Feberdrömmar

I feberdimmor och mellan hostattacker seglar de förbi i natten, bilderna av både kända och okända människor. Några kända politiker, personer som vi är beroende av och vars beslut påverkar oss. Några nära och kära, om än vissa bara via Twittermediet. Människor som förmedlar känslor, uttryck, frustration och vrede över klimatnedbrytningen.

Tillbaka till politikerna:

De verkar märkvärdigt oberörda av höstens allt grymmare klimatrapporter.

• Vägen till 1,5 grader är så gott som stängd säger IPCC.
• De fyra varmaste åren vi uppmätt är 2015, 2016, 2017 och 2018.
• Den amerikanska och därmed sannolikt den globala ekonomin kommer att haverera, enligt US Climate Assessment.  
• Och senaste data från FN säger att inga länder, inte Sverige inte EU inte USA faktiskt inga länder är i närheten av göra det man lovade i Parisavtalet.

Och Parisavtalet är åndå långt ifrån tillräcklig för att klara ett stabilt klimat.

Vad tänker då dessa beslutsfulla människor som just nu i Sverige manövrerar, spelar, och politiserar om vem som skall få nöjet att styra över den svenska nationen under de kommande fyra åren? Förresten, kommer de verkligen att få styra landet? Eller kommer de bara att vara med och påverka på marginalen?

VI vet redan att klimatförändringarna är nu och här inte sen och där. Det sker nu och det drabbar redan på så många sätt att exemplen känns överflödiga, det blir en parad av ord som “unprececedented, catastrophic, unchartered”, ord som beskriver bränderna just nu i Australien. Men även vi är redan drabbade. I Sverige torkade halva skörden bort den gångna sommarens, för 100 år sedan hade det betytt svält och kravaller. När klimatflyktingarna heter Olsen och kommer från Danmark då är det för sent.

Så varför skall vi i Sverige går före? Ja, kanske bara för att vi kan. Vi har teknik, möjligheter och förhoppningsvis vilja. Och kanske för att vi gärna vill visa oss lite bättre. Nu är vi inte så mycket bättre när det gäller klimat, vi lever långt över våra tillgångar som om vi hade fyra jordklot för våra behov.

Men vi skulle kunna vara bra, vi skulle kunna vara väldigt bra och ge starka både exempel och incitament för en hållbara framtid.

• Det finns så mycket att göra. 
• Det finns så många möjligheter.
• Det blir bara värre av att vänta.

Jag kan titta in bakom dörrarna på Chalmers där jag arbetar. Där finns mängder av spännande projekt och idéer som kan utvecklas. Samma skaparkraft finns säkert på KTH eller i Linköping. I Lund skall FN starta en global innovationshub för hållbara lösningar. 

Så det är bara att köra på, vi behöver inte vänta. Men våra politiker har tyvärr antingen inte förstått eller klarar inte av att ta strid för de lösningar som krävs.

Jag har letat efter spår att Annie Lööf, ledare för Alliansens gröna part, lyfter fram klimatet i sina regeringsförhandlingar.

Det sägs att hon gör det bakom lyckta dörrar, men so what? Det är väl inte där hon påverkar oss. Det gör hon om hon vågar gå ut öppet och stolt säga: 

VI verkligen klara av detta! Kom igen Stefan (och Jan) vi skall bli det land som går före som klarar klimatomställningen på den tid som forskarvärlden säger att vi har på oss. Vi har många saker som vi är oense om. Men om vi inte klarar klimatet så spelar det faktiskt ingen roll vad vi gör i övrigt.

Men det är kanske en feberdröm att tänka att det skulle bli så.

I morgon när jag vaknar( förhoppningsvis feberfri) och lyssnar på ekot så gissar jag tyvärr att det kommer att var samma nyheter från alla partier:

Vi ställer ultimata krav! VI kan inte kompromissa om detta!

• Skatterna!
• Bostadspolitiken!
• Välfärden!
• Arbetsrätten!

Men ingenting om klimat...

Jag har feber

Jorden har feber

"The time for procrastination is over and the time of consequences is here"

Winston Churchill 1936