kan ske om 10-15 år, för kärnkraftverk byggs inte inom en mandatperiod. På frågan vad vi skall göra idag, om två veckor eller nästa år fanns få förslag (med undantag för Mp och C).

Jag har detta år valt att ställa upp som kandidat till riksdagen för Miljöpartiet. Klimatet är förstås huvudanledningen. Men efter att ha pratat med vänner som våndas över vad de skall välja så tror jag det är rimligt att redovisa hur min valkompass ser ut. Eftersom jag har en forskarbakgrund så är det viktigt att inte bara tycka utan även ha en grund för mina åsikter. Förutom möjligen partisekreterare tror jag inte någon kan hävda att ett parti har den bästa lösningen på allt.

Om jag utgår från mina värderingar och människosyn blir ändå den första prioriteringen att se till att SD inte kommer i närheten av makten. Den senaste veckan har vi fått ännu flera exempel på vad som döljer sig bakom SD's fasad. Att SD grundades av personer med nynazistiska ideal har till och med deras egen vitbok visat. Men hela tiden avslöjas nya företrädare för SD med högerextrema åsikter. Av de kandidater från riksdagspartierna som kopplas till nazism och högerextremism står en stor majoritet – tre fjärdedelar – på Sverigedemokraternas listor. Att organiserade trollfabriker som sprider desinformation och hat mot andra politiker kan få livsfarliga konsekvenser blev tydligt när det blev känt att Annie Lööf var en tänkt måltavla för mördaren i Almedalen. Jag vill ge Annie Lööf och Centerpartiet en eloge för att modet att stå upp mot SD trots hat och hot.

Ett självklart nej till SD gör att även en röst även på M och KD blir helt omöjlig, eftersom dessa partier har lagt sig platt till marken för att kunna säkra stöd för en regering ledd av Ulf Kristersson. Nu verkar dock denna taktik ha lyckats allt för bra, eftersom SD i flera nya opinionsundersökningar nu är större än M. Det betyder att det är inte självklart att Ulf K får leda en ny regering vid en eventuell valvinst och även om så blir fallet sitter han helt i knät på SD. En svag statsminister som är beroende av ett nationalistiskt och högerradikalt part luktar väl mycket 30-tal.

Även Liberalerna faller bort. Det fanns en gång ett Folkparti som även jag en gång lagt min röst på men det partiet finns inte längre. Liberalernas nya taktikledare Johan Pehrsson gör allt för att få vara med i Uffes gäng, trots det uppenbara förakt som han möts av från SD och tydliga misstro från M och KD. Liberalernas stolta ord om att de inte skulle släppa fram en regering där SD ingår har liten tyngd. Det finns kloka liberaler på det lokala planet men i rikspolitiken har de abdikerat. Det är sorgligt att se.

 

Efter att Miljöpartiet lämnade regeringen har det blivit tydligt att socialdemokraterna inte vågar ta konsekvenserna av det man säger om klimat och miljö. Det gröna folkhemmet får stå tillbaka för en politik där ministrar älskar gruvor. Omställning av industrin är viktig, men att en verklig omställning kommer att påverka även våra individuella liv kommer Magdalena Andersson behöva hantera om hon får fortsatt förtroende som statsminister.

Utöver klimat, demokrati och regeringsfrågan finns förstås andra viktiga frågor. För även om jag prioriterar klimat så går det inte att bortse från andra ämnen också behöver hanteras. Försvar och säkerhet är ett sådant område som också hänger intimt samman med klimatet, eftersom ett ändrat klimat ökar risken för konflikter, inte minst om mat och vatten. Rysslands anfall på Ukraina visar också tydligt att de regimer och företag som är beroende av intäkter från kol, olja och gas kommer att slåss hårt för sina intressen. Ryssland lägger hellre Ukraina i ruiner och saboterar det globala klimatet än att sluta med att sälja fossila bränslen. Därför är det nödvändigt att sätta stopp för Rysslands krig och i dagsläget betyder det att stötta även med vapen. På den punkten visade Vänsterpartiet att man inte riktigt förstått vad krävs med sin tvekan att stötta Ukraina. Att V dessutom har övergett delar av sin klimatpolitik för att subventionera diesel gör inte saken bättre.

