En "grön omställning" med bitter smak (V-337)

Tänk dig att du går för att handla frukt om 10-15 år. Förfärad ser du att apelsiner kostar 200 kronor - inte per kg, utan per styck! "Sista chansen för i år" står det på skylten i fruktdisken där några få apelsiner ligger inslagna i folie. Apelsiner är inte längre en frukt vi äter, utan en gåva vi ger bort.

Detta är bilden som tonar fram efter att jag lyssnat på en pod om "citrus greening", en sjukdom som lett till kollaps för Floridas tidigare så framgångsrika odling av apelsiner och andra citrusfrukter. För "The Sunshine State" har den söta apelsinjuicen varit både en symbol och en lönsam industri. Nu tvingas man acceptera både sämre kvalitet och drastiskt sänkta inkomster. 

I grunden orsakas Citrusgreening-sjukan (huanglongbing, HLB) av bakterien Candidatus Liberibacter asiaticus som sprids med citruspsyllider, en sorts bladlöss. Sjukdomen leder till gulnande blad, missbildade frukter och kraftigt minskade skördar. Men i Florida drabbas citrusodlingarna även av orkaner, som både förstör odlingarna direkt och skadar träden så att de blir mer mottagliga för sjukdomen. 

Det finns inget botemedel för sjukdomen men vissa sätt att bromsa skadorna. Tyvärr riskerar botemedlen att orsaka än mer problem, för de kraftiga antibiotika man använder mot bakterien kan sprida sig i omgivningen och skapa resistenta och för människor skadliga bakterier. HLB kommer inte heller bara att drabba Florida, från sitt ursprung i Sydostasien har sjukdomen spritt sig över världen. Risken är stor att inom några år kommer även citrusodlingarna i Medelhavsområdet att drabbas, lämpliga bärare av bakterien har redan börjat etablera sig i regionen. 

Självklart kan vi leva utan apelsinljus, under andra världskriget var det kålrötter snarare än apelsiner som gjorde att det svenska folket fick sina C-vitaminer. Det som hänt med juiceindustrin i Florida är snarare ännu ett tecken på vad vi riskerar att förlora i en allt mer kaotisk värld. För vi befinner oss i en tid av polykriser, där små kriser som var och en är hanterbara konvergerar mot tillstånd utom kontroll. 

Man pratar ibland om svarta svanar, helt oväntade händelser som vänder tillvaron upp och ned. Men snarare handlar det om vi lever i en värld av svarta elefanter, problem och utmaningar som borde vara uppenbara men som vi mer eller mindre medvetet väljer att inte se. För om vi accepterar att dessa svarta elefanter är verkliga, så tvingas vi att inse att även konsekvenserna av dessa utmaningar är något vi måste hantera. När vi väl börjat se de svarta elefanterna finns inget sätt att sluta se dem.

Idag väljer många politiker att aktivt blunda för de svåra utmaningar vi står inför. Det gäller inte minst klimathotet, där vår nuvarande regering både bortser från konsekvenserna av och aktivt förvärrar klimatförändringarna genom att köpa sig popularitet med hjälp av billig bensin. Taktiken att skjuta upp den omställning som kommer att krävas blir även ett direkt hot mot demokratin, när väljarna inser att de har lurats tro att klimatkrisen kan lösas utan ansträngningar. När skyfallen förstör källaren och får försäkringsbolagen att säga upp husförsäkringen är det ingen tröst att vi kanske har kärnkraft om 15 år.

"Vi lever redan i en tid som vi inte är förberedda för". Det citatet av den amerikanske klimatdebattören Alex Steffen har länge jag burit med mig. Skall vi klara vad som väntar behöver vi tala klarspråk, även inom politiken. Det som väntar är förhoppningsvis inte blod, svett och tårar, men vi måste våga prata om att även förändring till det som är mycket bättre kommer att kräva både mod och mödor. Den sortens politiker vill jag vara.  

Klimat och säkerhet (V-342)

Miljöpartiet har en del av sin bakgrund inom fredsrörelsen och frågor om fred och nedrustning har ofta lyfts fram i partiets politik. Detta till trots så har partiet motvilligt accepterat både att Sverige nu är med i Nato och att vi har givit ett omfattande militärt stöd till Ukraina efter Rysslands angrepp.

