På väg hem under eftermiddagen annandag jul efter några timmars volontärarbete åt Stadsmissionen passerade jag genom Göteborgs centrum. Vädret var klassiskt västkustskt, med drivande duggregn och grå dimma som väl dolde det torn som nu präglar staden siluett. En fin dag för de som spenderat sina miljoner på att titta ut i intigheten från Karlatornets topp!
I centrum hade julhelgens möjliga stillhet ersatt av full kommers. Alla affärer var öppna, med braskande plakat som lockade med REA! 30/50/70% billligare bara du köper NU! Gatorna var fyllda av människor som vandrade runt på jakt efter klipp.
Före jul uttalade en psykolog att det bästa vi skulle kunna ge våra barn till jul var en förmåga att hantera besvikelser över allt de inte fick. Kanske hade hen rätt, men pratade om fel målgrupp. Det verkar snarare vara vuxna som skulle behöva reflektera över detta tema. Att kunna vänta, stanna upp istället för att fylla tomhet med nya varor verkar inte vara vår tids melodi.
Utan förmåga att vara stilla blir det också svårt att se våra medmänniskor. Den kollektiva ensamhet som Joel Halldorf beskriver bottnar till en del i att vi, i jakten på både självförverkligande och effektivitet gjort oss av med det mänskliga mötet.
Jag avslutade promenaden med att köpa något jag inte behöver, men där handlingen var det viktiga. Mitt inköp av en kalender från Faktum-försäljaren utanför Hemköp handlade om att ge honom ett värde som människa. Vi har setts genom åren med ojämna mellanrum, vi känner varandra vid namn och språkar alltid en liten stund. Han är värd den tiden.
No comments:
Post a Comment