Skolpolitik är en annan fråga som inte har fått tillräckligt med plats i valrörelsen. Det räcker inte att orda om "frihet att välja" när konsekvenserna av Sveriges unika experiment med marknadsskolor blir att ojämlikheten ökar och makten över skolan flyttas från det allmänna till bolag där även många har utländska ägare. Här har Centerpartiet fortfarande en läxa att göra, deras fokus ligger allt för mycket på äganderätt och det gäller även deras skogspolitik där rätten att skövla biologisk mångfald får stå över ansvaret att vårda miljön.

Så då återstod för mig Miljöpartiet och det är anledningen till att jag valt att kandidera för Mp. Det betyder inte att jag är nöjd och belåten med allt som Mp för fram. Det finns lokala företrädare ex i Stockholm som allt för mycket har fastnat i New Public Managment och säljer ut skolor för kortsiktiga vinster. När det gäller brott och straff har det varit en nästan entydig kör som förordat hårdare straff och mer poliser som en lösning på alla problem. Här har Miljöpartiet en stark företrädare i Martin Marmgren som själv är polis och vill se en balans mellan förebyggande arbete och straff.

 

 

Så tillbaka till där jag började: Huvudfrågorna för mig i detta val är ändå 1) att se till att Sverige *inte* får en regering dominerad av SD och 2) ge förutsättningar för en klimatpolitik som är i närheten av det som krävs för att klara ett stabilt klimat. De hänger dessutom ihop, SD är fortfarande det enda parti som i grunden förnekar att klimatförändringen är ett problem, vilket är galet med tanke på att ett ändrat klimat kommer att skapa långt fler flyktingar i världen. Når vi 1 finns fortfarande ingen garanti för 2, där kommer det att krävas både långt modigare politiker och en stark opinion som trycker på politiken. Alla behöver viu förstå hur mycket värre problemen med allt från extremväder till sviktande livsmedelsproduktion kommer att bli om vi blundar och väntar.

 

 

I kvalet blir valet viktigare

 Om knappt tre veckor är det val i Sverige. Den valrörelse vi hittills sett har i stort sett saknat substans när det gäller de frågor som kommer att avgöra vår framtid på både kort och lång sikt. Det gäller självklart klimat och miljö, men även Rysslands fortsatta attacker och övervåld mot Ukraina. Och dessa frågor hänger ihop, för det är Europas beroende av fossila bränslen som gör att Ryssland fortfarande har råd att föra krig. Kriget i sin tur driver upp priset på mat och bränsle och gör livet dyrare för alla och det är lätt att blir orolig inför vad som väntar.

Men istället för ledarskap och lösningar har vi i denna valrörelse fått en tävlan i två klasser: Straff och repression respektive elpopulism och pengaströssel för att vi skall kunna fortsätta bränna bensin och el utan att det kostar oss något. Det gäller framför allt högeroppositionen men även S och V fiskar i dessa grumliga vatten.  Det lär vara många som i efterhand kommer att kunna tävla om rollen som energipolitikens Chamberlain, för ledare som likt Churchill vågar tala om att det kan krävas uppoffringar för att klara utmaningar är det ont om. Det har jag skrivit om tidigare.

För en del människor så har bristen på ledarskap och ansvar för att möta klimatkrisen lett till ett avståndstagande från politiken där alla partier ses som lika illa. Det gäller tex de som samlats i "Klimatalliansen". Men att inte se att det finns faktiska politiska och värderingsskillnader som i grunden påverkar både klimat och andra frågor är naivt, speciellt som det är helt tydligt att en svag M/KD-regering under starkt inflytande av Sverigedemokraterna kommer att innebära en både kort och långsiktig katastrof för såväl klimat och miljö som demokrati och rättigheter. Det har jag också skrivit om.

Jag har gjort ett annat val. Det går inte att bortse från att så länge vi lever i en demokrati byggd på fria val så kommer det politiska arbetet att vara en nödvändig del för att både påverka och styra landet. Självklart räcker det inte med att rösta vart fjärde år, för en vital demokrati är det viktigt med aktivism och folkrörelser, inte minst för att balansera inflytande från mindre synliga aktörer inom kapital och företag. Men skall aktivism fungera krävs det någon att påverka och det är politiker som är beredda att driva frågorna så att lagar och regler ändras.

