Kursbyte

I veckan var jag ute på havet. Det var en perfekt dag för segling, en god bris tog mig på ett slag längs kusten från Måseskär till Marstrand. På ena sidan öppet hav, på andra sidan klippor och skär knappt synliga i fjärran genom diset. De enda ljuden var vind och vatten, vågornas sorl i takt med båtens rörelser. Kroppen reagerade på vindens skiften och styrde rodret utan krav på aktiv tanke. En känsla av total närvaro, “mindfulness” om man så vill. 

Jag seglar en liten båt, det bidrar till upplevelsen att vara nära vattnet. I hamnen där jag tillbringade natten var min båt nog den minsta. I “brist” på autopilot, självrullande segel och stark inombordsmotor får jag själv styra min båt och anpassa mig efter vindens styrka och riktning. Att kryssa ut från kusten är en annan typ av segling än att tvinga fram båten med motor mot vinden. Med en liten båt och mindre krav på hamnars komfort är det lättare att ta sig fram utanför de kända lederna. 

Ute på havet en vacker sommardag är det lätt att tycka att allt ser bra ut. Solen lyser, havet är blått, båtarnas segel lika vita som alltid. Ändå vet jag att det inte är så, det ser bra ut bara på ytan. Haven lider, av temperaturhöjning och av försurning allt orsakat av vår förbränning av kol, gas och olja. Den olja vi inte bränner gör vi plast av som sedan ofta hamnar i haven, till men för djur och natur. Vad jag saknade under min segling är också måsars skri och tärnors dyk, kanske för att vi så effektivt dammsuger hav och kust på  de rester av fisk som finns kvar. 

Denna sommar har varit inte en rännil utan en flod av allt mer dystra forskningsrapporter kring klimat och miljö. Ibland sammanfattas de till en litania av negativa förutsägelser, numera i allt från musiktidskrifter som Rolllng Stone till den mer vetenskapliga litteraturen. Tyvärr har det gått från att vara dystopiska visioner till en allt mer sannolik framtid - OM vi inte ändrar kurs! 

Det är lätt att misströsta om att vi som samhälle skall hinna ändra oss tillräckligt mycket tillräckligt snabbt. Att vara ute på havet är ett sätt att få både ro i själen och perspektiv på vad vi behöver göra. Jag är övertygad om att om något skall rädda oss människor så är det om vi kan behålla och återupprätta kontakten med naturen. Jorden, haven och djuren behöver inte oss, vi behöver dem! Inne i den förtätade staden blir natur och miljö lätt något abstrakt, i bästa fall en “ekosystemtjänst” som behöver upprätthållas. Att sitta på en klippa och se solen gå ned, vakna till ljudet av måsar och bada i klart vatten ger oss tid för eftertanke. Det skapar plats för både sorg över det som är på väg att förloras och hopp om att vi kan förändra utvecklingen.

Kampen om klimatet och miljön kommer att kräva uppoffringar och hårt arbete. Det är en strid vi bara kommer att ta om vi är både medvetna och känslomässigt berörda. Johan Rockström pratade i sitt sommarprogram om att vi behöver bli planetskötare. Idag fick jag på posten hans nya bok, “Big world - small planet” som han skrivit tillsammans med fotografen Mattias Klum. Där skriver de att “preserving nature's beauty is a universal value among all nations, cultures and religions”. Kan vi återknyta den tråden, då finns det hopp.