Tyvärr har de geopolitiska motsättningarna fortsatt att öka under det senaste året. Trump-regimens totala omsvängning i synen på Ryssland, samtidigt med ett ointresse på gränsen till förakt för europeisk säkerhet leder nu till en snabb och kraftig upprustning inom Europa. Krig och konflikt dränerar resurser som skulle behövas för att möta klimathotet, samtidigt som krig i sig är den värsta formen av miljöförstöring, ofta med en medveten förstörelse av naturen. Det har vi sett både i Ukraina och i Gaza; det kommer att ta årtionden att åter kunna bruka marken.

Vi har nu en situation där klimat, miljö, krig, konflikter och politisk instabilitet gör att ett samhälle som vilar på och är beroende av en lång rad tekniska lösningar och en väl fungerande internationell handel kan utsättas för svåra störningar om kritiska system plötsligt inte fungerar eller om extremväder till följd av ändrat klimatet drastiskt försämrar global matproduktion.

Parallellt med detta sker en snabb teknisk utveckling av digitala tekniker som gör oss mer och mer beroende av dessa system. Även detta ökar hotbilden mot oss, dels genom att tekniken i de digitala systemen slutar fungera, dels pga att systemen utsätts för attacker dels från främmande makter men också från kriminella.

I detta läge behövs en utvecklad strategi för att kunna använda den relevanta oron för krig och konflikt, med ett behov av satsningar på militär säkerhet, till att samtidigt driva på arbetet med miljö- och klimatfrågor. Att hantera såväl klimathotet som säkerhetshotet handlar i grunden om samma sak, att förstå varningstecken och att bygga ett robust, resilient samhälle som kan hantera påfrestningar utan att förfalla till populism och förenklade lösningar.

En snabb omställning till ett fossilfritt samhälle är det bästa sättet att beröva länder som Ryssland, men även andra auktoritära länder som tex Saudiarabien och kanske nu även USA deras ekonomiska muskler. Samtidigt får inte detta skapa andra starka beroenden. Ett ökat europeiskt samarbete, även militärt, minskar risken att utsättas för politiska påtryckningar. Det är också viktigt att kombinera det internationella samarbetet genom att bygga styrka underifrån i samhällen, städer och regioner.

Det handlar om reservsystem för lokal energiproduktion, det handlar om lagring av mat, men också om lokal produktion av mat och andra förnödenheter. Det kan till exempel också handla om att ha tillgång till jordbruksmaskiner som fungerar när inte el och drivmedel finns att tillgå. Att helt enkelt bygga upp olika reservsystem och lösningar. Men det handlar också om att se hur de resurser som nu satsas på det militära försvaret kan användas civilt. 

Ett robust samhälle som klarar kriser och utmaningar bygger på motiverade och kunniga medborgare, kombinerat med politiskt ledarskap. Detta har tydligt visats i Ukraina under Rysslands anfall. Förmågan att ha ett fungerande samhälle och viktig infrastruktur som tex tåg rullande även under en konflikt bygger tillit och gemenskap.

Samma kunskaper är viktiga under andra kriser, som extremvädersituationer. Därför måste vi både på riksnivå, regional nivå och lokal nivå, ta fram handlingsplaner och utveckla de reservsystem och förberedelser som krävs för att hantera omfattande samhällsstörningar. Ett stärkt totalförsvar behöver bygga samhällelig styrka. Utan satsningar som bygger ett robust samhälle i alla dess delar kommer inte heller det militära försvaret att långsiktigt kunna försvara Sverige. En fungerande infrastruktur, ett motståndskraftigt matsystem och ett samhälle som snabbt minskar sina utsläpp är också en grund till vår frihet. Därför ser jag kopplingen mellan klimat och säkerhet som en viktig fråga att driva politiskt. 

(Redan för 10 år sedan skrev jag på min blogg om hur klimat och säkerhet hänger ihop)

When Hell freezes over (V-375)

I have danced tango for many years and in many places, but I have yet to dance tango in Hell. That's despite Hell being well within reach. No, I don't need to go down in the underworld to reach Hell, I just need to go to northwest Norway, since Hell is a small village in the vicinity of Trondheim.

As a coastal location, the climate in Hell is temperate. This is due to what's in laymen's term is known as the Gulf Stream, but more technically is called the AMOC (Atlantic Meridional Overturning Circulation). It's the transport of warm water and thus heat by AMOC that provides northern Scandinavia with a climate much warmer than other locations at the same latitude. Without AMOC, our area of the world would have a climate more like northern Canada, something that would not allow agriculture as we know it. 