Därför har jag inför detta val bestämt mig för att agera och kandidera till riksdagen för Miljöpartiet. Det är framför allt klimatfrågan som avgör, jag ser inget annat parti som är i närheten av att ha en politik som gör att vi kan möta klimathotet. Det finns definitivt områden där jag tycker att Mp skulle kunna göra mer, men istället för att ställa mig utanför och  göra det bästa till det godas fiende väljer jag att engagera mig och påverka. Jag tror också att mitt engagemang, min kompetens och min erfarenhet från ett långt arbetsliv inom flera forskningsområden har gett mig förmågan att förstå, arbeta med och tillämpa vetenskaplig kunskap. Det tycker jag behövs när många politiker verkar vilja uppfinna sina egna fakta och bygger sina förslag på vad de tror snarare än vad de vet.

Min plats på valsedeln är rätt långt ner, så jag ser knappast att jag kommer att hamna i riksdagen efter 11:e september. Men får jag några personkryss så vore det roligt. Framför allt hoppas jag att mitt val påverkar andra, både hur de lägger sin röst och att ta ansvar och inte låta populistiska löften avgöra hur Sverige skall styras i en svår och utmanande tid som verkligen kommer att kräva modiga ledare.

Bo Norrman 

 

 

Det går att göra bättre val

I en intervju i Göteborgsposten lördag 2/7 berättar Ragnhild Larsson varför hon inte tänker rösta på Miljöpartiet i höstens val. Ragnhild är en känd person bland klimatmedvetna personer, främst genom sitt arbete med Klimatpodden. De senast åren har Ragnhild profilerat sig som klimataktivist och talesperson för Extension Rebellion (XR). Trots detta är det ändå märkligt att läsa hennes argument för att personer som bryr sig om klimatet skall kasta bort sina röster och uppfylla högeroppositionens våta dröm om att få bort Mp från riksdagen. Hur viktigt detta är för dem tydliggörs på DN Debatt, där partiledarna vill införa en ”lex MP”, för att säkerställa att det byggs mer kärnkraft i Sverige.

Varför är då Ragnhild så missnöjd med Mp? Självklart finns det alla skäl att tycka att klimatpolitiken i Sverige och världen är lam och inte i närheten av vad som behövs. Jag är själv väl inläst på och har debatterat klimatfrågor i många 10-tals år och vet vad forskningen säger om hur fort och radikalt vi behöver ställa om för att bibehålla ett rimligt stabilt klimat. Många i Sverige både bland medborgare och politiker tror nog fortfarande att vi kan komma undan med marginella livsstilsförändringar och behålla både livsstil och flygsemestrar. Det blir en negativ växelverkan mellan politiker som inte vågar leda och människor som inte har behövt offra något för sig själva eller framtiden. Då har Miljöpartiets försök att både tala om personlig omställning och att ta ansvar i regeringen lönats illa av både media och väljare. Men, som klimatpsykologen Frida Hylander säger "Narrativet om att klimatomställningen inte ska påverka vanliga människor är förödande för möjligheten att driva igenom de stora politiska reformer som just de som efterfrågar mindre individfokus efterfrågar".

Samtidigt så erkänner Ragnhild själv att det pågår en smutskastningskampanj mot Mp. Det lilla parti får alltså dels klander av klimataktivister för att inte ha genomfört tillräckligt mycket radikal klimatpolitik under sin tid i regeringen samtidigt som från andra hållet sägs vara roten till allt ont som hänt de senaste 8 åren. Ändå är det rätt tydligt att Mp påverkade mer än vad som syntes utåt, med tanke på hur Socialdemokraterna när de fick regera på egen hand tex började älska gruvor. Detta erkänner också Ragnhild, när hon säger att "det vore katastrof om Sverige blev utan ett klimatparti". Det är lätt att hålla med om när man ser Naturskyddsföreningens sammanställning av partiernas vallöften kring klimat.

