En vecka har gått sedan valet och vi har fått ett valresultat som för mig personligen är en blandning av glädje och frustration. Självklart glädje över att Tidölagets tid förhoppningsvis är förbi, över att Miljöpartiet ökade och att SD minskade. Samtidigt frustration över att det borde ha blivit en mycket tydligare valseger med tanke på den politik som regeringen fört, tillsammans med en stark känsla av att oppositionen lät ett bra läge försvinna.
Vårens våg av utvisningar väckte vrede hos många. När barn tvingades iväg från familjen vid 18-årsdagen och uppskattade kollegor sparkades ut insåg allt fler vidden av den SD-styrda utvisningspolitiken. Till slut blev protesterna så många att till och med migrationsminister Johan Forsell fick backa en aning, i ord om än inte i handling. Även socialdemokraterna fick släppa på sin triangulering när de interna protesterna blev allt för högljudda. Här borde den rödgröna oppositionen tagit chansen och skapat gemensam politik i denna fråga, när de hade opinionen med sig.
Sedan kom sommarens extremväder med torka och bränder i Europa. Människor flydde, skogar och fält brann och effekterna kunde summeras i många tiotusentals extra dödsfall. Detta blev ännu en missad chans att göra gemensam politik, genom att fångade den mediala uppmärksamheten kring följderna av ett snabbt ändrat klimat. Det hade också varit rimligt och möjligt att använda den stora uppslutningen till klimatmarscherna i Stockholm och Göteborg som en politisk hävstång i klimatfrågan och göra ett gemensamt utspel från oppositionen. Men särskilt från socialdemokraterna fortsatte den ängsliga tystnaden och taktiken att sitta still i båten.
Det går säga mycket om både mediernas och opinionsundersökningarnas roll i att förvandla politiken till sportreferat. Men nu är vi där vi är med ett valresultat som kan sammanfattas i "You can't always get what you want". Jag tror att de allra flesta som röstade rödgrönt var medvetna om att kompromisser väntade. Ingen är supernöjd, alla tycker deras parti borde fått mer röster men detta är vad det blev. Så upp till partierna att bita i det sura äpplet och lösa situationen, ett extraval är att underkänna resultatet. Vi har inte valt politiker för att de som tjuriga barn skall sitta i varsin hörna av skolgården och tycka att just de skulle ha fått välja laget. Det parti som vägrar kompromissa och skapar ett extraval som framför allt riskerar att återföra SD till makten kommer inte att belönas. Dags för Magdalena, Elisabeth, Noshi och Amanda/Daniel att ta sig samman, sluta agera utifrån den egna prestigen och istället se till nationens bästa.
För det finns ingen tid att förlora, allt pekar på att det kommande året kommer att bli tufft både när det gäller klimatet och geopolitiken. Matpriserna är redan på väg upp och förlorade skördar i spåren av en superstark El Nino lär spä på prishöjningarna. Tillsammans med stigande energipriser genom den pågående konflikten kring Hormuzsundet är risken stor att inflationen får fart och då stiger räntorna. Dessutom vet vi inte hur Ryssland kommer att agera framöver, fler hybridattacker och kanske gränsöverträdelser mot Natoländer kan bli följden när kriget mot Ukraina inte går som tänkt.
Så i detta bistra läge behöver vi politiker som vågar vara ledare. Det finns tillräckligt mycket av gemensam politik att börja bygga på. Alternativet, att vänta och se, är passé som politisk strategi. För att citera Winston Churchill:
“The era of procrastination, of half-measures, of soothing and baffling expedients, of delays is coming to its close. In its place we are entering a period of consequences.”
PS
Var bör partierna börja? Här finns ett antal möjliga förslag
No comments:
Post a Comment