For some time now, climate scientist have sounded the alarm about what might happen with the AMOC if global warming continues. And today, the AMOC is changing, thanks to warming oceans, increased rainfall, and melting sea ice. The world as a whole may get much warmer, but a collapse of AMOC would cause temperatures in northern Europe to plunge drastically. Average temperatures in northern Norway and Sweden would be 10°C cooler and winter temperatures would be so low that sea ice could expand down to the British Isles. So goodbye to fisheries in northern Norway! The risk of this development is so severe that last year, a prominent group of climate scientists sent a warning letter to the Nordic Council of ministers. 

Graph from https://amocscenarios.org/ showing increase in sea ice cover after AMOC collapse

A study just published has shown that the risk of reaching a point of no return for the AMOC is real if we continue our current path of greenhouse gas emissions and thus global warming. This could happen already in a few decades, even though a total collapse would likely not happen before the end of this century. So while I will not be around when Hell freezes over, my grandkids may well be. And that's a world I don't want them to live in.

In Sweden, there will be a general election in just over one year, at the time of writing in exactly 375 days. During this parliamentary session, the current rightwing government has been heavily dependant and influenced by an even more extreme rightwing and nationalistic party, the "Sweden Democrats" (SD). As a consequence of having to please an anti-science party like SD in order to remain in power, the government has moved backwards in all areas of climate and environment policies.

• Funding for nature conservation has ben heavily cut and protection of of the few old growth forests remaining has been largely reduced. 
• Emissions from traffic has increased drastically due to new fossil fuel subsidies, while incentives for buying EV's have been eliminated. 
• Development of renewable energy has been been hampered and especially the offshore wind energy has been blocked on both local and national level.

Instead, the government has clung to the one area where these parties have a common view on climate and that is promoting nuclear energy at any cost. And the cost will be high, many hundreds of billions SEK according to the governments own calculation, a cost that will be transferred to Swedish households and enterprises. We know from other European countries that recent attempts to build nuclear energy production has been very slow and extremely costly — if in the end being built at all. A "best case scenario" would be that some nuclear energy is online mid 2030's. But the focus on spending most financial resources on a slow and expensive energy source will mean that funding and investments on renewable energy that can be available much faster will dry out. This in turn will lead to less electricity available at a higher price, directly hindering a necessary transition away from fossil fuels. 

The climate crisis is urgent on so many levels and we need to mobilise on all fronts. I have decided that my personal route of action is to engage in politics. Since 2023 I am a non elected member of the Environment and Climate committee for the city of Gothenburg, representing the Green Party (Miljöpartiet). In the forthcoming election, I aspire to be an elected candidate and I will devote time and energy to accomplish this, but also to ensure that the Green Party gets an increased representation and thus influence over politics at both local and national level.

Hur frisk kan jag vara på en sjuk planet? (V-386)

Det har varit sommar och semester, tid för avkoppling och ledighet. Det behövs i en tid av krig och konflikter runt om i världen. Vi, eller snarare våra så kallade ledare, är också i konflikt med planeten, en part som ingen kan vinna över. Högsommarvärmen som de flesta svenskar jublade över blev på andra håll brutal hetta, med temperaturer som stundtals översteg 50°C. Sydeuropa brann och fortsätter brinna som aldrig förr.

Hetta skördar också mänsklig liv. Värmeslag och hjärtproblem drabbar den som är ovan vid hettan. Långvarigt utomhusarbete och för lite dryck har skapat en epidemi av njursjukdomar i länder där människor arbetar hårt med odling av mat för vår konsumtion av exotiska frukter och grönsaker. Deras vatten används för vår njutning. 

Detta var en insikt under konferensen "Planetary Health - connecting the dots" som jag i våras deltog i. Vi i är på väg att lämna "livets korridor", berättade Johan Rockström, den period under de senaste ca 10,000 åren då temperaturen varit unikt stabil. Den tid då människan har lärt sig att bruka jorden och bygga civilisationer. 

Klimatförändringen påverkar även vår biologiska ålder, sliter på våra kroppar när vi till exempel inte får nattlig svalka under sömnen. Som individ och på det personliga planet finns det saker att göra för att hålla igen det biologiska åldrandet. Mat, meditation och motion hjälper en bit på väg. Men det finns en gräns vad vi kan motverka som individer när planeten är sjuk. Det räcker inte att bara ta hand som sig själv eller den närmsta familjen.