Det alternativ som Ragnhild pekar ut inför valet är Klimatalliansen, en grupp som inte ens syns i opinionsundersökningarna. Att detta parti skulle skena över 4%-spärren fram till september är inte rimligt. En av Klimatalliansens ledargestalter är Gudrun Schyman, fd partiledare för Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ. Det är det svårt att tro  hon är en valvinnare i de tider av inte bara klimatkris, utan även krig och konflikt som vi nu lever i. Nedrustning  är just nu knappast lockande med tanke på Rysslands aggressiva anfallskrig mot Ukraina och hot mot andra länder. Både krig och klimat är kriser som måste hanteras samtidigt. Det har jag skrivit om sedan 2015.

Det som framför allt stör mig är idéen bland vissa klimataktivister att Mp kommer att återfödas som ett radikalt alternativ om partiet röstas bort ur riksdagen. Det bygger på en i mitt tycke naiv föreställning kring hur snabbt även små framsteg kan ryckas undan. En M/KD/SD-regering (i det fallet med stöd av V!) har redan lovat att öka klimatkrisen genom sänkta bränslepriser; dessutom vill de stoppa satsningar på vindkraft och järnvägar. Med tanke på hur bråttom det är med den nödvändiga omställningen behöver vi kämpa för varje beslut som minskar klimatkrisen, inte kasta bort minst 4 år på en tillbakagång som bara förvärrar läget.

Ingen klimatmedveten person som lägger sin röst på Mp tror att det räcker för att bryta utvecklingen och på allvar hantera klimatkrisen. Det kommer under lång tid att behövas en stark klimatrörelse som trycker på politikerna. Men så länge vi lever i en parlamentarisk demokrati kommer inget att hända utan politiker som kan fånga upp detta tryck. Istället kan maktfullkomliga politiker tvärtemot vad människor vill och önskar vrida klockan tillbaka och ta bort redan vunna segrar. Det ser vi just nu i USA, där politiskt tillsatta domare just nu river sönder inte bara aborträtten för kvinnor utan även statens förmåga att begränsa klimatutsläpp.

Att små grupper väljare kan ha stor betydelse visar också den moderna politiska historien i USA. I presidentvalet 2000 fick Ralph Nader som oberoende kandidat nära 100,000 röster i Florida, en delstat som George Bush vann med 537 röster. Det är inte troligt att Al Gore hade följt oljeindustrins lobbyister och invaderat Irak som Bush gjorde, något som verkligen har påverkat historien. Vid valet 2016 var det många i grunden demokratiska väljare som inte gillade Hillary Clinton och avstod från att rösta vilket ledde till Trumps valseger. Det i sin tur gav inte bara 4 förlorade år för klimatet utan en högerradikal högsta domstol som kommer att förvrida amerikansk politik i åratal framöver.

Inför den kris som ett ändrat klimat och de sammanlänkade hoten från minskad biodiversitet och sammanbrott i global livsmedelsproduktion är det lätt att bli uppgiven. Att ge upp är för mig inget alternativ, men jag har gjort ett annat val än Ragnhild och aktivisterna i XR. Jag har valt att engagera mig partipolitiskt i Miljöpartiet. Inte för att jag tycker partiets politik är perfekt eller fullständigt i linje med mina åsikter. Men jag är övertygad om att det är en röst som behövs och som skulle behöva vara mycket starkare för att nå ett politiskt genomslag för allvaret i klimatkrisen. Jag ser heller inte att XR utmanar den verkliga makten genom att blockera gator för privatbilister i Göteborg. Den händelse som i år mest av allt påverkat både klimat och ekonomi är Rysslands krig mot Ukraina. Det skulle göra större intryck på mig om XR gått i spetsen för protesterna mot Putin.

Vi kommer att tvingas omvärdera både vår tillväxtekonomi och stora delar av vårt sätt att leva och utforma våra samhällen om vi skall uppnå ett stabilt klimat och en god miljö. Till det behöver vi visioner om vad vi vill uppnå, precis det som diskuteras i senaste avsnittet av Klimatpodden. Men tiden är för knapp för att vi skall kunna vänta på att först hitta visionerna, vi behöver bygga dem på vägen. Den vägen måste leda bort från fossilsamhället, men hur vi gör detta är inte ännu skrivet i sten.

Jag hoppas att Ragnhild inte låter "det bästa" bli det godas fiende.

