Planetskötare med tävlingsinstinkt

Årets viktigaste sommarprogram svarade Johan Rockström (@jrockstrom) för: Hur skall vi klara av utmaningarna vi står inför på grund av klimatförändringar som vi människor är ansvariga för? 

Han var tydlig med att det är allvar, det blir katastrofala följder om vi inte mycket snart får stopp på utsläppen av växthusgaser. Det kommer inte heller att räcka med grön shopping på marginalen eller att sortera sina sopor, det är mycket större förändringar av både teknik och samhälle som kommer att behövas. Få har ännu insett hur stora.

För att klara detta behöver vi en mental omställning i vårt sätt att förhålla oss till vår värld. Den metafor som Rockström använde var att vi alla behöver bli planetskötare. I varje beslut behöver vi, som individer och inom såväl företag som politik och samhälle fundera över om det vi tänkt göra är förenligt med planetens och därmed mänsklighetens väl. Det kan känns stort, men är en spännande utgångspunkt för vad vi kan göra, individuellt och gemensamt.

Rockströms program var ändå mycket positivt eftersom det pekade på möjligheter och vad som redan händer, tex när det gäller storskalig solenergi. Han menade också att Sverige kan och bör gå före genom att bli helt fossilfritt till 2030. Det är vad som brukar kallas ett “Big Hairy Goal”, ett mål så djärvt och stort att det kan förefalla omöjligt. Men det är också den sortens mål som driver utveckling, innovation och förändring, något i stil med president Kennedys vision om en människa på månen inom 10 år. Det gick och det förändrade både vår bild av oss själva och skapade helt nya teknologier.

Det verkar nu också som detta mål börjar väcka politiskt intresse. Supermiljöbloggen (@supermiljoblogg) har frågat alla riksdagspartier hur de ställer sig till detta förslag och det finns ett försiktigt positivt gensvar. Jag tror att politikerna har famlat runt efter “något att göra” för att visa handlingskraft men inte vetat vad och kanske kan detta bli en utmaning att samlas runt.

För att visionen skall gå från ide till verklighet tror jag att det finns ytterligare en faktor vi behöver använda oss av mycket mer, vår tävlingsinstinkt. Var och en minns nog första resan i en bil där man kunde se bränsleförbrukningen i realtid. “Va, 0.75 l/mil jag skall ned till 0.7!”. Och sedan vidare, varje resa blev en utmaning att krypa ned i förbrukning. Den förmågan till att tävla, inte mot utan med varandra, tror jag att vi behöver skala upp för att klara klimatet. 

Vi kommer att behöva både tusentals teknologiska lösningar och ändrade beteenden för att klara detta. Våra universitet borde vara de som går i spetsen för att ta sig an denna utmaning. Inte bara genom att ge kurser eller starta nya forskningsprojekt utan genom att sätta hela sin kompetens och organisation bakom målet. Om tex Chalmers satte målet att själva och av egen kraft vara fossilfria till 2030 skulle det sätta avtryck i hela organisationen. Jag är övertygad om att om att på ett par år skulle ett nytt campus växa fram med så mycket nya innovationer att företag skulle stå på kö för att samverka. Dessutom skulle de ingenjörer som utbildas på Chalmers ha precis den kompetens som hela världen kommer att ropa efter. Om detta dessutom skedde i vänskaplig tävlan med KTH och de andra tekniska högskolorna, ja då finns ingen gräns för vad som skulle kunna åstadkommas. Ett incitament i form av pengar från staten till de universitet som lyckas bäst skulle självklart höja takten ännu mer….  

Det är lätt att bli dystopisk kring vårt framtida klimat och det finns skäl att förtvivla när man läser den strida strömmen av allt dystrare forskningsrapporter. Men att ge upp är inget alternativ, det lär inte nästa generation tacka oss för. Idag lyser solen och vinden blåser. Det ger energi, på alla sätt och vis.