Så vad göra och hur gå från kunskap och insikt till handling? Tre saker brukar ledande klimatforskare lyfta fram: Minska de utsläpp vi har möjlighet att påverka i vårt dagliga liv, prata om det och framför allt rösta på politiker som har en vision om framtiden och vill åstadkomma förändring. 

Det är nu drygt ett år kvar till nästa val i Sverige, när detta skrivs närmare bestämt 386 dagar. En stark miljöopinion som gör aktioner och genomför protester är nödvändig, men det behövs politiker på alla nivåer som kan göra verklighet av visionerna. Det därför jag själv har valt att gå in i politiken och ta med mig de erfarenheter och kunskaper jag tillägnat mig under ett långt yrkesliv. Just nu innebär det att jag sitter som fritidspolitiker i Miljö- och Klimatnämnden i Göteborg. Förändring och omställning är inte något vi kan lämna till kommande generationer. Med barn och barnbarn är det mitt ansvar att ge dem en bättre framtid. 

Mer om detta framöver. 

Ur spår är tågen och politiken

Dagarna efter nyåret 2025 var inte de bästa för tågtrafiken i Sverige. I södra delarna av landet tvärstannade trafiken när det blev is på kontaktledningarna. I norr slog kylan till och nattågen ställdes in. Däremellan var det några "vanliga" signal och elfel som ställde trafiken. 

Att det blir snö och is under vintern i Sverige kommer att vara fortsatt normalt, även i tider av ändrat klimat. Det kan till och med bli värre, fler tillfällen då temperaturen snabbt svänger kring nollstrecket med isbildning som följd. 

Det är lätt att raljera över ett tågsystem där Trafikverkets inhyrda servicebolag tvingas använda personal som med handkraft och hammare knackar bort isen från kontaktledningarna. Vad det visar är ett tågsystem som är bristfälligt underhållet, överutnyttjat och underinvesterat. Detta samtidigt som allt fler vill åka tåg, både av klimatskäl och för att det är ett snabbt och effektivt sätt att resa - när det fungerar väl. Min egen resa denna trettonhelg med nattåget från Luleå till Stockholm blev 4 timmar försenat när ett trasigt lok stod i vägen för vårt tåg. Mitt minne av de otagliga tågresorna mellan Göteborg och Boden under lumpen är att "det var bättre förr".   

I klimatkristider är omställning till ett fossilfritt samhälle beroende av effektiva och pålitliga järnvägstransporter av både människor och gods. I det läget har den SD-ledda högerregeringen gjort vad de kunnat för att hålla oss fast i forntiden med sänkta bränslepriser och avbrutna satsningar på snabbare tåg. Istället pratar man om orealistiska visioner av elflyg, trots att flygbranschen själv allt mer backar från den bilden och elflyg mer verkar bli lyxtaxi till flygplatsen. Det "alternativa bränsle" som regeringen så gärna pratar om kommer också att väsentligt höja priset på en flygbiljett. Regeringen håller också desperat fast vid Bromma flygplats, trots att den nu bara har något enstaka reguljärflyg om dagen. 

När det gäller elektrifiering av biltrafiken har regeringens politik lett till färre elbilar och ökade utsläpp. Samtidigt har Kina nått 50% elbilar i nyregistrering och är på väg passera peak oil. Det är goda nyheter för klimatet men dåliga nyheter för oljestinna skurkstater som Ryssland och  Saudiarabien. Det är svårförståeligt att en regering som ofta pratar om säkerhet blundar för att vi fortsätter finansiera Rysslands krig. Men även socialdemokraterna har ett ansvar i att det ser ut som det gör; deras satsningar på järnvägen verkar mera ha varit en förhandlingsfråga med Miljöpartiet än ett genuint intresse av att bygga ny järnväg. 

Så vad göra? Här är några saker som jag skulle vilja se.

Bryt isär Trafikverket och återskapa Banverket

Det är tydligt att de fördelar som man hävdade skulle komma med en sammanslagning av Banverket och Vägverket inte har realiserats. Trafikverket verkar mer ha blivit en lobbyorganisation för biltrafiken och har regelbundet kommit med felaktiga och överdrivna prognoser för vägtrafiken. Dessutom så är det svårt att påstå att Trafikverket är en väl fungerande organisation, med tanke på debaclen kring upphandlingen av Västlänken i Göteborg eller snökaoset i Skåne den gångna vintern. Vi behöver ett Banverk som kan prioritera tågtrafiken!