Det vi inte vill betala får Ukraina offra

Bilderna från Brutja och andra städer i Ukraina som befriats från ryska inkräktare är brutala, chockerande, upprörande; orden räcker inte till för att fullt ut beskriva det som händer i Ukraina. Tyvärr är det inte förvånande att ryska soldater ägnar sig åt terrorbombningar, övervåld, tortyr och våldtäkter. Spåren från Grozny, Donbass och Aleppo går igen. Vad som hänt och händer i Mariupol kan vi bara ana, men blotta tanken väcker skräck och vrede.

Det är också dags att inse att det inte handlar bara om Putin. Där hade Björn Ulveus fel under helgens insamlingsgala. Visst, Putin har makten och startade kriget, men det är ryska generaler som ger order via ryska befäl till de ryska soldater som begår övergreppen. Många av Rysslands invånare stödjer anfallskriget och vägrar lyssna till släktingar och vänner i Ukraina när det beskriver ryska bombningar och övergrepp. Så både det ryska folket och den ryska militären har en stor skuld i det som nu sker. 

 

Så hur har det blivit så illa? Boken "Krigets färger" av Arkadij Babtjenko ger några förklaringar. Den beskriver hans tid som rysk soldat under det bägge krigen i Tjetjenien, där det första startades av Jeltsin och det andra av Putin. Soldater, som istället för utbildning "uppfostrats" av sina befäl med misshandel, pennalism, tortyr och förnedring, skickas ut i kriget medan befälen dricker vodka och alla, från befäl till soldater, stjäl, plundrar, förstör och dödar urskillningslöst. Samtidigt har stora delar av den ryska befolkningen accepterat och vant sig vid att leva under ständiga lögner där okunnighet blir styrka.

Systematiska våldtäkter är också ett ryskt arv alltsedan den sovjetiska Röda Armén intog Tyskland i slutet av andra världskriget. Då försvann de brotten i krigets kaos, men idag finns bilderna och bevisen. När vi ser bilder på unga flickor och barn som våldtagits och dödats har vi nått en brytpunkt. Efter Brutja behöver vi sätta åt Ryssland där det smärtar mest, genom att strypa landets intäkter från gas och olja. Ja, det kommer att kosta, men som Litauens utrikesminister Landsbergis säger: "We can not expect a fight for freedom to be free". Läs gärna vad Maciej Zaremba skrev redan dagarna efter Rysslands anfall.

Så istället för allmänna dieselsubventioner och bidrag till att slösa med el behöver vi sätta stopp för alla import av ryska olja och gas. Dessutom behöver vi i Sverige göra allt för att minska vår egen förbrukning av fossila bränslen för att de länder i Europa som har en längre väg till att bli fria från ryska bränslen kan täcka sina behov till rimliga priser. Att säga att det blir för svårt eller för dyrt för oss att dra ner på bränsleförbrukningen är att värdera lägre pris vid pumpen högre än våldtagna ukrainska flickor. Det finns lösningar som inte kräver ny teknik och kan användas direkt, som denna bild från den knappast miljöextrimistiska organisationen International Energy Agency visar.

                                        https://www.iea.org/reports/a-10-point-plan-to-cut-oil-use

Det finns dessutom alla skäl till att komma loss från fossilberoendet utöver att strypa Rysslands intäkter till krigskassan. I måndags kom den senaste IPCC-rapporten som slår fast att utsläppen från fossila bränslen måste minska drastiskt och omedelbart för att minst halveras fram till 2030. Klarar vi inte det kommer ett skenande klimat att skapa nya konflikter och skörda långt fler offer än kriget gör nu. Det har jag skrivit om tidigare.

Till slut, ibland måste man tänka om. Jag har varit tveksam till NATO, av flera skäl. Men nu tror jag det vore bra om Sverige och Finland snarast sökte medlemskap i NATO, inte främst för vår egen säkerhet utan för Ukrainas. Skulle Sverige och Finland gå med i NATO blir det en oerhörd prestigeförlust för Putin. Det skulle sannolikt dra bort en del av hans fokus på Ukraina och tvinga Ryssland att rikta blicken vår del av Europa. Även här kan det bli tuffa tider men alternativet är värre.