En gammal text om klimat

Idag den 8 mars på internationella kvinnodagen twittrade Sanne om dagens tema och texter som hon tidigare skrivit på sin blogg. En av hennes texter handlade om varför män är mindre intresserade av klimatförändring. Sant är att det gott om arga gamla gubbar som förnekar både klimatförändring och annan verklighet. Det kan jag kommentera en annan gång, men jag blev inspirerad att leta rätt på en kort text på temat klimat som jag skrev för många år sedan. Så för min del har engagemanget funnits länge! 

Ambre Solarire skyddsfaktor 8. Han läste och vände sig mot sin dotter:

- Jag köpte den här när du var 5 år. Nu räcker det inte ens vanliga kläder.

Hon svarade inte. Solglasögonen dolde halva ansiktet. Det ljusa håret stack fram under skärmmössan. Kragen var uppvikt och skärpet drog ihop overallen kring midjan. Hon var inte längre en liten flicka.

Köket var som han mindes det, tapeten bara mer blekt. På väggen hängde glassbilens turlista kvar och berättade om gångna somrar. Han såg ut mellan fönstrets tejpremsor, men saltstänket låg över glaset och skymde sikten mot grannens sönderblåsta fasad.

Hans dotter öppnade dörren mot baksidan. Förr hade hon rusat ut för att plocka äpplen, klängt och klättrat för att finna den finaste frukten. Nu böjdes äppelträdets grenar bara av vinden.

Korsdraget drog ned hans jacka på golvet. Papper och tillstånd blåste ut över rummet. Sommarstället betydde inte längre frihet för honom.

Vågorna bröt in över udden, över platsen där bryggan hade legat. Lösryckta bojar och annat vrakgods låg strött längs stranden. I viken mitt emot låg en smutsig isrest kvar i bergets skugga. En ensam havstrut seglade förbi, dess starrögon sökte förgäves ett byte. Fåglarna fick inga sponsrade solglasögon.

Han stod kvar vid fönstret. Ryggen var böjd som en av de vindpinade tallarna utanför. Saknaden steg inom honom, gjorde honom svag, ville kväva hans återstående kamplust. En ensam strandaster som kämpade i blåsten höll honom kvar i nuet.

- Det blev inte mycket kvar till dig, sa han.

-Seså  pappa, du gjorde vad du kunde, på ditt håll. Och när du inte fick komma hit, så slapp du se det hända här.

Hon gick ut och sa över axeln:

- Nu åker vi hem. Jag kan köra.

Återskenet från ännu en blixt lyste upp stigen framför dem.

            -Känner du, sa hon. Det luktar i alla fall ozon.