Ge det nya Banverket resurser att verkligen sköta underhållet

Regeringen hävdar att Trafikverket saknar resurser för att kunna underhålla och bygga mer järnväg. Då är det väl lämpligt att bygga en organisation som klarar uppdraget. I det ligger att ge direktiv om att använda bästa teknik och inte billigaste leverantör. Om Banverket 2.0 saknar personal så finns det alla skäl att utbilda och rekrytera. Pengar finns, om man prioriterar rätt. Jag skulle gärna byta ut RUT och ROT mot satsningar på bättre järnvägar. Det känns som en rimligare användning av skattemedel än onödiga renoveringar av bostadsrätter och städhjälp till människor som har mer pengar än tid.

Bygg nya spår

Om det när något som kaoset kring Laxå visar så är det att det fler och bättre spår. De långt gångna planers som fanns på nya stambanor mellan Göteborg och Stockholm via Jönköping kastade Tidölaget direkt i papperskorgen. Det är inte rimligt att det skall ta flera decennier att bygga nya spår, när många andra länder kan göra det på kortare tid. Ibland vill regeringen skynda på och köra snabbspår när det gäller tillstånd. För ett robust samhälle kan fungerande järnvägar vara väl så viktiga som försvarsanläggningar. Det kan vi lära oss av Ukraina, där tågen har fortsatt att fungera under Rysslands anfallskrig.

Så sammanfattningsvis, järnvägspolitiken har spårat ur, vi behöver växla om och se till att andra politiker får ansvar framöver. 

PS

Och inget av detta kommer att ske om den nuvarande högerregeringen får fortsätta efter valet 2026. Så det gäller att både få en ny regering som tar järnvägens behov på allvar och att arbeta via intresseorganisationer som tex Resenärerna.

“A Happy New Year”

New Years Day 2025... 

In better times we wish each other all the best for the new year. This year though, saying "Be prepared for the worst during the coming year" to friends and family will likely not create a good mood. It may still be the best we can wish each other as we enter 2025. This does not mean giving up, rather be prepared and be vigilant because you, we, all of us will need determination and strength considering what lays ahead.

So what are some of the "low points" we can expect for the coming year, bearing in mind what 2024 brought us? Here are some of my thoughts.

Climate change:

2024 followed 2023 in being a record warm year. Global emissions are still increasing and the 1.5° goal of the Paris accord from 2015 is being overrun by reality. During the last year, this has resulted in continuous events of extreme weather, with combinations of droughts and wildfires alternatively storms and floodings. This will continue during the coming year, with climate disruption having real and devastating effects on life, health and increasingly the sacred economy. Sadly it seems that only the last point is something that will make our "leaders" take climate change seriously.

War and conflict:

The Russian war against Ukraine continues to have negative ripple effects, in addition to the heavy suffering by the Ukrainian people. In a time when our efforts should be focused on climate transition, we have to spend on defence against the military threat from Russia. We need to help Ukraine to defeat the fossil fuel dictatorship of Putin, for both Ukraine's sake and our own freedom.

In Palestine, we witness live-streamed crimes genocide as Israel bombs schools and hospitals, with tens of thousands civilian deaths. Israel apparently aims to eradicate all memories of Palestine, a country that existed before Israel. Instead of learning from the long history of oppression against the Jewish people, modern Israel has become a right wing expansionist regime. Critique against the state of Israel and its armed forces are being dismissed as "antisemitism" in a way that will only increase the real antisemitism that still exists barely concealed in many societies. 

Democracy in declne and oligarchs wanting to rule:

The super election year of 2024 did not turn out well for democracy, with few exceptions. Populist running on a myth of returning to some glorious past were successful in many elections, with the return of Trump as president as the ultimate disaster. Subversive actions of both clandestine operations on social media and open propaganda on Musk's X distorted political discussions and corrupted trust between people. The Broligarch billionaires Musk, Bezos and Zuckerberg feel that now is their time to amass even more wealth and power. But we can not afford the rich! 

If not hope, determination and grit:

So with all these negative forebodings, what do we need to continue to strive for a livable planet and a just society? I have for a long time called myself a dystopian optimist, because if you are not feeling somewhat dystopian you have not understood what lies ahead. However, if you stay in the dystopian mood you are giving up, and that is not a worthy life. One the books I read last year addresses this theme, "I want a better catastrophe" by Andrew Boyd. We surely need to accept grief, create (not wish for) hope and use all the gallows humor we can muster!

Hope really is a verb, something we can not passively wait for. Being a father and grandfather also means it's not all about me. My grandkids should be able to live into the 2100's. But it is not a given, if the world continues on the present path. It will take determination and effort to turn towards a better future for generations to come. The resistance from the 1%, their lackeys and conned followers will be hard. We need to provide a better story for the future than the populist con men. In other words, "What if we get it right?".

Thus, I start the new year with all its dark signs on the horizon citing from this book:

Sometimes the bravest thing we can do when facing an existential crisis is to joyously imagine life on the other side: What if we get it right? To envision the world we want to create, it helps to know the many ways we are already creating it. And it takes collective wisdom

So let's just do it! Together! 

Själar till salu

På väg hem under eftermiddagen annandag jul efter några timmars volontärarbete åt Stadsmissionen passerade jag genom Göteborgs centrum. Vädret var klassiskt västkustskt, med drivande duggregn och grå dimma som väl dolde det torn som nu präglar staden siluett. En fin dag för de som spenderat sina miljoner på att titta ut i intigheten från Karlatornets topp!

I centrum hade julhelgens möjliga stillhet ersatt av full kommers. Alla affärer var öppna, med braskande plakat som lockade med REA! 30/50/70% billligare bara du köper NU! Gatorna var fyllda av människor som vandrade runt på jakt efter klipp. 

Före jul uttalade en psykolog att det bästa vi skulle kunna ge våra barn till jul var en förmåga att hantera besvikelser över allt de inte fick. Kanske hade hen rätt, men pratade om fel målgrupp. Det verkar snarare vara vuxna som skulle behöva reflektera över detta tema. Att kunna vänta, stanna upp istället för att fylla tomhet med nya varor verkar inte vara vår tids melodi. 

Utan förmåga att vara stilla blir det också svårt att se våra medmänniskor. Den kollektiva ensamhet som Joel Halldorf beskriver bottnar till en del i att vi, i jakten på både självförverkligande och effektivitet gjort oss av med det mänskliga mötet. 

Jag avslutade promenaden med att köpa något jag inte behöver, men där handlingen var det viktiga. Mitt inköp av en kalender från Faktum-försäljaren utanför Hemköp handlade om att ge honom ett värde som människa. Vi har setts genom åren med ojämna mellanrum, vi känner varandra vid namn och språkar alltid en liten stund. Han är värd den tiden.

Getting closer to the edge

Sailing is more than being out on the water. Going somewhere by sailboat takes time and thus allows you to reflect upon where you are heading. You need to choose your destination well, especially when sailing alone. 

This summer I visited one of my favourite places on the Swedish West Coast, a small rocky island at the very edge of the archipelago. It's a beautiful place with smooth granite cliffs from where you can gaze out over the horizon. I have been here several times before, most recently four years ago. There’s only reliable mooring for a few boats, so chances are you will be able to roam the island in solitude. 

 

While the early part of summer in Sweden was warm and sunny, vacation time came with wind and rain. Nothing remarkable for a Swedish summer (at least as they used to be) but in sharp contrast to the bizarre heatwaves happening in so many parts of the world. Heat records were shattered from South American winter to Mediterranean summer.

 

Climate deniers and delayers will of course use a rainy summer to discredit the solid science showing fossil fuel burning as the main culprit behind global warming. And while many part of southern Europe were aflame, tourist from Sweden were still flying to Rhodes even with ashes swirling in the air. But in the real world, the remarks from climate scientist that I have been following for years and even decades were hard to read: 

 

“Oh, shit! We knew this could happen but not so fast and not with such big effects”

 

Even predictions made a year ago now may now be outdated. Now, in mid autumn, we have had an endless row of days with temperatures above previous extremes. Record hot days turned into a record hot July and August, which likely will mean record heat both 2023 and 2024. The oceans are also heating up, with record sea surface temperatures, which is likely one of the factors behind increasing precipitation. This summer might not have been hot in Sweden, but we have had numerous flooding events. 

 

Despite all the numbers showing the accelerating climate change, facts can only tell us so much. To really grasp what is happening, we need to use our emotions. On the other side of the planet, Antarctic sea ice has not grown back as expected during the austral winter. I just learned that the 2022 breeding season of the emperor penguins was a catastrophe, since the ice melted away before the chicks had grown their protective plumage. Thus the young penguins all drowned in the ice cold water. 

 

I feel so much loss and sadness when I read this. I have been to Antarctica on a research expedition. I have walked on the ice, and literally stared into the eyes of penguins. I have stood on icebergs, looking at the thin lines showing each year’s accumulation of snow that has been compressed to ice. To even fathom what a continued melting of Antarctic ice will mean is hard. What happens in Antarctica will not stay there, rising sea levels will reach all of the Earth. 

 

Still, sliding closer to the abyss is no reason to stop fighting for what we love and need to preserve. Every fraction of a degree of global warming avoided matters; it will mean less suffering, fewer deaths and less costs to rebuild and recover. Sadly, some things are already lost. The climate I grew up with, being born at 315 ppm CO2 in the atmosphere no longer exists. 

 

Temperature anomaly in Sweden vs 1961-1990 baseline for Jan-Sep 2023

We, the global community, are travelling on Titanic. Our politicians and leaders are acting like a captain pressing along at full speed (economic growth) oblivious of what lies ahead. 

We are too far along the route to avoid dire consequences. What we can still hope and work for is a transition taking place in relatively calm weather and close to the shore, instead of far off in the middle of the night. 

 

We need hope, but hope is a verb that is built on action, not as individuals but together. Therefore, we need connection to our self and to other people. Above all we need connection to nature; we are inseparable from nature since we are ourselves a part of nature. And nature always bats last…

 

 

 

 

 

 

 

Det går som på räls - men inte i Sverige!

Utanför tågfönstret varierar landskapet ständigt. Städer, byar, bondgårdar och öppna fält, men just nu inte så mycket natur och skog. Jag är på en drygt 10 dagars tågturné genom Europa som tagit mig från Sverige via Danmark till Hamburg och sedan Paris. Därefter fortsatt vidare till Toulouse i södra Frankrike för att efter några dagar vända norrut via ett stopp i Zürich och sedan hemåt.

Tåg tar tid, det är den vanligaste invändningen mot att resa längs rälsen istället för att snabbt flyga till sitt resmål. Jag tänker snarare att tåg ger tid. Det ger tid att ställa om från där man var till dit man är på väg och det ger tid att reflektera över resans väg och mål. Tågresandet väcker lust att besöka nya platser som man passerar på vägen, det blir starten av nästa resa. Dessutom ger tågresandet ofta en möjlighet till samtal på ett sätt som inte den snabba flygresan lockar till. Det kanske är en framtida vän eller kollega som sitter på platsen bredvid?

På hemvägen genom Tyskland har jag också haft tid att reflektera över erfarenheten av att åka tåg utanför Sverige år 2022. För det är något helt annat än min ungdoms tågresor genom stora delar av Europa på sent 60- och tidigt på 70-tal. Då skakade man runt i gamla sittvagnar som inte skiljde sig märkbart från tågen hemma, möjligen var standarden i Sverige snäppet bättre. Idag är europeiska tåg utanför Norden moderna, bekväma och avgår och ankommer i tid. Det finns ingen skymt av de gamla vagntåg som rullar i Sverige, vare sig de kallas Vy, Flixtrain eller Snälltåget. Vi är frånkörda, inte mycket av det som rullar på svenska spår skulle kvalificera för DB, SBB eller SNCF!

Dessutom, i stort sett vart jag åker så byggs det. Ny räls, nya anknytningar, bättre stationer. Det är pinsamt att vi i Sverige med vårt klimat knappt har en enda station med tak över perrongerna medan det är standard på de flesta stationer jag passerade. Stationen för snabbtåget TGV söderut i Paris är inomhus. Samma sak i Zürich, man väntar i en ljus och rymlig miljö och inte nere i en kulvert som i Stockholm. Att snabbtåg på något sätt skulle vara omöjliga att förena med tex regionaltåg är också en myt. När TGV-tåget från Paris nått Bordeaux efter en färd i dryga 300 km/h så rullade det bara vidare i mer måttlig fart till Toulouse. Samma tåg, samma plats, ingen väntan på byte.

Internetuppkopplingen på svenska tåg är också ett skämt jämfört med franska och speciellt tyska tåg. 100 Mbits uppkoppling och inga plötsliga bortfall som ofta händer tex mellan Göteborg och Stockholm. Informationen ombord är också överlägsen, tydlig information på skärmen om nästa station och vilka anknytningar som finns. Det är inte bara när det gäller fjärrtåg som Sverige numera sackar efter. Tunnelbanan i Toulouse har snabba, förarlösa vagnar som avgår tätt och nya moderna spårvagnar finns i många städer.

Så vad säger allt detta? Att vi i Sverige troligen har en överdriven bild av vår egen tekniska standard och därmed inte heller ställer krav på våra politiker att Sverige behöver både rusta upp och bygga ut järnvägsnätet. Dessutom har våra politiker en usel bild av omvärlden när de kallar snabbtåg för "science fiction". Det finns anledning att fråga sig hur många som sitter i den nya regeringen (och framför allt deras överrockar i SD) som har tagit ett tåg till kontinenten i modern tid. Det ideologiska motståndet mot snabbare tåg kommer att ge oss sämre förutsättningar på många sätt, genom försämrade kommunikationer inom landet, sämre förutsättningar för företag och svårare att locka de turister som allt mer vill semestra på ett klimatsmart sätt. Det egoistiska innanförsperspektivet bland politiker i Stockholm kommer också att slå tillbaka. Om några år när det kommer att gå fortare att ta tåget från Malmö till Hamburg än till Köpenhamn finns det lite som pekar på att Sverige vinner på det.

Så vad göra? Först och främst, ta tåget själv! Skippa flygresan till strand eller shopping, det är värt några extra dagar att se världen på ett annat sätt. Ta med barnen till Paris och Berlin, visa upp både vår samtid och vår gemensamma historia. Det väcker nyfikenhet, det visar på behovet och möjligheterna med att arbeta tillsammans. Och det ger anledning till frågor till oss själva och våra politiker, frågor som pekar på att det är bättre att vända sig utåt och lägga spår till nya samarbeten än att titta inåt och bygga murar. Isolering har aldrig varit en väg till framgång.

1 dag kvar till valet - Avgörandets stund

I morgon avgörs valet. Nu handlar det att rösta som om det gällde våra liv - för det är precis vad det handlar om. Från forskare, företag, artister och aktivister har kravet ställs på politiker att ta klimatkrisen på allvar, men partierna har nästan alla valt att blunda, bortse och förneka allvaret. Som Dagens Nyheter klimatreporter Peter Alestig skriver:

Mest uppseendeväckande i slutdebatten var dock att klimatfrågan fortfarande beskrivs främst som ett hot mot framtida generationer eller länder långt borta. De risker som Sverige står inför redan nu tycks vara en blind fläck i debatten.

Med undantag för i stort sett bara Miljöpartiet har poletten inte ramlat ned hos politikerna. Man låtsas att vi inget behöver göra (SD) eller som M/KD/L bluffar om att kärnkraft om 10-15 år skulle både sänka elpriset på måndag och rädda klimatet. Allt handlar om ett svenskt navelskådande när världen utanför samtidigt drabbas av torka och katastrofala översvämningar.

Denna vecka kom en ny klimatrapport som var ännu ett grundskott mot tanken att vi kan fortsätta puttra på som förut. Redan innan vi når 1.5° höjning av medeltemperaturen kan avsmältningen av Grönlands istäcken bli ostoppbar och skapa en enorm havsvattenhöjning, samtidigt Golfströmmen försvagas och gör vårt eget klimat kallt och oförutsägbart.

Det betyder INTE att det vare sig är meningslöst eller försent att bromsa klimatkrisen. Varje tiondels grad vi kan hålla igen temperaturen kommer att vara avgörande för att minska lidande och förluster, i världen men även här hemma hos oss i Sverige. Minns ni översvämningarna i Gävle förra sommaren? "Varför har ingen sagt att det kan bli så här?" undrade många Gävlebor efteråt. Tyvärr, Gävle är en försmak av hur det kan - men inte måste bli!

Vi kan minska risken för kommande naturkatastrofer genom att ändra vårt sätt att leva, tillsammans istället för individuellt ta ansvar för att skapa ett tillräckligt stabilt klimat. Det kommer att ta tid och vara stundtals smärtsamt, framför allt kommer det att kräva politiskt ledarskap. Vad vi har i vår makt att göra nu idag och imorgon är att undvika politiska katastrofer genom att ge makten till de som inget vill göra för att skapa ett hållbart klimat, idag och för framtiden.

Använd din röst, rösta grönt!